Pelagius I, född iRom, varpåve från den16 april556 till sin död i Rom den3 mars561.
Pelagius tillhörde denromerskaadeln, och hans far Johannes verkar ha varitkyrkoherde i en av de två församlingar som Italien var indelad i. Första gången Pelagius finns omnämnd är när han år536 somdiakon följdeAgapitus I tillKonstantinopel i egenskap av påvligt sändebud (apokrisiarius). Han hade genom sinamonofysitiska åsikter stort inflytande hos kejsarinnanTeodora, men ådrog sig kejsarJustinianus I onåd genom att förmå påvenVigilius att skriva under en protestskrivelse motfemte ekumeniska konciliets (553) fördömelsedom över tre antiokenskakyrkolärare ("de tre kapitlen"). Då Pelagius sedan ställde sig på kejsarens sida, vartill påven Vigilius även blivit tvungen, valdes han efter dennes död (555) genom kejsarens inflytande till påve. Han hade då genomdrivit en fördömelse avOrigenes läror.
Såväl på grund av sin vacklande hållning i pågående lärostrider som till följd av sin upphöjelse genom grekiska hovet lyckades han aldrig vinna de västerländskabiskoparnas förtroende, utan levde i ständiga stridigheter med dem. Motståndet var så svårt att han hade svårt att hitta någon att utföra kröningen till påve. Pelagius I har emellertid inlagt förtjänster om botandet av de skador, som detgotiska kriget vållat kyrkan.
Pelagius kallades "de fattigas och hemlandets fader", och begravdes den4 mars561 framförsakristian iPeterskyrkan.
