De främsta källorna till Paulus åskådning och levnad finns i debrev iNya Testamentet som tillskrivs honom. Paulus var av judisk börd och härstammade, liksom sinnamneSaul, tillikaIsraels förste kung, enligt egna uppgifter iRomarbrevet 11:1, frånpatriarken Jakobs yngste sonBenjamin. En av skildringarna av Paulus omvändelse och kallelse iApostlagärningarna har en referens till berättelsen om när David, som då förföljdes av kung Saul, inte använde sig av möjligheten att döda Saul (Första Samuelsboken 26:18, Apostlagärningarna 9:4). Själv beskriver han händelsen i framför alltGalaterbrevet 1:15–16.
Paulus influenser på det kristna tänkandet har hävdats vara mer betydelsefullt än inflytandet från någon annan avNya Testamentets författare.[5] Inte minst på grund av att han (liksomPetrus iApostlagärningarna) så tydligt utvecklar den tidigkristna hållningen att tron på och frälsningen iJesus Kristus gör iakttagandet avhalakiska regler (de ceremoniella judiska renlighetslagarna om kost, omskärelse, med mera) onödigt för hedningar (icke-judar) och derasfrälsning ("rättfärdiggörelse").
Det var vanligt att judiska föräldrar idiasporan gav sina barn bådehebreiska ochgrekiska namn. Hans hebreiska namn varSaul (Saulus i1917 års bibelöversättning). En tid efter sin omvändelse till Kristus, vid tiden för sin resa tillCypern, väljer han att istället använda det grekiska namnet Paulus (egentligenPaulos)[7]. Namnet Saul och det grekiska namnet Paulus används båda iNya Testamentet. Namnet Paulus används dock oftare då Nya Testamentets grundspråk ärgrekiska.
Från cirka år 45 genomförde Paulus tre längre missionsresor runtMedelhavet, och det var under dessa en del av breven skrevs. I varje stad predikade han först isynagogan och därefter vände han sig till hedningarna, de icke-judiska.
Efter tolv år reste Paulus åter till Jerusalem där han fängslades av den romerska kommendanten. Som romersk medborgare kunde han överklaga och efter två år i fängelse i Caesarea skickades han tillRom. På väg till Rom led han skeppsbrott påMalta,[1] enligt traditionen på den maltesiska ön Saint Paul's Islet. På Malta blev han biten av en giftig orm utan att ta skada[18] och han är därförskyddshelgon för ormbitna.[19]
Väl framme i Rom sattes han i husarrest i två år, där han kunde ta emot besök och skriva brev. Enligt en del kristna traditioner släpptes han fri och besökteEfesos igen eller for tillSpanien, vilket författaren till det s.k. Första Clemensbrevet (c:a år 100) påstår. I samband med husarresten, eller efter att ha återvänt till Rom, fängslades och avrättades han. Eftersom han var romersk medborgare fick han bli avrättad genom halshuggning med svärd.[18] Hans avrättning omkring år 64 omnämns inte i Nya Testamentet men omskrivs i andra källor.[20][21] Enligt traditionen skedde detta på vägen motOstia, där kyrkanSan Paolo alle Tre Fontane nu är belägen. Namnettre fontäner har platsen fått därför att det enligt legenden sprang fram tre vattenkällor på de tre ställen där Paulus huvud studsade efter halshuggningen. Källorna var kända under förkristen tid somAquae Salviae.
I denapokryfa skriftenPaulus och Theklas gärningar beskrivs Paulus somliten, skallig och hjulbent, med lång näsa och sammanvuxna ögonbryn.
Att Petrus och Paulus har gemensam helgondag den 29 juni kan ha lett till en legend att de avrättades på samma dag. Enligt en annan tradition beror den gemensamma helgondagen på att deras stoft tillfälligt flyttades den 29 juni 258 för att skydda dem från kejsar Valerianus.
PåveHadrianus I (772–795) flyttade Paulus helgondag till den 30 juni för att Petrus och Paulus skulle få varsin dag, men 1969 firas de två samtidigt igen.
Den 25 januari firas Paulus omvändelse till kristendomen. Omvändelsedagen, som också kallas Pålsmässa, började firas i Frankrike på 500-talet när en del av hans reliker flyttades dit. Den började inte firas i Rom förrän på 1000-talet. En årlig Pålsmässomarknad arrangeras sedan gammalt iHedemora.
En annan fest med anknytning till Paulus och Petrus har under vissa tider hållits den 15 juli. Festen kalladesapostlarnas åtskiljande och hölls till minne av den dag när apostlarna skickades ut över världen efter Jesu uppståndelse. Den dagen hade sitt ursprung i att Petrus och Paulus reliker hade blandats så att ingen visste vilka som hörde till vem. PåvenSylvester I fick en uppenbarelse som sadede minsta är fiskarens och de största är predikarens, där fiskaren är Petrus och predikaren är Paulus.
Andra Paulusfester har varit 16 april, förflyttning av huvudet, 6 juli, första ankomsten till Rom och 1 september när han fick synen tillbaka. I det nutida katolska kyrkoåret ingår endast firande av hans omvändelse den 25 januari, Petrus- och Paulushögtiden den 29 juni och invigningsdagen för Petrus- och Paulusbasilikorna i Rom den 18 november.
I konsten framställs Paulus ofta som skäggig och skallig samt med ett svärd,[3] eftersom han avrättades med ett svärd. Han framställs också med en bok eller tre fontäner. De tre fontänerna kommer från legenden om att hans huvud studsade tre gånger vid hans halshuggning. På platserna där huvudet studsade sprang det fram tre källor. Han avbildas också med de tolv apostlarna och då oftast påMattias plats.
Paulus kallas för kristendomens förstateolog och hans teologi kallaspaulinism.[22] Det var han som teoretiserade innehållet i den kristna tron på Jesus offerdöd och hans uppståndelse. Central i hans förkunnelse var tanken att Jesus var Messias som hade tagit på sig allas synder i människornas ställe, vilket möjliggjorträttfärdiggörelsen och frälsningen. Paulus menade att människosläktet var drabbat av synd och död på grund av att människorna varAdams efterkommande, en lära som i vidareutvecklad form fick stort inflytande över medeltida kristendom genomAugustinus. Människor var dock, enligt Paulus, fria från Guds dom genom Jesus död på korset och valet att tro på detta. Åtminstone icke-judar var därmed fria från plikten att leva efter en lag; goda handlingar var i stället en frukt av den heliga Andens verkande i dem. Enligt Paulus ingick de kristna ett nytt förbund med Gud, och det var dopet och inte omskärelsen som var tecknet. Paulus menade dock att lagen hade haft en funktion i ett frälsningshistoriskt perspektiv – den avslöjade människans benägenhet att synda och visade därmed på behovet av frälsning.[3] Det innebar inte att Paulus menade att det går att leva hur som helst så länge Jesus erkänns som Messias. I till exempelFörsta Korintierbrevet,1 Kor 6:9, står det "Ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike" och därefter räknas flera handlingssätt som Paulus menar är oförenliga med det kristna livet.
Paulus förkunnelse väckte stor debatt i den tidiga kristna kyrkan som var en blandning av hedniska kristna och judiska kristna. Vidapostlamötet i Jerusalem år 49 debatterades om hedniska kristna skulle var tvungna att följa denjudiskatorahn. Det avgjordes i stort sett till Paulus fördel; de måste endast avstå frånavgudadyrkan,otukt, blod och köttet av kvävda djur. Förbudet att förtära blod iakttogs ännu under några århundraden.
Paulus verkade efter sin omvändelse (inemot 30-talets mitt) sommissionär iSyrien,Mindre Asien,Cypern ochGrekland. Hans betydelse för den tidigakristendomens utbredning kan knappast överskattas. I sitt kända tal införAreopagen, så som Lukas gestaltar och återger det i Apostlagärningarna, kapitel 17, anknyter han till den grekiska seden att uppföra altaren till en okänd gud, "Agnostos theos". Paulus säger att det är denne okände Gud han vill presentera för dem. Bland annat denna referens används gärna av missiologer och exegeter som argument för att Paulus användekontextualisering som metod.[23]
Denna indelning är inte kronologisk. Den ordningsföljd i vilken breven står i Nya Testamentet går troligen tillbaka på en samling Paulusbrev från Rom, där Romarbrevet och de två andra långa breven, Första och Andra Korinthierbrevet, stod först. Den ungefärliga kronologiska ordningen mellan de brev som allmänt inom nutida forskning anses vara skrivna av Paulus själv är följande:
Äktheten är dock omdiskuterad för vissa av Paulusbreven. Praktiskt taget alla nutida forskare räknar med attRomarbrevet, de bådaKorinthierbreven,Galaterbrevet,Filipperbrevet,Första Thessalonikerbrevet ochFilemonbrevet verkligen skrevs av Paulus själv (eller genom en sekreterare) under hans livstid. När det gäller de övriga breven råder delade meningar. Särskiltpastoralbreven brukar antas vara skrivna av en Paulusanhängare någon generation efter apostelns livstid. Detta i enlighet med ganska utbredd praxis iantiken att skrifter som var avfattade i en vördad lärares anda och kanske innehöll material från denne kunde tillskrivas denne lärare.
