Parkinsons sjukdom är en progressivneurologisksjukdom som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar. Den finns nämnd i tidiga verk i medicinhistorien, bland annat hosGalenos, men fick sin första noggranna beskrivning 1817 i bokenAn Essay on the Shaking Palsy av den brittiske läkarenJames Parkinson (1755–1824).[1]
Internationella Världsparkinsondagen firas varje år den 11 april, på James Parkinsons födelsedag.
Symptomkombinationen rörelsesvårigheter, stelhet och skakningar kallas med ett gemensamt namn förparkinsonism. Den vanligaste orsaken till parkinsonism är Parkinsons sjukdom, men andra orsaker som förekommer är biverkningar av läkemedel (neuroleptika),kärlsjukdomar i hjärnan och en grupp av sjukdomar kalladatypisk parkinsonism (tidigare kallad parkinson plus-syndrom).
Diagnosen Parkinsons sjukdom kan aldrig ställas med hundraprocentig säkerhet utan är en sannolikhetsdiagnos utifrån att man observerar symptom, förlopp och effekten av behandling. Utredningar somdatortomografi ochmagnetkamera kan inte påvisa sjukdomen men kan utesluta andra orsaker till parkinsonism. Ett viktigt led i diagnostiken är att pröva behandling med läkemedel, som ska ha god effekt vid Parkinsons sjukdom.
Parkinsons sjukdom är av allmänheten mest känd som en rörelsesjukdom, men forskningen riktar mer och mer in sig på de symptom som inte är relaterade till rörelse, så kallade icke-motoriska symptom, för att de anses komma 10–20 år innan man kan ställa diagnos om Parkinsons sjukdom.[2][3][4]
Hypokinesi (rörelsehämning). Den yttrar sig som att kroppens rörelser blir långsamma och svåra att klara av, trots att muskelkraften kan vara normal. Det kan vara svårt att sätta igång en rörelse, till exempel att ta det första steget, när man ska börja gå. Gången blir släpande.
Rigiditet (muskelspänning). Den yttrar sig som en allmän stelhet i kroppen (katalepsi) och kan leda till att patienten måste gå lätt framåtlutad.
Tremor, ofrivilliga skakningar, som brukar vara mest förekommande i vila.
På senare tid har man alltmer kommit att uppmärksamma att det är vanligt med så kallade icke-motoriska symptom vid Parkinsons sjukdom. Många av dessa beror på att sjukdomen påverkarautonoma nervsystemet. Balanssvårigheter är mycket vanliga, liksom trötthet, sömnproblem,blodtrycksfall och svårigheter med avföringen och vattenkastningen. Psykiska ellerkognitiva symptom somdepression ochdemens förekommer ofta tillsammans med Parkinsons sjukdom.[5]
En Lewykropp (färgad brun) i en nervcell i substantia nigra. Den bruna färgen kommer från enimmunhistokemisk färgning av alfasynuklein.
Orsaken till Parkinsons sjukdom är förlust avnervceller isubstantia nigra, en del avbasala ganglierna. De kvarvarande nervcellerna innehåller ofta så kallade Lewykroppar, som är inlagringar av ett särskiltprotein (alfasynuklein). Skadorna i substantia nigra drabbar signalöverföringen tillneostriatum (putamen ochnucleus caudatus), vilken använder sig av signalsubstansendopamin. Man har konstaterat låga värdennervtillväxtfaktor i substantia nigra.[6]
Vad skadorna beror på vet man inte.Vasoaktiv intestinal peptid kan möjligen spela en roll för etiologin eller få betydelse för framtida behandling.[7][8]
Vissavirusinfektioner och vissa typer av kemikalier och bekämpningsmedel har visat sig kunna ge upphov till parkinsonliknande symptom och skador isubstantia nigra, men det finns inga bevis för att något sådant är orsaken vid vanlig Parkinsons sjukdom. I en del familjer verkar Parkinsons sjukdom finnas som en ärftlig variant, men oftast kan man inte identifiera något sådant samband.[9][10]
Plasmavärdena avkoppar hos personer med Parkinsons skiljer sig inte från dem som inte har sjukdomen, däremot är det möjligt att de har lägre koncentration avceruloplasmin och att ceruloplasminets oxidativa aktivitet är lägre. Den oxidativa aktiviteten sjunker ytterligare allt eftersom sjukdomen fortskrider.[11] Det kan också finnas ett relevant samband med kopparbindningen tillalfasynuklein.[12]
Forskning[13] har indikerat att det finns ett åtminstone statistiskt samband mellan vissasulfatreducerande bakterier och Parkinsons sjukdom.
Det finns 4 huvudgrupper av läkemedel mot Parkinsons sjukdom.
Det viktigaste läkemedlet ärlevodopa (Madopark, Sinemet), som började användas på 1960-talet. Levodopa omvandlas tilldopamin efter att det har passeratblodhjärnbarriären och fyller på mängden dopamin isubstantia nigra. Vid svår Parkinsons sjukdom kan levodopa också ges som pumpbehandling. Denna behandling kallas Duodopa och innebär att en sond opereras in genom bukväggen för att ge medicin direkt i tarmen.
Olyckligtvis minskar effekten av levodopa och blir mer kortvarig i takt med att fler dopaminproducerandenervceller dör. Man har därför utvecklat ett flertal läkemedel som jämnar ut koncentrationen av levodopa i blodet.Entakapon (Comtess) ochtolkapon (Tasmar) hämmarenzymetCOMT som bryter ner dopamin.Selegilin (Eldepryl) ochrasagilin (Azilect) hämmar enzymetmonoaminoxidas som också bidrar till nedbrytningen av dopamin.
En annan grupp av läkemedel "härmar" effekten av dopamin i kroppen. Hit hörropinirol (Requip),pramipexol (Sifrol) ochrotigotin (Neupro-plåster), som alla verkar lite olika pådopaminreceptorerna. Till denna grupp hör ocksåapomorfin som upptäcktes redan 1869, men kom till användning i parkinsonbehandlingen först på 1970-talet, då man lyckats bemästra biverkningarna, främst illamående och blodtrycksfall. Patienter som fluktuerar mycket i sina symptom trots dopabehandling kan komma ifråga för apomorfinbehandling för att bryta så kallade off-perioder med uttalad stelhet. Behandlingen ges subkutant (under huden), antingen genom en injektionspenna eller genom kontinuerlig infusion.
Dessutom kan man ofta behöva andra sorters läkemedel mot icke-motoriska symptom, till exempel depression, demens, sömnstörning, blodtrycksfall eller inkontinens.
Hjärnkirurgi vid Parkinsons sjukdom innebär vanligen att en elektrod opereras in i nära anslutning tillbasala ganglierna. Från en pacemaker-liknande dosa under huden ges högfrekvent ström genom elektroden, vilket förbättrar motoriken. Metoden kallas DBS och är framför allt lämplig för personer som tidigare svarat bra på medicin men nu upplever kraftiga svängningar i rörelseförmågan. Den fungerar också mot tremor av andra orsaker än Parkinsons sjukdom.
Sjukgymnastisk behandling är ett viktigt komplement för att bevara muskelstyrka och rörlighet.
Fysioterapi och träning har potential att fördröja progressionen av sjukdomen och även förbättra bland annat balans och gångfunktion. Exempel på träningsformer som visat sig ha bra effekt är balansträning, gångträning, Tai Chi, aerob träning och styrketräning.[17]
^Chaudhuri K J, Healy D G, Schapira A H V:Non-motor symptoms of Parkinson's disease: diagnosis and management. Lancet Neurology Vol 5 March 2006, 235-245
^Mogi M et al, Brain-derived growth factor and nerve growth factor concentrations are decreased in the substantia nigra in Parkinson's disease, Neurosci Lett. 1999 Jul 23;270(1):45-8
^MARIO DELGADO och DOINA GANEA, Neuroprotective effect of vasoactive intestinal peptide (VIP) in a mouse model of Parkinson’s disease by blocking microglial activation, The FASEB Journal vol. 17 no. 8 944-946
^Offen D et al, Vasoactive intestinal peptide (VIP) prevents neurotoxicity in neuronal cultures: relevance to neuroprotection in Parkinson's disease, Brain Res. 2000 Jan 31;854(1-2):257-62
