Panteism är en åskådning som hävdar att Gud och universum är ett.[1]
Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet.FilosofenBaruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer somFriedrich Hegel. VetenskapsmannenAlbert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.
En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personligGud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar avnyandlighet,esoterik ochteosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.
Panteistiska tendenser fanns bland en rad av de tidiga gnostiskerna, med panteistiska tankar som framträdde under medeltiden, exempel på detta är ett avsnitt avJohannes Scotus Erigenas 800-talsverk De divisione naturæ ochEckhart von Hochheims tankar (född cirka 1260, död 1328).[2]Giordano Bruno var en italiensk munk som predikade om en immanent och gränslös Gud, han brändes på bål 1600 av inkvisitionen. Senare har han blivit känd som en hyllad panteist och martyr för vetenskapen och har haft inflytande på många senare tänkare.[3]
^Worman, J. H., "Pantheism", in Cyclopædia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature, Volume 1, John McClintock, James Strong (Eds), Harper & Brothers, 1896, pp 616–624.
^McIntyre, James Lewis, Giordano Bruno, Macmillan, 1903, p 316.
^Ann Thomson; Bodies of Thought: Science, Religion, and the Soul in the Early Enlightenment,2008, sidan 54.
.jpg)
