 | Den här artikelnbehöverkällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2017-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
PDP-1 (engelskaProgrammed Data Processor-1, ungefär programmerbar databehandlare 1) var den första datorn iDigital Equipment CorporationsPDP-serie, och byggdes1960. Den är berömd för att vara den dator som betytt mest för den framväxandehackerkulturen påMIT,BBN och på andra platser.
PDP-1 var också den första hårdvara man kunde spela historiens första grafiskadatorspel på,Steve RussellsSpacewar!.
Som primärt lagringsmedia användeshålremsa. Till skillnad frånhålkort, som kunde sorteras om, var hålremsa svårt att redigera för hand. Detta inspirerade till att skapa textredigerare somExpensive Typewriter ochTECO. Eftersom den hade skrivare baserade påIBMs elektriskaskrivmaskinsmekanismer var den kapabel till grafiskt snygga utskrifter, och inspirerade därmed tillTJ-2, som kan sägas vara den förstaordbehandlaren.
Konsolskrivaren gjordes av företagetSoroban Engineering. Det var en IBM-skrivmaskin Model B, modifierad med switchar för att detektera tangenttryckningar ochsolenoider för att aktivera typarmarna. Den använde en traditionell typarmsmekanism, inte IBM:s "skrivkula" som just började bli populär. Stora och små bokstäver åstadkomms genom att lyfta och sänka hela typarmskorgen. Den hade ett tvåfärgat, rött och svart, band, och gränssnittet tillät färgbyte. Program använde ofta färgkodning för att skilja användares indata från maskinens svar. Sorobanmekanismen var opålitlig och fastnade ofta, särskilt vid shift eller färgbyte, och var allmänt illa omtyckt.
Offlineskrivare var vanligenFriden Flexowriters, specialbyggda för att hantera teckenuppsättningenFIO-DEC som PDP-1 använde. I likhet med konsolskrivarna var dessa uppbyggda runt IBM-skrivmaskiner. Till skillnad från dem var de dock mycket pålitliga och användes ofta för långa obevakade utskriftsjobb. En Flexowriter hade elektromekansik hålremseläsare och -skrivare som opererade synkront med skrivmaskinsmekanismen. De skrev ut ungefär tio tecken per sekund. Ett typiskt utskriftsjobb gick till så att man skrev en hålremsa på PDP-1s "high speed" (60 tecken per sekund) Teletype BRPE hålskrivare, och sedan bar över remsan till en Flexowriter för att skriva ut "offline".
Hackers på MIT använde också PDP-1 för att spela fyrstämmig musik, med lite specialhårdvara: fyravippor direkt styrda av processorn (filtrerade med enkla RC-filter). Musiken förbereddes medPete SamsonsHarmony Compiler, ett avancerat textbaserat program med en funktioner speciellt anpassade för att effektivt kodabarockmusik. Flera timmar musik kodades, inklusiveBachsfugor, helaMozartsEine Kleine Nachtmusik, julsånger och flera popsånger.
Datorn hade 18-bitarsordlängd och hade 4 Ki ord huvudminne som standard (lika många bitar som 9 KiB). Den var uppgraderbar till 64 Ki ord (144 KiB). Det magnetiskakärnminnets periodtid var 5 mikrosekunder (motsvarar en "klockfrekvens" på 200 kHz). De flesta aritmetiska operationer tog därför 10 mikrosekunder (100 000 operationer per sekund) eftersom de behövde två minnescykler: en för instruktionen och en föroperanden.
PDP-1 byggdes huvudsakligen ur moduler från systemet DEC 1000-series, medtransistorer av typerna "Micro-Alloy" och "Micro-Alloy-Diffused". Uppmätt switchastighet: 5 MHz.
| ||||||||||
