Reduktionen av mängden ozon i atmosfären har sedan1980-talet ökat. Inte bara den säsongsbundna minskningen överAntarktis som ozonhålen är associerade med, utan även en betydligt långsammare global minskning med omkring 3 procent per år som även drabbar områden mellan polarregionerna.
Ozonhålet överAntarktis är ett område istratosfären där ozonnivåerna fallit ned till motsvarande 33 procent av nivåerna före1975. Ozonhålet är som störst undervåren i Antarktis (frånseptember till börjandecember) då starka västligavindar börjar cirkulera runt kontinenten. Innanför denna "polarvirvel" förstörs mer än 50 procent av ozonet i nedre delen av stratosfären.
De klorföreningar som av vindarna förts till Antarktis löses upp av den ultravioletta strålningen vilket gör att kloratomer frigörs. Dessa börjarkatalysera (skynda på) ozonreduktionen. Katalysen påskyndas ytterligare av deismoln ellerpärlemormoln (PSC) som bildas vintertid över Antarktis då bristen påsolljus och den inneslutande "polarvirveln" gör atttemperaturen kan sjunka ned till -80°C.Molnpartiklarna består av antingensalpetersyra (PSC typ I) eller avis (PSC typ II) och utgör grund för denkemiska reaktion som orsakar nedbrytningen av ozonet.
Defotokemiska processerna som orsakar reduktionen är komplicerade men noggrant studerade. Vanligtvis finns det mesta av kloret i stabila "reservoarer" i form avväteklorid (HCl) ochklornitrat (ClONO2). Under vintern och våren gör reaktioner på ytan av ismolnen att dessa "reservoarer" omvandlas till reaktionsbenägnafria radikaler (Cl och ClO). I molnen kan ocksånitrat konverteras tillsalpetersyra, vilket förhindrar den kloroxid som bildats från att övergå till klornitrat igen.
Att förtunningen är som störst under våren beror på solljusets aktiva roll i processen och bristen på solljus under de mörka vintrarna. Ismolnen förekommer visserligen mest under vintern med då råder kompakt mörker i Antarktis och det är alltså först på våren då solljuset smälter molnen som den fotokemiska reaktionen kommer igång. När sommaren anländer i mitten av december bryter den stigande temperaturen upp polarvirveln som omger Antarktis och den varma luft som sedan strömmar in över kontinenten förstör ismolnen. Förtunningsprocessen hävs därmed och ozonhålet börjar läkas. Till skillnad från den långsamma, globala ozonminskningen sker den största förtunningen i Antarktis i den lägre delen av stratosfären.
Det antarktiska ozonhålet inverkan på den globala minskningen är relativt liten, uppskattningsvis omkring fyra procent per decennium. Ozonhålet har dock fått stor uppmärksamhet eftersom utvecklingen förutsetts redan i början av 1980-talet, men de larmrapporter som då kom avfärdades som mätfel. Därför oroar sig många för att utvecklingen ska göra att ozonhål uppträder även över andra, mer tätbefolkade delar av jorden. Förutom en tydlig minskning av ozonet överArktis under våren där har något liknande inte upptäckts närmareekvatorn. När ozonhålet över Antarktis löses upp har dock en minskning av ozonhalten på omkring tio procent rapporterats en månad senare iNya Zeeland. Om utvecklingen får fortsätta kan ozonhalten dock börja minska i betydligt snabbare takt vilket kan leda till att stratosfären kyls ned.
Sedan undertecknandet avmontrealprotokollet 1987 har utsläppet avCFC minskat. Trots detta kommer det ta lång tid innan ozonskiktet återhämtar sig. I januari 2007 rapporteradeNASA att de under 2006 uppmätt de lägsta nivåerna av stratosfäriskt ozon sen de började med kontinuerliga mätningar.[1] Enligt en forskarrapport avP.A. Newmanm.fl. kommer inte en förbättring att märkas förrän 2024 och ozonskiktet kommer inte att återgå till 1980 års nivå förrän 2068.
Det finns också en koppling till denglobala uppvärmningen, som trots att den gör jorden varmare, kyler avstratosfären där det mesta ozonet finns. Detta leder till att ozonskiktet förtunnas ytterligare. Denna effekt observerades under vintern 1999/2000. Hur ozonskiktet beror på stratosfärens temperatur är ännu inte helt klarlagt.
I april 2011 meddelade FN-organet World Meteorological Organization (WMO) att ozonlagret överArktis var rekordtunt. Orsaken var ett ökat antal ämnen i atmosfären som bryter ned ozon och en väldigt kall vinter i stratosfären. Det fanns dock ingen anledning till oro ens i nordliga länder som Sverige.[2]
