Enouvertyr (avfranskaouverture, öppning, ibland stavatuvertyr) är ett kort instrumentalt stycke, vanligen för orkester, som spelas som öppning tillmusikteatraliska verk. Enouvertyr kan också vara ett kort fristående stycke för orkester.
Redan de förstaoperorna (från1600-talet) brukade i regel föregås av en kort instrumental inledning, som vanligen kalladessinfonia. IVenedig utvecklades en mer utarbetad, flerdelad sinfoniatyp, som numera vanligen går under beteckningenvenetiansk ouvertyr, vanligen med tempoföljden långsam - snabb - långsam, och iRom en med den motsatta tempoföljden. IFrankrike, där sinfonian fick namnetouverture (av det franska ordet föröppning), utveckladeLully underLudvig XIV:s tid den så kalladefranska ouvertyren, som var ett högtidligt två- eller tredelat verk, med första del eller ytterdelar i pompöstpunkteraderytmer ochfugerad mittdel. INeapel uppkom under 1700-talet den så kalladeneapolitanska elleritalienska ouvertyren, som i likhet med konsertformen var tredelad och bestod av två snabba delar med en långsam del i mitten.
IMozarts senare operor utvecklades ouvertyren till att bli en musikalisk inledning, som till stämning eller teman hade ett nära samband med det efterföljande musikaliska dramat.
Under1800-talet fick ouvertyren större dramatisk betydelse. Att den ansågs vara mycket viktig kan man se av attBeethoven komponerade inte mindre än fyra olika uvertyrer till sinFidelio. IWagners ochVerdis operor har ouvertyren bytt namn till "förspel", och har en ännu friare uppbyggnad, ofta med starkmotivmässig förankring i verket. IOthello tog Verdi det radikala greppet att slopa ouvertyren helt och kasta åskådaren direkt in i den dramatiska öppningsscenen - se vidare nedan.
I slutet av 1800-talet börjadeoperetten ochopéra-comiquen använda sig av en enklare sorts ouvertyr, som ofta enbart länkade samman bekanta melodier från verket i enrapsodi. Denna modell har med undantag överlevt in i dagensmusikaler. Samtidigt valdenaturalistiska operaskapare somGiacomo Puccini att överge ouvertyren helt, för att i stället rikta sina krafter på scenhandlingen.
En del filmer har också ouvertyrer, särskilt äldre storproduktioner. Det är mycket ovanligt i filmer från efter 1970-talet. Ofta har dessa ouvertyrer klippts bort från video- och DVD-utgåvor, men i vissa DVD-utgåvor finns de kvar.
Många ouvertyrer har vunnit popularitet som självständiga konsertverk, och ett fåtal har lyckats bli lika kända som (eller mer kända) än ursprunget. Exempel är:
Några tonsättare har skrivit rena orkesterverk som kallas för ouvertyrer. Dessa är ofta korta omväxlande stycken som påminner om de sceniska ouvertyrerna, exempelvisBrahmsOuvertyr till en akademisk högtid ochDebussysFörspel till en fauns eftermiddag.
Underbarocken användes ordet "ouvertyr" ofta som synonym tillsvit eller partita, detta eftersom inledningssatsen till ett sådant verk ofta benämndes just "ouvertyr". Formmässigt var en sådan sats ofta av typenfransk ouvertyr.
Under slutet av 1700-talet användes ordet "ouvertyr" ibland som synonym till vad som i våra dagar kallassymfoni.
