| Otto Ohlendorf | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Född | 4 februari1907 Hoheneggelsen (iSöhlde),Provinsen Hannover,Preussen,Kejsardömet Tyskland |
| Död | 7 juni1951 (44 år) Landsberg am Lech,Bayern,Västtyskland |
| Begravningsplats | Hoheneggelsen |
| I tjänst för | .svg) Nazityskland |
| Försvarsgren |  SS |
| Tjänstetid | 1925–1945 |
| Grad |  SS-Gruppenführer och Generallöjtnant ipolisen |
| Enhet | Schutzstaffel (SS) |
| Befäl | Einsatzgruppe D (1941–1942) Amt III inomReichssicherheitshauptamt |
| Slag/krig | Andra världskriget |
| Utmärkelser |  Krigsförtjänstkorset av första klassen med svärd NSDAP:s partitecken i guld |
| Relationer | Hustru: Käthe Wolpers (1906–1995; giftermål 1936) Barn: Irmtraut (född 1936), Henning (född 1938), Meinhard (född 1940), Behrend (född 1943), Ulrike (född 1945) |
Otto Ohlendorf, född4 februari1907 iHoheneggelsen iSöhlde,Niedersachsen, död7 juni1951 iLandsberg am Lech,Bayern, var entyskSS-Gruppenführer (generallöjtnant). Han var från juni 1941 till juli 1942 befälhavare förEinsatzgruppe D, den mobilaparamilitära insatsstyrka som underandra världskriget opererade i det avTyskland ockuperadeUkraina. Ohlendorf var även chef för inrikesavdelningen (Amt III) vidReichssicherheitshauptamt,Nazitysklands säkerhetsministerium.
Efter kriget ställdes Ohlendorf inför rätta vidEinsatzgruppenrättegången. Rätten ansåg honom vara skyldig tillmassmord och dömde honom till döden genomhängning.
Otto Ohlendorf föddes i Hoheneggelsen 1907 och var yngst av fyra barn.[1] Han gick tre år i folkskola och nio år påläroverk. Han gick tidigt med iDeutschnationale Volkspartei.[2] När det blev dags förstudentexamen misslyckades han första gången. Vid det andra tillfället hade han gått med iNationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och var upptagen med politiska åtaganden.[3] Ohlendorf avlade emellertid så småningom studentexamen och studerade sedanrättsvetenskap ochstatsvetenskap vid universiteten iLeipzig (1928–1929) ochGöttingen (1929–1931). Senare studerade hanvärldsekonomi under professorJens Jessen vidKiels universitet.[4] Som utbytesstudent tillbringade Ohlendorf ett år vidPavias universitet, där han bland annat studeradefascismenskorporatism ochsyndikalism. Ohlendorf inledde doktorandstudier i ekonomi 1932 men övergav dessa året därpå, då han anställdes av professor Jessen som assisterande direktor vid Institut für Weltwirtschaft i Kiel.[5][6]
Genom professor Jessens förmedling blev Ohlendorf 1936 ekonomisk rådgivare och medarbetare åt professorReinhard Höhn, som var avdelningschef inomSD-Hauptamt,Sicherheitsdiensts (SD) dåvarande huvudorgan. Tillsammans med Höhn organiserade Ohlendorf SD:s inrikesavdelning.
I gryningen den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvantSovjetunionen och inledde den omfattandeOperation Barbarossa. Enligt TysklandsFührerAdolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.[7] Efter de framryckande tyska arméerna följdeEinsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen förReichssicherheitshauptamt,Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mördajudar,romer,partisaner, politiska kommissarier (så kalladepolitruker) och andra personer som ansågs hotaTredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernasmassmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gavReichsführer-SSHeinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.[8] Mellan juni och december 1941 mördades mellan 500 000 och 800 000 judiska män, kvinnor och barn.[9]
Ohlendorf utnämndes till befälhavare förEinsatzgruppe D,[10][11] som följdeArmégrupp Süd under generalfältmarskalkGerd von Rundstedt. Insatsgruppen opererade iBessarabien, södra Ukraina, påKrim och iKaukasus med Sonderkommando 10a, 10b, 11a och 11b samt Einsatzkommando 12. Under Ohlendorfs befäl mellan juni 1941 och juli 1942 mördade Einsatzgruppe D omkring 90 000 judiska män, kvinnor och barn.[12][13] En källa anger siffran 91 728.[14] I början av 1942 gav Ohlendorf order om att kvinnor och barn skulle avrättas igasvagnar.[15]
I slutet av 1943 utnämndes Ohlendorf till ställföreträdandestatssekreterare vid ekonomiministeriet, där han fick i uppdrag att samordna planeringen av den tyska ekonomin efter kriget. Ohlendorf samarbetade med bland andraLudwig Erhard. Ohlendorf menade, att den tyska efterkrigsekonomin behövde lösgöra sig frånbyråkrati och istället satsa på ett aktivt och djärvt företagande.[16]
Efter Tysklands villkorslösa kapitulation i maj 1945 greps Ohlendorf tillsammans med medlemmarna iDönitzregeringen. Den 3 januari 1946 inkallades han som åklarsidans vittne vidNürnbergprocessen. I detalj skildrade Ohlendorf bland annatEinsatzgruppe D:s arkebuseringar i Ukraina. Den huvudåtalade,Hermann Göring, reagerade på vittnesmålet och menade att det var onödigt utförligt.
I slutet av september 1947 inleddesEinsatzgruppenrättegången vid vilken Ohlendorf var den huvudåtalade bland tjugofyra före detta medlemmar i Einsatzgruppen. Ohlendorf försvarade sig bland annat med att han själv aldrig dödat någon utan endast utfört order från högre ort. Han visade ingen ånger för sina gärningar och beskrev det egna manskapets psykiska lidande vid verkställandet avmassarkebuseringar. Den 10 april 1948 dömdes Ohlendorf och tretton andra åtalade till döden genom hängning. Efter en rad nådesansökningar avrättades han genomhängning tillsammans med sex andra dödsdömdakrigsförbrytare den 7 juni 1951, däriblandPaul Blobel,Werner Braune,Erich Naumann ochOswald Pohl.[17] De avrättades iLandsbergfängelset i Landsberg am Lech i Bayern.
I sitt domslut beskriver rätten Ohlendorf å ena sidan som en administratör, sociolog, vetenskapsman och människovän och å den andra som en hänsynslös massmördare och drar paralleller tillRobert Louis Stevensons romanDr. Jekyll och Mr. Hyde.[18]
Den amerikanske psykiaternLeon Goldensohn (1911–1961) utsågs till fängelsepsykiater i Nürnberg efter andra världskrigets slut. Från januari till juli 1946 övervakade han den psykiska hälsan hos de 21 män som stod åtalade införden internationella militärtribunalen. Han noterade även deras kroppsliga besvär. Goldensohn intervjuade även några av åklagarsidans och försvarets vittnen.[19] Goldensohn frågade Ohlendorf om han själv bevittnat insatsgruppensavrättningar av män, kvinnor och barn i Ukraina. Ohlendorf uppgav att det rörde sig om två gånger. Hans uppgift var att tillse att avrättningarna sköttes så humant som möjligt.
| ” | Judarna stod upprätt, i led, och sköts på gängse militärt manér. Jag såg till att inga skändligheter eller våldsamheter förekom.[20] | „ |
Ohlendorf påstod för Goldensohn, att han hade vägrat lyda order två gånger, men att han den tredje gången av Heydrich hade tvingats att lyda. Goldensohn noterade att Ohlendorf lade skulden för massmorden på Heydrich och att han endast kände en formell skuld. Goldensohn beskriver Ohlendorf vidare:
| ” | [Ohlendorf] ser ut som ett utbränt spöke och hans samvete, om man nu kan kalla det så, är skinande rent och fullständigt innehållslöst. Bristen på affekt är uppenbar, men inte anmärkningsvärd i klinisk mening.[20] | „ |
Otto Ohlendorf förekommer iJonathan Littells romanDe välvilliga.
Wikimedia Commons har media som rörOtto Ohlendorf.