Osmoreglering ellervätske- och elektrolytbalans, är kroppens kontroll av detosmotiska trycket,vattennivåerna i plasman och vävnaderna, genom kompensation för vätskeförlust ellerutsöndring av överflödig vätska. Det är en av de tre viktigastehomeostatiska mekanismerna i kroppen hos djur och människa (de övriga ärtermoreglering ochreglering av blodsockernivåer). Hos människan styrs osmoregleringen avhjärnan ochnjurarna. Ett fåtal vattenlevande djur osmoreglerar inte (till exempelsjöstjärnor), så kallade osmokonforma djur.
Kroppens celler kräver vissa förutsättningar för att fungera. Dit hör rättvätskebalans och balans avnatrium ochkalium. Utsöndring av vätska sker genom urin,svett,saliv med mera. Dessa mekanismer har delvis till funktion att göra sig av med slaggprodukter och för homeostas. Törsten reglerar intaget av vätska. Vid för låg vätskenivå i kroppen utsöndrasantidiuretiskt hormon (ADH) som får njurarna att ta tillvara den vätska som finns genom att koncentreraurinen. Omvänt reglerar ADH vätskebalansen vid för stort intag av vätska, genom att öka mängden urin. Osmoregleringen påverkas också avprolaktin, som verkar i fleraepitelceller som transporterar joner och vätska.[1]
Vatten kan tränga in icellmembran vid förändradjonbalans med för låg koncentration i kroppsvätskorna, och för då med signatrium ochkalium in i cellen. Cellen sväller då. Om kroppsvätskans koncentration däremot är för hög tränger vatten ut ur cellen som därmed minskar i storlek. Osmoregleringen påverkar därför blodvärdena av natrium och kalium. Om osmoregleringen av någon orsak inte fungerar samlas vätska i vävnader som sväller upp (ödem).