 | Den här artikelnbehöverkällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2014-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
Osloprocessen var ett fredsförsök mellanIsrael ochPalestina under 1990-talet, med målet att skapa entvåstatslösning och lägga grunden för fredliga relationer. Trots initiala framsteg, som skapandet av denPalestinska myndigheten, ledde bristande tillit, ökat våld och misslyckade förhandlingar till att processen kollapsade.
Osloprocessen var en milstolpe iIsrael-Palestina-konflikten. Det var den första direkta överenskommelsen mellanisraeliska politiker och representativa politiker förpalestinier sedanIsraels ockupation av Palestinska områden 1967. Syftet var att skapa ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den väntade palestinska staten. Tvistefrågor somJerusalems status, de palestinska flyktingarnas rättigheter,israeliska bosättningar, gränsdragningar och säkerhetsfrågor skulle tas upp och på sikt lösas.[1]
Under processen slöts flera avtal. Det första mötet avslutades iOslo den 20 augusti 1993. Avtalet, idag kallatOslo I[2], skrevs officiellt under vid en ceremoni iWashington. den 13 september 1993 medYassir Arafat som undertecknare förPalestinska befrielseorganisationen, PLO, ochYitzhak Rabin som undertecknare förIsrael. Undertecknandet bevittnades avWarren Christopher förUSA ochAndrej Kozyrev förRyssland, i närvaro av USA:s dåvarande presidentBill Clinton.
Oslo Igav palestinierna självstyre iGazaremsan och i stadenJeriko på Västbanken.[2]
Processen var en grund för skapandet avPalestinska myndigheten. Denna myndighet skulle ha ansvar över administrationen i de territorier som de kontrollerade. I avtalet ingick bland annat att PLO skulle avsäga sig allt bruk av våldshandlingar och terrorism samt attIsraels militär skulle dras tillbaka från delar avGazaremsan ochVästbanken, för att på sikt möjliggöra ett självständigt Palestina. Man väntade sig att avtalet skulle vara under en femårsperiod, efter vilket ett permanent avtal skulle förhandlas (med början senast i maj 1996). Planen var att ett Palestinskt självstyre skulle ges uppdelat, i flera faser, av Israel.
1995 slöts avtaletOslo II, som utvidgade området av självstyre på Västbanken, men Israel behöll fortfarande den huvudsakliga kontrollen. Processen ansågs inte över, utan inväntade slutgiltiga förhandlingar.[2]
Omvärlden välkomnade avtalen, och de tre huvudansvariga för förhandlingarna tilldelades 1994Nobels fredspris: Yasir Arafat, Yitzhak Rabin samt Israels utrikesministerShimon Peres.[2]
Extremister på båda sidor motsatte sig däremot fredsavtalet. PalestinskaHamas ochIslamiska jihad avvisadeOslo Ioch fortsatte attackera Israel.[3] På den israeliska sidan fanns starkt motstånd frånhögerextrema grupper, vilket kulminerade i mordet på premiärministerYitzhak Rabin 1995 under en fredsdemonstration iTel Aviv.[4] De stora oroligheterna gjorde att förhandlingarna avstannade.
Tack vare förhandlingarna kunde Palestinska Myndigheten för första gången hålla parlamentsval 1996, och Yassir Arafat valdes till Palestinas första president.
Det nya styret väckte dock missnöje, då det anklagades för korruption och maktmissbruk. När Osloavtalens målsättning inte införlivades ledde det palestinska missnöjet år 2000 till rena upplopp och denAndra intifadan.[2]
Ett sista förhandlingsförsök gjordes 2000 under ledning av Bill Clinton, som dock misslyckades utan några fler överenskommelser. Konflikten mellan parterna är fortfarande (2025) olöst.[2]
