C. G. Leopolds "Afhandling om svenska stafsättet" 1801, ett betydelsefullt verk inom svensk ortografi.
Ortografi, ävenrättskrivning ellerrättstavning,[1] handlar omstavning,interpunktion, bruket avversaler ochgemener,avstavning ochsärskrivning.[2] Ortografi kan oftast direkt översättas medskriftspråk och inte sällan medstavning. Man kan också med ordet avse relationen, "samspelsmönstret", mellan ettspråksgrafem (skrivtecken) och dessfonem ("språkljudsenheter"),tryckaccenter ochtonaccenter med mera. Ifinskans ortografi dubbeltecknas till exempellång vokal, medan så ej är fallet isvenskans ortografi. För varje språk som har en skrift finns regler för hur talspråket ska överföras till skriften, och därför har varje skriftspråk sin egen ortografi. Ibland finns olikheter i ortografin mellan olika länder som har samma språk. Ett exempel ärengelskt skriftspråk, där vissa olikheter beror på i vilket land språket skrivs. I engelska iGamla världen, Australien och Nya Zeeland[3] skriver man till exempelharbour, labour, medan man i framför allt i USA och Kanada[4] skriverharbor, labor.
Ortografi härrörlatin:orthographia som i sin tur härrörklassisk grekiska:ὀρϑογραφία (orthogrăphĭ́ā), en sammanslagning avὀρθός (orthós) som betyder ”rak, rät, riktig”, här kanske snarare ”rätt”, ochγράφειν (gráphein) som betyder ”skriva”.[1]
Bland fonografiska (ljudbaserade) skriftspråk, som svenskan tillhör, talar man om "djupa" och "grunda" ortografier. De senare har en hög grad av direkta och regelbundna relationer mellanbokstav ochfonem på så sätt att en bokstav alltid tenderar att representera samma ljud och att ett ljud i princip alltid skrivs med samma bokstav. Grunda ortografier har bland andraspanskan ochfinskan. Djupa ortografier är det motsatta. I dem kan en bokstav ofta representera flera olika ljud, ofta beroende på omgivning och likaså kan ett visst ljud ofta stavas på många olika sätt.[5] En del språk har också bokstäver som inte uttalas, men finns kvar i språken av historiska skäl. Ett exempel ärd i det svenska ordetdjup (medrikssvenskt uttal). Ett annat exempel är atth är stumt inygrekiska och i allaromanska språk utom rumänska. Det kan råda ett tämligen regelbundet förhållande mellan skriftbild och ljudbild men det är inte lika direkt som hos de grunda ortografierna utan ligger på en "djupare" nivå. För de flesta är emellertid grunda ortografier lättare att avkoda, åtminstone till en början. Exempel på djupa ortografier ärengelskans ochfranskans. Svenskans ligger på en medelnivå. Vid jämförelse med syskonspråkens ortografier ligger den djupare ännorskans men grundare ändanskans. Djupa ortografier avspeglar ofta ett äldre talspråk.
Fonematiskt eller morfematiskt baserade skriftspråk
Grunda ortografier (alltså sådana som återspeglar det moderna språket) kan vara övervägandefonologiskt baserade (ljudorienterad stavning) eller övervägandemorfematiskt baserade (forminriktad stavning). I det första fallet motsvarar bokstäverna uttalet (fonemen), som till exempel i det svenska ordethar, där de tre grafemen <h a r> motsvarar de tre fonemen /h a r/.[6] I det andra fallet (morfematisk stavning) är regeln att ettmorfem alltid ska stavas lika, oberoende av uttalet. Man skriver till exempeltryggt (avtrygg), fast ordet uttalas somtryckt. I detta fall är det forminriktad stavning som gäller.[7][8] Några i detta avseende renodlade ortografier existerar knappast. Vid ortografiska reformer i det förflutna (sådana blir numera allt svårare att genomföra) har man ofta inte varit tillräckligt medveten om distinktionen. I svenskanövergick man till exempel frångodt tillgott, vilket var ett steg i fonetisk riktning;danskan ochnorskan har bibehållit stavningen godt.
De språk som har en grund ortografi har en ganska fonologisk (ljudnära) stavning. Ett exempel på detta ärfinska, som till allra största delen har ett skriftspråk som överensstämmer med språkljuden.[9]
Morfologiskt orienterad (forminriktad) stavning har som regel att ettmorfem alltid stavas lika, oberoende av uttalet. Man skriver till exempel på svenskatryggt (avtrygg), fast ordet uttalas somtryckt.[8][7] Ett annat exempel är när man ifranska skjuter in ett stumte när man av verbetmanger skriver andra person, presens somnous mangeons och första person imperfekt somje mangeais för att kunna behålla stammensmang.[10]
Traditionell stavning avspeglar ett äldre uttal och medför ofta att skillnaden mellanskriftspråk ochtalspråk blir stor (djup ortografi). Många av de skriftspråk som har sitt ursprung iEuropa har ett skriftspråk som avspeglar ett äldre talspråk. Speciellt i sådana språk däruttalet har ändrats mycket, som i franska och engelska, har inte skriftspråket hängt med. Sådana språk har en djup ortografi. För engelsk stavning finns också fler förklaringar än uttalsförändringar. Den engelska stavningen påverkades av fransk (normandisk) skrift under 1100-talet till 1400-talet. I slutet av 1400-talet hade boktryckarkonsten kommit till England, och till att börja med var tryckarna oftast utlänningar. När så småningom stavningen hade stabiliserats inträffade en stor uttalsförändring i engelska. De sju långavokalerna som fanns imedelengelska förändrades, så att engelskan hade fått ett annat ljudsystem efter något århundrade av förändringar av uttalet. Skriftspråket förändrades inte, fast vokalerna hade ett annat uttal än tidigare.[11]
Den traditionella stavningen avspeglar ocksåassimilationer, som ofta sker när vissa mer svåruttalade konsonantföljder uttalas. I svenska kan nämnasböjda ord somgrovt, därv alltid assimileras tillf ochäldst, därd faller bort, och likasåavledda ord sombrådska, därd faller bort. Det kan också gälla sammansatta ord sommatsäck, som traditionellt uttalas sommassäck. Ibland kan stavningen påverka uttalet, så att uttal somjössel, bråska, låssas ochmassäck genom läsuttal återfår sitt äldre uttal.[12]
^Donohue, Mark. 2007. "Lexicography for Your Friends." I Terry Crowley, Jeff Siegel, & Diana Eades (eds.).Language Description, History and Development: Linguistic Indulgence in Memory of Terry Crowley. s. 395–406. Amsterdam: Benjamins, s. 396.
^Seidenberg, Mark S. 1992. "Beyond Orthographic Depth in Reading: Equitable Division of Labor." Ram Frost & Leonard Katz (eds.).Orthography, Phonology, Morphology, and Meaning, s. 85–118. Amsterdam: Elsevier, s. 93.
