Omans historia sträcker minst tillbaka till 2000-talet f.Kr. och inbegriper kopparproduktion samt odling av och handel med rökelse. Med början år 630 islamiserades Oman. Samhället levde relativt gott på handel, sjöfart och pärlfiske. År 1507 togs den viktigaste hamnstaden,Muskat, av portugiserna som fördrevs från Oman 1650.
Omkring 1749 valdesAhmad ibn Said till imam och han grundade Al Bu Said-dynastin, som fortfarande styr Oman idag.[5] UnderSaid ibn Sultans styre 1806–1856 var Oman som störst. Då omfattade sultanatet förutom kustlandet Oman även östafrikanska kusten från ekvatorn till nuvarandeTanzanias södra del med därutanför liggande öar, bland demZanzibar som blev centrum för kryddodling och slavhandel. Sultanen hade även stort inflytande över områdena på andra sidan Omanbukten. Efter hans död delades riket mellan hans söner i det afrikanskasultanatet Zanzibar och det asiatiska Oman.[6]
De afrikanska besittningarna förlorades 1860.[7] Därefter följde en orolig tid med uppror och strider som fick sitt slut i och med attSaid bin Taimur 1970 avsattes av sin sonQabus ibn Said, som utbildats i väst. Quabus inledde en modernisering av Oman, dock utan demokratisering.[8] Omans sultanQabus bin Said dog vid 79 års ålder i januari 2020. Han hade då suttit vid makten i 50 år och var den som regerat längst iarabvärlden.[9]
Oman ligger i den östra delen av denArabiska halvön och har en lång kust motIndiska oceanen i sydost och motOmanbukten i nordost. Oman har två exklaver i Förenade arabemiraten påMusandamhalvön. Exklaverna utgör tillsammans provinsenMusandam, och den största av dem ligger strategiskt placerad på den yttersta spetsen av halvön iHormuzsundet.[10] Uppgifterna vad gäller landets yta varierar (212 450 km2[11]–309 500 km2[1]).
I nordost ligger bergskedjanal-Hajar där Jabal al-Akhadar når 3 018 meter över havet. Söder om bergskedjan breder en stenöken med oaser ut sig. I Dhofar i söder finns en för Oman relativt bördig slätt närmast kusten. Innanför kusten höjer sig bergen och innanför bergen övergår landskapet först i stenöken och sedan i sandöknenRub al-Khali med upp till 150 meter högasanddyner.[12] Vid östra kanten av Rub al-Khali liggerUmm al Samim som är ett stortsaltöken- ochkvicksandsområde.
Oman har i huvudsak stäpp- och ökenklimat där årsnederbörden ligger mellan 50 och 100 mm. Nederbörden faller främst vid kusten och i den sydliga provinsen Dhofar under sommaren vilket ökar luftfuktigheten och lindrar hettan som kan nå över 50 °C i de inre delarna av landet. Muskat har en medeltemperatur i januari på 21 °C och i juli på 32 °C,[12][13]
Oman är ettsultanat där i stort sett all makt är samlad hos sultanen själv, vilket gör Oman till enabsolut monarki. Sultanen är stats-. utrikes-, försvars- och finansminister. Han stiftar lagar via dekret och utser regeringen. 1981 inrättade sultanen en rådgivande församling som 1991 blev ett underhus (Majlis al-Shura) med 84 representanter från de 59 distrikten i Oman. Dessutom finns det ett överhus (Majlis al-Dawla) med 83 ledamöter som utses av sultanen själv. Tvåkammarparlamentet har enbart en rådgivande funktion och inga politiska partier är tillåtna.[14][15] 1996 införde sultanen den första omanska skrivna konstitutionen. 2002 utvidgade han rösträtten till att omfatta alla medborgare över 21.[16]
Kritik av sultanen är brottsligt i Oman. Nätaktivister har blivit dömda till långa fängelsestraff.[20] Freedom House har rutinmässigt betygsatt landet "Inte fri".[21]Homosexuella handlingar är olagliga i Oman.[22]
Oman ligger på plats 140 av 167 i Demokratiindex 2018, och ligger därmed i kategorin "auktoritär regim".[23]
Oman ligger på plats 132 av 180 iReportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2019, och ligger därmed i kategorin "svår situation".[24]
Oman har historiskt haft och har nära förbindelser medStorbritannien, inte minst militärt.[1][26] Sedan Sultan Quabos ibn Said tog över makten 1970 har goda relationer etablerats medUSA, som har militära baser i landet, och relationerna har förbättrats med grannstater, många arabstater,Frankrike ochIsrael.[14]
Oman har en självständig utrikespolitik och strävar efter att vara neutralt. Oman är unikt bland länderna påArabiska halvön för att ha goda relationer medIran,[14][27] och man har stått emot amerikanska påtryckningar att inta en tydligare antiiransk inställning.[28][29] Oman är medlem avGulfstaternas samarbetsråd som utvecklats till ett frihandelsområde.[14]
Oman är en blandekonomi som vuxit snabbt sedan 1960-talet och däroljeexport och export avnaturgas dominerar.[31] Grönsaker, frukt, fisk och skaldjur exporteras också.[32] Jordbruket stod 2013 för 1 % av BNP medan industrin, inklusive oljeindustri och gruvdrift, stod för 64 % och service stod för 35 %. Samtidigt stod oljeexporten för mer än 40 % av exportintäkterna.[31]
Omans främsta naturtillgång ärolja och förutom det finns ocksånaturgas,koppar ochkrom. Det torra klimatet gör jordbruk osäkert.[31]
Först 1967 började man utvinna olja i Omans oljefält som främst ligger sydväst om Musqat samt i provinsen Dhofar. De är små och utspridda, vilket gör dem mindre produktiva och utvinningen dyrare än i grannländerna.[33]
Oman har gjort stora investeringar i den icke oljebaserade industrin för att minska beroendet av olja. Vid sidan av oljeraffinering finns bland annat petrokemisk industri, fabriker för framställning av konstgödsel, metanol och cement samt ett aluminiumsmältverk. I Musqat, Suhar och Salala finns särskilda industrizoner med lätt industri, som livsmedelsproduktion och hopsättningsfabriker.[33]
Uppskattningarna av Omans folkmängd varierar (3 901 992[1]-5 200 000[11] (2024)). Den naturliga befolkningstillväxten är hög för området 1,8 % per år (2014) och medellivslängden till 75 år för män och 78 år för kvinnor. Omans befolkning utgörs främst av araber. Knappt 35 procent av befolkningen är gästarbetare utan omanskt medborgarskap som huvudsakligen kommer från Pakistan, Indien och Bangladesh.[34]
Befolkningen är koncentrerad till de bördiga områdena kring huvudstaden Muskat och den näst största staden Salalah samt de närliggande kustområdena. Totalt bor 75 % (2014) i städer.[34]
I Dhofar talas i liten omfattning de semitiskasydarabiska språken mehri och shehri. I Muskat-området talas även de indoeuropeiska språkenpersiska ochbaluchiska. Dessutom talas i liten omfattning bantuspråketswahili i Muskat.[35]Engelskan är allmänt utbredd.
Islam är statsreligion och de flesta omanier är muslimer. En stor majoritet av muslimerna äribaditer, som är en egen gren inom islam som uppstod på 600-talet och har Oman som sitt främsta centrum. Utmärkande för ibadism är demokratiska grunddrag och att den präglas av tolerans och fredlighet. Övriga muslimer är huvudsakligen sunniter med några få procentshiamuslimer. 6 % ärhinduer och 4 %kristna.[36][37] Folket har i sekler bestått av en sjöfarande, heterogen kustbefolkning som politiskt organiserats i ett sultanat och en inlandsbefolkning, präglad av ibadistisk islam och dominerad av teokratin i oasen Nizwa. Klyftan mellan folkgrupperna har krympt under landets modernisering.[34]
%2c_Oman_-_Hadschar-Gebirge_02.jpg)
