 | Den här artikelnbehöverkällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2011-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
| Omaha Beach | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del avLandstigningen i Normandie | |||||||
 Into the Jaws of Death: trupper ur första divisionen landstiger på Omaha Beach - fotograferat avRobert F. Sargent. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 USA |  Tyskland | ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
 Omar BradleyNorman CotaClarence R. HuebnerGeorge A. Taylor | Dietrich Kraiss Ernst Goth | ||||||
| Styrka | |||||||
| 43 250 infanteri 2 slagskepp 3 kryssare 12 jagare 105 andra fartyg | 7 800 infanteri 8 artilleribunkrar 35 kulsprutevärn 4 artilleripjäser 6 granatkastargropar 18 pansarvärnskanoner 45 raketkastarplatser 85 kulsprutenästen 6 stridsvagnstorn | ||||||
| Förluster | |||||||
| 3 000 - 19 000 | 1 200 | ||||||
| |||||
Omaha Beach, även kallad ”Bloody Omaha” var kodnamnet på en del av norraFrankrikes kustremsa, frånSainte-Honorine-des-Pertes tillVierville-sur-Mer, som de allierade landsteg på iOperation Overlord, underandra världskriget. På den 5,6 km långa strandremsan landstegamerikanska trupper -V Corps under befäl avgeneralmajorLeonard Gerow - bestående i huvudsak av den stridsvana1:a infanteridivisionen (The Big Red One) och den tämligen färska29:e infanteridivisionen. Förlusterna blev stora på grund av kraftigttyskt försvar men operationen räknades ändå som en framgång.
Den oprövade 29:e infanteridivisionen tillsammans med åtta jägarkompanier, omdirigerade frånPointe du Hoc, hade order att anfalla strandens västra flank. 1:a infanteridivisionens mål var den östra delen. Detta var deras tredje amfibiska anfall i kriget (Afrika ochSicilien var de första två). Huvudmålet med invasionen påOmaha Beach var att säkra stranden mellanPort-en-Bessin ochfloden Vire, innan de tog sig vidare söderut motSaint-Lô.
KrigsfotografenRobert Capa fanns med bland landstigningstrupperna under landsättningen. Han tog flera fotografier underD-dagen.
PåOmaha Beach utsattes amerikanska1:a infanteridivisionen för landstigningens största prövningar.Wehrmacht var väl förberett mot angrepp frånAtlanten; hinder hade lagts ut utmed stranden och det faktum att stranden lutade något nedåt mot havet gav ett utmärkt eldområde från stridsställningar ovanpå de branta klipporna. Tyska352:a divisionen som försvaradeOmaha Beach var en av de bättre övade enheterna i området. 27 av 32 amfibiskastridsvagnar av typenSherman DD som skulle understödja soldaterna, körde fast i havet och kunde inte ta sig i land. Detta på grund av en kombination av ogynnsamma väderförhållanden (de två meter höga vågor som slog emot stridsvagnarna var för hårda), olämplig navigering (stridsvagnarna var ordnade i en trappstegsformation vilket gjorde att vågorna slog in mot de nedre delarna av deras flytanordning) och dåligt ledarskap (flera av dem släpptes av invasionsbåtarna ca 5 km från stranden vilket var för långt för de ömtåliga stridsvagnarna).
De allierades luftbombardemang av strandförsvaret före landsättningen var i stort sett ineffektiv - de flesta bomber slog ner för långt inåt landet. Bombardemanget från flottan precis före landsättningen var även det ineffektivt på grund av den korta tid som sjökanonerna kunde avfyras (40 minuter). De tyska ställningarna var mer eller mindre intakta när de första anfallsvågorna landsteg på stranden. Soldater som inte dödades med detsamma fann inget skydd på den 180 meter breda stranden. De få skydd som fanns var oanvändbara eftersom tyskarna hade organiserat sig med överlappande eldområden från stridsställningarna. Dimma och rökridåer utlagda avartilleri gjorde det svårt för soldaterna att se och de flesta kunde bara urskilja klipporna framför.
Kaos infann sig i de välplanerade anfallsvågorna när vind, vågor och strömmar spred ut landsättningsfartygen långt från sina mål. Trötta ochsjösjuka soldater, nedtyngda av blöt och sandig utrustning, kunde inte springa över de öppna sandytorna. De flesta kunde bara gå eller jogga fram mot skydden.
Den markanta klipptoppenPoint du Hoc var ordnad som en eldställning för ett antal tunga kanoner som var målet för amerikanska2:a jägarbataljonen.Bataljonens uppgift var att klättra uppför det 30 meter höga stupet med hjälp av stegar och klätterrep under fientlig eldgivning för att kunna angripa och förstöra kanonerna, som beräknades kunna behärska såvälOmaha somUtah. Eldställningarna påträffades och kanonerna, som hade flyttats därifrån, sannolikt under den kraftiga artillerielden som föregick landstigningen, kunde förstöras där de senare hittades. Bataljonens förlustsiffror uppgick till nästan 50 %.
Befälhavare ute till havs övervägde att avbryta anfallet helt och hållet och istället omdirigera styrkorna tillUtah Beach. De mer eller mindre befällösa överlevande infanteristyrkorna lyckades dock bryta igenomtaggtråden och de minerade fälten med hjälp avBangaloretorpeder. De organiserade ett anfall upp mot klipporna och lyckades öppna några av utgångarna från stranden vilket gjorde att fler soldater kunde ansluta sig till anfallet inåt land. Tyskarnasbetongvärn, som fortsatte att ösa kulregn över de allierades anfallsvågor på stranden, var försvarslösa när de anfölls bakifrån. Det vidsträckta nätverket avskyttegravar gjorde ändå att tyskarna för en stund kunde kämpa emot den anstormande allierade styrkan. I ett improviserat anfall gick flerajagare nästan på grund när de försökte komma förbi rökridån för att kunna öppna eld mot de tyska positionerna på klipporna. I och med anfallet stängdes tyskarnas reträttväg och förhindrade förstärkning att anlända.
Landstigningen vidOmaha Beach resulterade i att många amerikanska soldater fick sätta livet till. Den officiella historiken säger attredan 10 minuter efter det att ramperna på landstigningsfarkosterna hade fällts ned var det ledande kompaniet ur spel, utan befäl och praktiskt taget utan möjlighet att agera. Varje officer och sergeant var dödad eller sårad. Det hela rörde sig mera om en kamp för överlevnad och räddning[källa behövs]. Under första timmarna av anfallet förlorade den 40 000 man starka V armékåren över 3 000 man. Trots detta lyckades de överlevande omorganisera sig och pressa sig inåt land.
Förlusterna per enhet varierade men den första anfallsvågen led de största förlusterna. Vid anfallet var detlågvatten vilket blottade hindren som tyskarna placerat ut, så att de enkelt kunde undvikas av landsättningsfartygen. Större delen av anfallsstyrkan kunde landsättas på stranden. Minerade områden framför de fortifierade tyska positionerna eliminerades totalt. När landsättningsfartygens ramper ("mordhål" kallade) sänktes blottades hela besättningen för fientligaMG42-nästen. Andra enheter som hade turen att landsättas på delar av stranden som skymdes av rök eller låg mellan bunkrar, kunde ta sig upp på stranden utan större förluster.
PåOmaha Beachs högsta topp efter strandområdet ligger en minnesträdgård där varje stupad allierad soldat representeras med ett stort vitt kors. Denna plats skildras i filmenRädda menige Ryan (1998).
Landstigningen har skildrats i flera filmer och även i ett stort antal böcker.
Primo Victoria av Sabaton
Wikimedia Commons har media som rörOmaha Beach.
| |||||