Deltagande länder. Grönt anger stater som redan deltagit i tidigare olympiska spel, blått anger stater som deltager för första gången.Statyer uppsatta under Olympiska sommarspelen i Berlin.Olympiastadion under OS.Den olympiska elden.SS-läger framför stadion under de olympiska sommarspelen 1936.Tyska laget under öppningsceremonin vid OS i Berlin.
Olympiska sommarspelen 1936 var de elfte modernaolympiska spelen och de hölls iBerlin iTyskland mellan den1 och16 augusti1936. Tävlingarna sågs av cirka 3,8 miljoner åskådare. Ett nytt deltagarrekord slogs med 3961 deltagare från 49 länder. Den mest framgångsrike idrottaren var den amerikanske löparen och längdhopparenJesse Owens med fyra guld. Den som vann flest medaljer var den tyske gymnasten Konrad Frey med 7 medaljer varav 3 guld. Den mest framgångsrika nationen var Tyskland. Utöver den sportsliga betydelsen har spelen kommit att kännetecknas av nazisternas propaganda.[2] Tyskland hade blivit utvald som arrangör innan det nazistiska maktövertagandet hade ägt rum. Det var i samband med dessa spel som man började med traditionen att föra facklan med den olympiska elden frånOlympia i Grekland till OS-arrangörsstaden och invigningen.
Bland de städer som ville arrangera de olympiska spelen hörde Alexandria, Barcelona, Buenos Aires, Köln, Dublin, Frankfurt, Helsingfors, Lausanne, Nürnberg, Rio de Janeiro och Rom. För första gången kom valet av arrangör att ske genom en omröstning bland IOK-medlemmarna. I slutändan stod valet mellan Berlin och Barcelona vid omröstningen 1931. Berlin vann med 43-16.
Carl Diem ochTheodor Lewald hade hand om det praktiska arbetet med att organisera spelen. Den ledande personen var däremotHans von Tschammer und Osten i sin roll som Reichssportführer, ordförande för Tysklands riksidrottsförbund, Deutscher Reichsbund für Leibesübungen (DRL).
IOK var inkvarterade påHotel Adlon i centrala Berlin. Organisationskommittén bodde på Hardenbergstrasse i Charlottenburg. De kvinnliga idrottarna bodde på Deutsches Sportforum. En del av de manliga idrottarna bodde påSchloss Köpenick iKöpenick, polisofficersskolan och Dorotheenschule. De flesta manliga idrottarna bodde dock i Olympiabyn (Olympisches Dorf) iDöberitz väster om Berlin. Olympiabyn kom efter OS att användas avWehrmacht och efterandra världskriget gjordes det om till en sovjetisk kasern. Olympiabyn står idag kvar men är mycket nersliten.
OS-facklan skapades avWalter Lemcke ochPeter Wolf. Kostnaderna stodKruppkoncernen för. För första gången arrangerade man OS-eldens väg frånOlympia i Grekland till OS-orten. Idén kom frånCarl Diem. Eldens väg mot Berlin startade iOlympia 20 juli 1936 och gick viaAten,Delfi,Sofia (25 juli),Belgrad (27 juli),Budapest (28 juli),Wien (29 juli) ochPrag (30 juli). Facklan nådde Berlin 1 augusti klockan 11.42. Den sista fackellöparen var friidrottarenFritz Schilgen som även tände den olympiska elden vid invigningen. Elden fördes sedan till tävlingarna iKiel ochGrünau.
667 verk från 22 länder inlämnades och ställdes ut iBerlin Exhibition från 15 juli till 16 augusti.[bättre källa behövs][4] Den enda svensk som fick medalj varStig Blomberg som fick brons för skulpturenBrottande pojkar.
Tyskland valde att stänga ute judiska och romska idrottare och idrottare med judisk eller romsk bakgrund. Den enda tyska idrottaren från den judiska minoriteten som deltog varHelene Mayer. Det var Tysklands olympiska kommitté som följde nazisternas direktiv, vilket alltså innebar att flera toppidrottare utestängdes, bland annatLilli Henoch. Nazisterna bytte även ut den officer som ansvarade för den olympiska byn eftersom han var halvjude. Officeren tog livet av sig efter spelen.
Sommarolympiaden har även utmärkt sig för attnazisterna utnyttjade den till omfattandepropaganda. Man använde sig av den senaste massmediala tekniken och nådde ut i tidigare aldrig skådad omfattning. Man låg bland annat långt framme medTV-sändningar.Berlins Olympiastadion var ett prestigebygge och har blivit ett exempel på den arkitektur som var typisk förNazityskland.Langemarckhalle, till minne av slaget vid Langemarck, byggdes som en del av Olympiastadion. Spelen filmades avLeni Riefenstahl för OS-dokumentärenDen stora olympiaden. Vid invigningen talade, förutomHitler, bland andra även svenskenSven Hedin.
Inför spelen diskuterades bojkotter. Spanien valde att inte delta och i USA diskuterades en bojkott men president Roosevelt krävde ett amerikanskt deltagande. Bland de inom den olympiska rörelsen som förespråkade ett amerikanskt deltagande hördeAvery Brundage. Jeremiah Mahoney som var ordförande iAmateur Athletic Union verkade för en bojkott. Svenske fotbollsspelarenErnst Andersson var en av de som lämnade återbud av politiska orsaker.[5]
Före spelen uteslöt Internationella Olympiska Kommittén (IOK) den amerikanske ledamotenErnest Lee Jahnke, son till en tysk immigrant, för att denna hade uppmanat idrottsmän att bojkotta spelen. Han ersattes av presidenten i USA:s olympiska kommittéAvery Brundage, som senare kom att bli IOK:s president.
För första gången fördes den olympiska elden till den olympiska staden genom en stafettlöpning från startplatsenOlympia iGrekland.
Den amerikanske sprinternJesse Owens erövrade fyra guldmedaljer, 100 m, 200 m, längdhopp och 4 × 100 m.
Tyska damstafettlaget 4 x 100 meter (medKäthe Krauß,Emmy Albus,Marie Dollinger ochIlse Dörffeldt) sattevärldsrekord[6] på distansen[7] vid försöksheaten 8 augusti, under finalen den 9 augusti tappades stafettpinnen vid det sista bytet varpå laget diskvalificerades. Rekordet skulle dock stå sig till 1952.
SimmerskanRie Mastenbroek, Nederländerna erövrade tre guldmedaljer och en silvermedalj.
Den brittiske roddarenJack Beresford rodde hem sin femte olympiska medalj – tredje guldet (guld i dubbel-sculler). Den första medaljen tog han 1920.
Basket,handboll ochkanot debuterade som olympiska sporter. Handbollen skulle inte dyka upp igen förrän 1972.
Maratonloppet vanns av en koreansk löpare vid namnSohn Kee-chung. Eftersom Japan hade annekterat Korea 1910 tvingades han tävla för Japan. Dessutom fick han ett japanskt namn,Kitei Son. Även bronsmedaljen erövrades av en korean –Nam Seung-yong. Vid invigningen avOS 1948 var det Sohn som bar Sydkoreas flagga och vid invigningen avOS 1988 i Seoul löpte samme Sohn in på stadion med den olympiska elden.
13-årigaMarjorie Gestring, USA tog guld isvikthopp. Med en ålder av 13 år och 268 dagar är hon den yngsta kvinnliga guldmedaljören.
DanmarksInge Sørensen, brons på 200 bröstsim, blir den hittills yngsta kvinnliga OS-medaljören, 12 år och 24 dagar gammal.
Turkiet fick sitt första OS-guld. Det var den grekisk-romerskebrottarenYasar Erkan som vann fjädervikten.
Tyskland tog hem samtliga guldmedaljer inom ridsporten. En av de tyska hjältarna blevfälttävlansryttarenKonrad von Wangenheim. I terrängritten ramlade han av hästen och bröt nyckelbenet. För lagets skull (om han bryter mister Tyskland chansen på lagguld) ställde han upp i sista dagens hoppning. Även där föll han av hästen, sedan den vägrat vid ett hinder – men trots detta fortsatte han och hjälpte sitt lag till guld.
Italien blev olympiska mästare i fotboll. De vann finalen över Österrike på Berlins olympiastadion. 70 år senare återvände "gli azzuri" och blev världsmästare på samma arena. Det är det enda fotbollslaget som klarat av denna bedrift.
För svensk del blev fotbollsturneringen ett fiasko. Sverige besegrades av Japan med 3-2, en av de mest omtalade förlusterna i svensk idrottshistoria.Sven Jerrings radioreferat har blivit klassiskt: "Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon...".
Räknat utifrån antal gånger Jesse Owens kunde tävla om medalj, guld respektive gång vilket gällde även Robert Charpentier följt av att Hendrika Mastenbroek fick guld 3 gånger följt av silver en gång, får detta anses som större bedrift än 6 medaljer när Konrad Frey fick 2 brons.
Holmes, Judith,Olympiska spele 1936. Hitler propagandatriumf, Aldus, svensk översättning avErik Sandelin, 1973 Aldus förlag, avJudith Holmes bokOlympiad 1936, blaze of glory for Hitler's Reich, 1971.
