Ockhams rakkniv, uppkallad efter den medeltida engelskefranciskanmunken ochfilosofenWilliam Ockham (omkring 1287–1347), är en princip inomvetenskaplig metod som innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör.[1]
Populärt brukar man även beskriva Ockhams rakkniv som att om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så bör man välja den enklaste av dem. Detta är en olycklig formulering eftersom den enklaste förklaringen inte alltid är den som förklarar allarelevanta observationer. Principen är inte ett formellt bevis för att den enklare förklaringen är korrekt, utan bara en princip för tänkandet.Rakkniv syftar på att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.
William Ockham formulerade principen pålatin:Non est ponenda pluralitas sine necessitate. Han brukar även tillskrivas den alternativa formenEntia non sunt multiplicanda praeter necessitatem, trots att den formuleringen inte kan återfinnas i något av hans verk. Detta kan översättas:Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt, eller som det oftast uttrycks:krångla inte till saker i onödan. Egentligen är det en princip som användes flitigt undermedeltiden och kan spåras tillbaka ända tillAristoteles, men den har fått sitt namn efter Ockham eftersom han så ofta använde den.
Enparafras på Ockhams rakkniv ärHanlons rakkniv, som beskrivs i författarenRobert A. Heinleins bokLogic of Empire (1941):Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.[2]
Om ettträd visar sig ha fallit ned, och ingen har sett det ske, skall man föredra förklaringen att "en storm blåste omkull trädet", framför andra möjliga förklaringar såsom "en elefant knuffade omkull trädet", eller "trädet rycktes upp med roten av 200 meter höga rymdvarelser", även om trädet ligger något annorlunda än stormfällda. Det är alltså rimligare att anta att vindriktningen var något annorlunda än vid de många andra tillfällen liknande händelser inträffat än att något, mer eller mindre fantastiskt, inträffat.
Om man drar enlinje anpassad till en seriepunkter i ettdiagram kan man dra den på oändligt många sätt, men man bör dra linjen så att den ligger så nära punkterna som möjligt. Man bör alltså inte anta att det finns fler punkter än de som ritats in i diagrammet. Detta diskuteras av bland andraThomas Kuhn.
Om en patient har bröstsmärta som kan bero på enhjärtinfarkt, så bör man inte fördröja behandlingen av denna för att leta efter eventuella andra sjukdomar som också kan ge bröstsmärta.
William M. Thorburn (1918). ”The Myth of Ockham's Razor”. Mind (Oxford:Oxford University Press, Mind Association) (27): sid. 345–353.ISSN0026-4423.
Julius R. Weinberg (1977). Ockham, Descartes, and Hume: Self-knowledge, substance, and causality.Madison: The University of Wisconsin Press.ISBN 0-299-07120-0
