Mer än hälften av detta område är över 3 000 meter djupt. Den genomsnittligasalthalten ligger på runt 3,5 procent, och nästan allt havsvatten har en salthalt på mellan 3 och 3,8 procent. Forskare uppskattar att 230 000 marina livsformer av alla de slag för närvarande är igenkända, men den siffran kan vara upp till tio gånger så stor.[2]
Eftersom alla världshav hänger samman kan man dela in dem på olika sätt. Ibland talar man bara om "världshavet", och syftar då på det sammanhängande vattenområde som omger jordens kontinenter.[3] Traditionellt delar man dock upp denna vattenmassa i tre världshav, avgränsade från varandra av kontinenterna:
Naturgeografiskt kan man räkna med fyra världshav omNorra ishavet (som avgränsas från Atlanten framför allt avGrönland ochKanadas arktiska övärld) räknas. Ibland betraktas detta som ettrandhav till Atlanten, ibland som ett eget världshav.
Ibland inkluderas även den s.k.Antarktiska oceanen (de delar av världshavet som ligger närmastAntarktis), vilket då resulterar i fem världshav.
Historiskt har man ibland talat om "de sju haven", ett begrepp som har sitt ursprung iMesopotamien för fyra tusen år sedan och som fortsatte att användas under grekiska och romerska antiken samt i medeltida och arabisk litteratur. Det uttrycket syftade på haven inom och kringMedelhavet och Mellanöstern.
Oceanernas yta är 361 miljoner kvadratkilometer[4] och de har en volym på ungefär 1,3 miljarder kubikkilometer.[5] Man kan tänka sig vattnets volym som en kub med kantlängden 1 111 kilometer fylld med vatten. Det genomsnittliga djupet är 3 790 meter, och dess största djup är 10 923 meter.[4] Nästan hälften av världens marina vatten är över 3 000 meter djupa.[6] Den del av oceanerna som är djupare än 200 meter täcker omkring 66 procent av jordens yta.[7] Detta gäller inte hav som inte är kopplade till oceanerna, somKaspiska havet.Hydrosfärens totala massa är omkring 1 400 000 000 000 000 000ton eller 1,4×1021 kg, vilket utgör ungefär 0,023 procent av jordens totala massa. Mindre än tre procent ärsötvatten; resten ärsaltvatten, mestadels i oceanerna.
De djupa oceanernas (alla under 200 m) vidder täcker omkring 66 procent av Jordens yta.[7] Detta inkluderar inte hav som inte har någon förbindelse till oceanerna, exempelvisKaspiska havet. Mindre än 3 procent ärsötvatten; resten ärsaltvatten, främst i oceanerna.
Att oceanerna ser blå ut har framförallt två orsaker, som bidrar i olika mån beroende på omständigheterna. Den ena faktorn är reflekterat himmelsljus från en blå himmel. Den andra faktorn är vattnets egen färg, som är svagt blå. En liten mängd vatten ser färglös ut, men tittar man genom många meter vatten syns den blå färgen.[8] Den blå färgen hos vattnet beror på att rött ljus absorberas avvibrationer i vattenmolekylerna, till skillnad från de flesta andra färger vi ser som beror ljusets växelverkan medelektronersexcitation.[9] Sjömän har rapporterat att havet ofta avger ett synligt ljus, som utvidgar sig flera kilometer på kvällen. Forskare kunde 2005 meddela att de för första gången hade fått fotografiskt bevis för ljuset.[10] Det kan orsakas avbioluminiscens hos plankton.[11][12][13]
En vanlig missuppfattning är att oceanerna är blåa på grund av att himlen är blå. I själva verket harvatten en mycket svag blå färg som endast kan ses i stora volymer. Medan himlens reflektion som bidrar till det blåa utseendet av ytan, inte är den främsta orsaken.[8] Den främsta orsaken ärvattenmolekylernas absorberande av röda fotoner från ljuset. Det är det enda kända exemplet på att färg i naturen resulterar från vibrationell, snarare än elektronisk, dynamik.[14]
Ett antal seglare och professionella sjömän har rapporterat att havet ofta avger ett synligt sken ellerluminiscens, vilket sträcker sig mil på natten. 2005 meddelade forskare att de för första gången har ett fotografiskt bevis på detta sken.[15] Det kan bero påmareld.[16][12][13]
Båtresor på oceanernas botten går tillbaka till förhistorisk tid, men endast i modern tid har omfattande undervattensresor möjliggjorts.
Den djupaste punkten i oceanerna ärMarianergraven som ligger i Stilla havet näraNordmarianerna. Den djupaste punkten i graven är 10 923 meter.[17] Det undersöktes fullständigt 1951 av den brittiska marinens fartyg "Challenger II", vilket fick ge namn åt den djupaste delen av graven, "Challengerdjupet". 1960 nåddebatyskafen Trieste botten av graven, bemannad med en besättning på två man.
Mycket av världens oceaners botten är outforskade och ej kartlagda. En global bild av många undervattenssärdrag större än 10 kilometer skapades 1995 baserad på gravitationskonstanta snedvridningar i närheten av havsytan.
En undersökning från maj 2025 visade att 0,001 procent av oceanernas djupa delar som ligger djupare än 200 meter blev observerade med människans ögon eller medkamera. Det motsvarar ungefär en tionde del avBelgiens landyta.[18]
Oceaner delas in i ett flertal zoner beroende på de fysiska och biologiska förhållandena i dessa områden. Till att börja med delas haven in efter ljusförhållanden:
Fotiska zonen, från ytan ner till 200 meters djup, den zon där nedträngande solljus räcker förfotosyntes. Därför innehåller den fotiska zonen den största biologiska mångfalden i oceanen. Eftersom växter endast kan överleva med fotosyntes, finns alla växter (ochväxtplankton) i denna zon.
Afotiska zonen, nedanför 200 meters djup. Ingen fotosyntes äger rum här, därför måste allt liv längre ned än detta antingen lita på material som flyter ned från ovan eller en annan huvudsaklig källa; detta kommer främst i form av hydrotermiska ventilationshål,varma källor på havsbotten.
Vidare delas oceanerna in efter om det är öppet vatten eller nära botten:
Pelagiska zonen, öppet vatten, långt från både land och botten.
Den pelagiska delen av den afotiska zonen kan delas in i vidare regioner, indelade efter djup.
Denmesopelagiska zonen är den översta afotiska regionen. Dess nedre gräns ligger vid etttermoklin på 12 grader celsius, vilket i tropikerna generellt ligger mellan 700 och 1 000 meter.
Denbatypelagiska zonen är zonen där vattnet har en temperatur på mellan 10 och 4 grader Celsius. Detta motsvarar områdena från 700–1000 meter, till 2 000–4 000 meter.
Denabyssalpelagiska zonen, följer under den batypelagiska. Dess nedre gräns ligger vid omkring 6 000 meter.
Den sista zonen ligger i djuphavsgravarna, och kallas denhadalpelagiska zonen. Denna ligger mellan 6 000 och 10 000 meter och är den djupaste zonen.
Vidare finns motsvarande djupindelning av bentiska zoner:
Denlittorala zonen ellerintertidala zonen är regionen mellan lågt och högt tidvatten och representerar övergångsområdet mellan marina och markbundna förhållanden.
Denbatyala zonen täcker resten av kontinentalsockeln och kontinentalbranten ned till 4 000 meter.
Denabyssala zonen täcker de stora djuphavsslätterna mellan 4 000 och 6 000 meter, som upptar större delen av havsbotten.
Till sist motsvarar denhadala zonen den hadalpelagiska zonen vilken hittas i djuphavsgravarna.
Den pelagiska zonen kan även delas i två underregioner, denneritiska zonen och denoceaniska zonen. Den neritiska zonen omfattar vattenmassan direkt överkontinentalsocklarna, medan den oceaniska zonen inkluderar alla öppna vatten över djupt hav.
^ [ab]5 oktober 2005, New Scientist: Sea's eerie glow seen from space Citat: "...The ancient mariners were right. Tales of "milky seas" that glow bluish-white at night and extend as far as the horizon have been spun by sailors for centuries. Now this eerie glow has been spotted from space....The glowing area spanned 15400 km2, an area the size of Connecticut (Image: Steven D Miller, US Naval Research Laboratory)..."
^ [ab]NASA, DAAC Study: The Incredible Glowing Algae Citat: "...Each year, the North Atlantic Ocean announces springtime by producing “blooms” large enough to be seen from space. These explosive increases in microscopic marine algae, called phytoplankton, appear as sudden bright blossoms in satellite imagery..."
