| Underklass till | •plastik •dekorativ konst •modernism | |
|---|---|---|
| Influerad av | art déco | |
Nya sakligheten (tyska:Die Neue Sachlichkeit) är ett begrepp för en stilriktning inomkonst,litteratur,filmkonst,arkitektur ochmusik, som hade betydelse framförallt under1920- och1930-talen.
| bildlänk | |
| Agosta, der Flügelmensch, und Rasha, die schwarze Taube / Agosta med fågelbröst och den svarta duvan Rasha | |
|---|---|
| Teknik | Olja på duk |
| Mått | 120 × 80 cm (h×b) |
| Konstnär | Christian Schad |
| År | 1929 |
| Museum | Tate Modern i London (långtidslån ur privat ägo) |
Termen myntades1925 av den tyske konsthistorikern och museikuratorn Gustav Friedrich Hartlaub (1884–1963), genom en utställning han arrangerade påKunsthalle Mannheim. Utställningen fick namnetNeue Sachlichkeit. Deutsche Malerei seit dem Expressionismus ["Ny saklighet. Tyskt måleri efter expressionismen"]. Hartlaub urskilde två underströmmar i denna riktning, vilka han namngav somverism och klassicism, för att beskriva en mängd olika tyska konstnärers nya måleri. Verk av framför alltAlexander Kanoldt ochGeorg Schrimpf betecknades som klassicistiska med sitt kyliga och detaljskarpa måleri,[1] medan verk av bland andraChristian Schad,Max Beckmann,Otto Dix,George Grosz ochFelix Nussbaum betecknades somveristiska. Det var tydliga, detaljerade, starkt realistiska verk, men ibland även groteska,satiriska målningar ochteckningar med ett starkt desillusionerat uttryck och en form avsocialrealism.[2] Utöver dessa två strömningar inom riktningen urskildes en tredje, som kalladesmagisk realism av konsthistorikernFranz Roh vid samma tid. Denna beteckning tävlade ett tag med beteckningenny saklighet om att vara den huvudsakliga. Med tiden blev den istället till en tredje underavdelning i Tyskland med företrädare somFranz Radziwill ((1895–1983) ochRichard Oelze (1900–1980). Det närmast övertydliga återgivandet samt ett hårt och kallt ljus gav bilderna drag av overklighet.[1]
Den nya sakligheten spreds i hela Europa och även tillUSA ochMexiko (Diego Rivera). I Sverige företräddes rörelsen av bland andraArvid Fougstedt ochOtte Sköld.[1]
NovellsamlingenZum blauen Affen (1921) avWalter Serner, som brukar betecknas som ettdadaistiskt verk, har också setts som ett första litterärt verk i den senare nya saklighetens anda.[3] Allt Serner skrev därefter hade för övrigt samma kärva stil. Den antiheroiska skildringen av första världskrigetPå västfronten intet nytt (1929) avErich Maria Remarque är annars en mycket välkänd roman med denna litterära inriktning.[4] Den nya sakligheten innebar också en förnyelse av lyriken. Tyskar somHans Fallada,Erich Kästner ochJoachim Ringelnatz började skildra samhället i en kärv och ibland galghumoristisk ton. Ett socialt patos var tydligt, men detta fanns tidigare även inomexpressionismen, och ännu mer inomdadaismen. Skillnaden var att detta patos nu blev mer vardagsnära och rakt på sak. Bland lyriker i Sverige syntes ett inflytande under främst 1930-talet hos så skilda naturer somclartéistenErik Blomberg och lundaakademikernHjalmar Gullberg.[1] Den nordamerikanske läkaren och poetenWilliam Carlos Williams utvecklade vid samma tid ett poetisktidiom där en närmast naturvetenskaplig saklighet eftersträvades. Idéer skulle höra samman med och vara inneboende i diktens sakförhållanden.
Inom arkitekturen är den nya sakligheten en gren av denmodernistiska arkitekturen. Det var de tyskspråkiga arkitekterna av Neue Sachlichkeit som var de mest tongivande. Det fanns en stark socialistisk dimension i deras arbete[källa behövs] och frågan som man fokuserade på var hur man kunde upprätta en minimumstandard för bostäder.
Riktning inom främst protestantisk kyrkomusik under 1900-talet som ville anknyta till barockens och annan tidig musiks mer antisubjektiva stil. Harmoniken är som regel modal eller pentatonisk och satsen polyfon och rytmiskt livlig. Den representeras i Tyskland av bland andraHugo Distler ochErnst Pepping, i Sverige avGottfrid Berg[5] ochGunnar Thyrestam.[6]
Wikimedia Commons har media som rörNya sakligheten.