FN anser området vara etticke-självstyrande område.[1] 2025 beslutades att Nya Kaledonien ska förklaras som en stat, men förbli franskt.[2]
Nya Kaledonien består av huvudönGrande Terre och ett antal mindre öar. Den totala landytan är 18 576 kvadratkilometer och antalet invånare var 240 400 den 1 januari 2007.[3] Huvudstad och enda större stad ärNouméa.
Ögruppen står för ungefär 25 procent av världensnickelfyndigheter. Utvinningen sker mestadels idagbrott.
Nya Kaledonien ligger i sydvästraStilla havet, omkring 1 200 kilometer öster omAustralien och 1 500 kilometer nordväst omNya Zeeland. Nordöst om ögruppen liggerVanuatu.
Grande Terre är betydligt större än de övriga öarna och är även den enda bergiga ön. Den är 16 372 kvadratkilometer och avlång med nordvästlig-sydostlig sträckning, 350 kilometer lång och 50 till 70 kilometer bred. En bergskedja löper över hela längden, med fem bergstoppar på över 1 500 meter. Den högsta punkten ärMont Panié på 1 628 meter. Nya Kaledoniens totala yta är 19 060 kvadratkilometer, av vilka 18 575 kvadratkilometer är land.
Nya Kaledonien ligger överStenbockens vändkrets, mellan 19° och 23° sydlig bredd. Öarnas klimat ärtropiskt och regnet är starkt årstidsbundet, drivet avpassadvindar som vanligen kommer från öster. I genomsnitt faller omkring 1 500 millimeter regn årligen påLoyautéöarna, 2 000 millimeter vid låg höjd på Grande Terre och 2 000–4 000 millimeter vid höga höjder på Grande Terre. Den västra sidan av Grande Terre ligger i de centrala bergensregnskugga, och nederbörden där är i genomsnitt 1 200 millimeter per år.
I motsats till många öar iStilla havet som är avvulkaniskt ursprung är Nya Kaledonien ett gammalt fragment av superkontinentenGondwana. Nya Kaledonien och Nya Zeeland skildes från Australien för omkring 85 miljoner år sedan, och från varandra för omkring 55 miljoner år sedan. Nya Kaledonien har fortfarande många unika ochendemiska växt- och djurarter med ursprung i Gondwana. Den mest kända är en fågel avhönstorlek,kagun, som inte kan flyga, har stor tofs och ett lustigt läte. Dess sång och bild fungerar som Nya Kaledoniens emblem.
Innan européerna anlände fanns, utöver urbefolkningen, inga andra landlevandedäggdjur änfladdermöss, däribland fyraflyghundar.[4]
Öarna utgör två ekologiska regioner: regnskogsområdet på Loyautéöarna, Île des Pins och östra sidan av Grande Terre respektive de torra skogarna i regnskuggan på västra sidan av Grande Terre. Eftersom européerna bosatte sig på den torra västkusten och lämnade östern åt urbefolkningen motsvaras den naturliga uppdelningen av den politiska.
Nya Kaledoniens sötvattensekologi utvecklades också under långvarig isolering och ögruppens vattendrag har många endemiska arter.
Den västra delen avStilla havet befolkades första gången för omkring 50 000 år sedan.Austroneserna flyttade in i området senare. Den mångfaldiga grupp människor som koloniserade den melanesiska övärlden kallasLapita. De anlände till de öar som nu utgör Nya Kaledonien omkring 1500 f.Kr. Lapita var skickliga sjöfarare och jordbrukare med inflytande över en stor del avStilla havet.
Från omkring 1000-talet e.Kr. anlände ocksåpolynesier och beblandade sig med ögruppens invånare.
Spanska sjöfarare nådde ögruppen på 1500- och 1600-talen.[källa behövs] Den brittiske upptäcktsresandenJames Cook upptäckte Grande Terre 1774 och kallade önNya Kaledonien (New Caledonia), efter detlatinska namnet förSkottland,Caledonia. Brittiska och nordamerikanskavalfångare ochsandelträhandlare intresserade sig för Nya Kaledonien och spänningen utlöstes av deras beteende mot invånarna. Européerna använde bland annat alkohol och tobak som bytesvaror och medförde sjukdomar somsmittkoppor,mässling ochsyfilis.
Nya Kaledonien från rymden.
Efter att handeln med sandelträ hade minskat kom en ny sorts handel, med människor från Nya Kaledonien och öarna runt omkring, som användes som arbetskraft på sockerplantager påFiji och iQueensland. Denna handel tog slut i början av 1900-talet.
Katolska och protestantiska missionärer anlände under 1800-talet, och fick en djupgående effekt på den inhemska kulturen.
Nya Kaledonien blev franskt 1853, dåNapoleon III försökte konkurrera med de brittiska kolonierna iAustralien ochNya Zeeland. Mellan 1854 och 1922 skickadeFrankrike totalt 22 000 dömda brottslingar tillstraffkolonier på Grande Terres sydvästkust. Mot slutet av straffkoloniperioden hade fria europeiska kolonister och asiatiska kontraktsarbetare blivit långt fler än den tvångsarbetande befolkningen. Den inhemska befolkningen minskade drastiskt under samma period på grund av sjukdomar. De utsattes för ett system som kalladesCode de l'Indigénat, som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord kraftigt.
Nya Kaledonien har funnits påFN:s lista över icke-självstyrande territorier sedan 1986. Från 1985 harFront de Libération Nationale Kanak Socialiste (FLNKS) propagerat för en självständig stat, 'Kanaky'. Under slutet av 1980-talet skedde politiska oroligheter. Avtal om ökat självstyre för Nya Kaledonien slöts 1988 och 1998. Det senare gav mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare.
Ögruppens invånare fick den 4 november 2018folkomrösta om huruvida området skulle fortsätta att tillhöraFrankrike eller bli ensjälvständig stat. Resultatet blev 56,7 procent för att behålla det nuvarande systemet, med ett valdeltagande på 81 procent.[5] Ytterligare en folkomröstning om samma sak hölls den 4 oktober 2020 då 53,3 procent av väljarna röstade mot självständighet. En tredje folkomröstning om självständighet hölls 2021.[6] Resultatet blev tydligt, att ögruppen förblir fransk. Dock bojkottade självständighetssidan omröstningen.
Nya Kaledonien har en unik ställning som ett mellanting mellan en självständig stat och ett normalt fransktutomeuropeiskt departement. Å ena sidan har en kongress (Congrès du territoire) och en regering upprättats för territoriet, och överföring av makt organiseras avNouméafördraget från 1998. Viktiga områden som beskattning, arbetsmarknadslagstiftning, sjukvård och hygien och utrikeshandel ligger redan hos territoriets kongress. Fler befogenheter väntas överföras till territoriekongressen i den nära framtiden. Slutligen skulle den franska staten bara ansvara för utrikespolitik, rättsväsendet, försvar, ordning och finanser.
Ett nykaledonskt "medborgarskap" har också införts: endast nykaledonska "medborgare" har rösträtt i lokala val. Denna åtgärd har blivit kritiserad, eftersom den skapar en andraklasställning för franska medborgare som bor i Nya Kaledonien men inte har "medborgarskap" därför att de bosatte sig i territoriet nyligen. Nya Kaledonien tillåts också vara verksamt i internationellt samarbete med självständiga stater i Stilla havsområdet. Territoriekongressen har också rätt att anta stadgar som åsidosätter fransk lag på vissa områden.
Å andra sidan kvarstår Nya Kaledonien som en integrerad del avRepubliken Frankrike. Invånarna är franska medborgare med franska pass. De deltar i franska parlaments- och presidentval. Nya Kaledonien är representerat av två ledamöter iFrankrikes nationalförsamling och en ledamot isenaten.
Den franska statens representant i Nya Kaledonien är "republikens högkommissionär" (Haut-Commissaire de la République), som är chef för förvaltningen.
Det beslöts i Nouméafördraget att territoriekongressen kommer att ha rätt att utlysa enfolkomröstning om självständighet efter 2014, vid en tidpunkt som det själv bestämmer.[7]
I Nya Kaledonien är den traditionella politiska uppdelningen mellan dem som förespråkar självständighet och dem som förespråkar fortsatt anknytning till Frankrike. Den traditionellt största rörelsen bland självständighetsförespråkarna ärFront de libération nationale kanak et socialiste (FLNKS), som bildades 1984 som en samling av olika självständighetsgrupper. Bland självständighetsmotståndarna är det traditionellt största partietRassemblement Pour la Calédonie dans la République (RPCR), som bildades 1977 avJacques Lafleur. RPCR brukar styra i provinsenSud, innehar borgmästarposten i Nouméa och är största parti i Nya Kaledoniens kongress. RPCR har anslutit sig tillUnion pour un Mouvement Populaire och heter sedan 2002Le Rassemblement-UMP.[8]
Nuvarande regeringschef, vald av territoriekongressen, ärMarie-Noëlle Thémereau från det lojalistiska (det vill säga självständighetsfientliga) partietAvenir Ensemble ("Framtid tillsammans"). Detta parti besegrade det långvariga regeringspartiet RPCR i maj 2004. "Avenir Ensemble" är ett parti som består av mestadels nykaledonier av europeiskt och polynesiskt ursprung, som motsätter sig självständighet men som var missnöjda med det dominerande och korruptionsanklagade RPCR.[7]
Ögruppen är indelad i treprovinser:Province des Îles (Loyautéöarna),Province Nord (norra delen av huvudön) ochProvince Sud (södra delen av huvudön). Den är vidare indelad i 33kommuner.
Nya Kaledonien (alla öar visas inte)
Dessutom finns en parallell administration för kanakiska stamangelägenheter. Dessa kallasaires coutumières ("traditionella sfärer") och är åtta stycken. Deras jurisdiktion omfattar inte icke-kanaker som lever i dessa zoner. De motsvarar mer eller mindre de inhemska språkområdena och/eller områden för stamallianser före den franska kolonisationen.
Nya Kaledoniens främsta tillgång ärnickel. Förutom nickel är ekonomiskt stöd från Frankrike (motsvarande över 25% avBNP) och turism viktiga för ekonomin.[9]
Den lokala valutan är (Franc pacifique (Stillahavsfranc,CFP i vardagstal ellerXPF i bankvärlden), som har fast kurs moteuron till kursen XPF 1 000 = EUR 8,38. Tidigare hade den motsvarande fasta kurs mot den franska francen. Stillahavsfranc ges ut avInstitut d'émission d'outre-mer (IEOM), en lokalavdelning avBanque de France med säte i Nouméa. Valutan används även i de andra franska områdena i Stilla havet (Franska Polynesien och Wallis och Futuna).
De trecollectivités d'outre-mer har dragit slutsatsen att det vore önskvärt att införa euro som valuta för att underlätta handel och stödja regionens ekonomiska utveckling. Självständighetsivrare fruktar att detta blir ett sätt att indirekt knyta regionens framtid till Frankrikes Europapolitik, och frågar sig vilka konsekvenserna skulle bli (framför allt för turistnäringens utveckling och nickelexporten) om stillahavsfrancen devalverades.
Nya Kaledonien är den huvudsakliga ekonomiska aktören i zonen, och dess ekonomiska utveckling är starkt knuten till priset på nickel. Detta gör att CFP-francen befinner sig i en potentiellt sårbar situation.[10] Denna situation skulle märkas ännu mer om Nya Kaledonien blev självständigt på grund av att man då skulle förlora avsevärda subventioner från Frankrike, något som i gengäld skulle möjliggöra en lokal ekonomipolitik, fri från de krav euro-kopplingen ger upphov till.
Nya Kaledonien har 30% av världens reserver och 6% av världsproduktionen avnickel. Nickel utgör 90 % av Nya Kaledoniens export. Det finns även mindre kvantiteterkrom,kobolt,järn,koppar ochguld.[10]
Bara en liten del av ytan är lämpad för odling, och ungefär 20 % av importen är livsmedel.[9]Jordbruk ochfiske är svagt utvecklade. De utgör 6 % av territoriets interna produktion men sysselsätter 30 % av arbetskraften, och medverkar till att minska utvandringen från landsbygden till provinsen Sud.[10]
Turismen har utvecklats på senare tid. De många stränderna, det behagliga klimatet och korallrevet lockar turister. Turisterna kommer framför allt frånJapan,Australien ochNya Zeeland.[10]
Fastän de fortfarande är den största befolkningsgruppen utgör ursprungsbefolkningen, demelanesiskakanakerna, nu 44,6 % av befolkningen (vid folkräkningen 1996). Deras andel av befolkningen har minskat på grund av invandring och andra faktorer. Den övriga befolkningen består av etniska grupper som har kommit till Nya Kaledonien under de senaste 150 åren: européer (34,5 %) (majoriteten fransmän, med tyska, brittiska och italienska minoriteter), polynesier (frånWallis och Futuna ochTahiti) (11,8 %),indoneser (2,6 %),vietnameser (1,4 %), Vanuatu (1,2 %), och diverse andra grupper (3,9 %), såsommalabarier ochtamiler,indier (hinduer och muslimer),lankeser,bengaler,berber,japaner,kineser,fijianer,araber,västindier (mestadels från andra franska territorier) och ett litet antal etniska afrikaner. En del av denna invandring var en direkt följd av konflikter i olika delar av världen, men framför allt har den berott påFrankrikes avkolonisering.
Kanakerna benämns officiellt melanesier. De invånare som har sitt ursprung iFranska Polynesien kallas antingen tahitier (vilket utesluter personer från andra ögrupper i Franska Polynesien) eller bara som polynesier. Vita som har bott i Nya Kaledonien i flera generationer kallas i området förkaldocher (caldoches), medan nykomlingar som har invandrat från europeiska Frankrike brukar kallasMétros ellerMétropolitains. I den officiella statistikkategorin "européer" görs ingen åtskillnad mellan dem som är födda i Nya Kaledonien och dem som är födda i Frankrike, men det uppskattas att ungefär två tredjedelar identifierar sig med kaldocherna och resten ser sig i första hand som franska invandrare. Det finns en betydande andel människor som kommer från Frankrike för att arbeta under några år och andra som har kommit för att dra sig tillbaka. Tills nyligen hade de melanesiska befolkningen en ekonomiskt missgynnad ställning i samhället, medan rika fransmän i exil bildade toppen av den socioekonomiska hierarkin. De asiatiska och polynesiska invånarna dominerar vissa segment av den lokala ekonomin.
Enligt folkräkningen från 2004 hade Nya Kaledonien 230 789 invånare i september 2004. Detta innebär en årlig folkökning på 1,9% sedan 1996, vilket är mindre än vad som hade förutsetts. Invandringen var inte så stor som förväntat, men ändå hade omkring 1 000 personer om året invandrat till Nya Kaledonien mellan 1996 och 2004.[11]
Till följd av de många etniska grupperna talas också ett antal minoritetsspråk på de olika öarna. Ett av dem ärnumee (språk-kod KDK), som inte ska förväxlas mednume (språk-kod TGS), som är ett annat språk, som talas inomVanuatu.
_(Polynesia_centered).svg)
.svg)
