Noors slott är enherrgård från karolinertiden iKnivsta kommun iUppland. Slottet är byggt ikarolinsk stil och användes somjaktslott av de karolinska kungarna.[1]
Noors slott omnämndes redan på 1300-talet. Gården drogs in till kronan 1686 iKarl XI:s reduktion, varefter den användes av Karl XI somjaktslott. År 1689 sålde kungen fastigheten till sin rådgivareNils Gyldenstolpe, i samband med att denne upphöjdes tillgreve. Nils Gyldenstolpe byggde om slottet ikarolinsk stil, möjligen efter ritningar avJean de la Vallée till en på sin tid arkitektoniskt storslagen herrgårdsanläggning.[1]
Den nu försvunnabarockträdgården betraktades som en av landets finare i sitt slag och anlades avJohan Hårleman sent1600-tal.[2][3][4]
År 1761 köptes Noors slott avriksrådetCarl Hermelin ochsläkten Hermelin ägde därefter slottet ända till 1918. Sedan dess har slottet skiftat ägare flera gånger och är numera en privatägd konferensgård.
FörfattarenVerner von Heidenstam skrev 1897 novellsamlingenKarolinerna under ett års vistelse på Noors slott, dit han sökt sig för att få rätt stämning för sin skildring avKarl XII:s krig. I slottets Heidenstamsrum kan besökare provsitta dennes stol.
Byggnaderna totalrenoverades 1996–97.
Under sin vistelse i Noors slott påstod Verner von Veidenstam att han skulle ha träffat Karl XII:s spöke. Författaren beskrev mötet på följande sätt:[5]
| ” | Utanför mitt skrivrum låg två stora, på natten nästan beckmörka rum, med väggarna fulla av gamla släkttavlor. Där fanns även ett stort ryttarporträtt av Karl XI. När jag som bäst arbetade med avslutandet av kapitlet om Karl XII:s död i Fredrikshald, -klockan var väl två på natten, hörde jag steg och ett pinglande skramlande ljud. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen stod ingen mindre än min hjälte Karl XII själv, i fältuniform. Hans ansikte var vitt som gips. Handskarna var vita. Vålnaden satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klar röst: – Det där som du skriver, kan ju vara riktigt och sant, men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud. Minns det. Därpå var vålnaden borta. Jag skyndade ner och väckte min fru och berättade om spöksynen. Därefter infogade jag med djup känsla vålnadens ord i min berättelse. Ingen vet hur poesin parar vidskepelse med vetande. Kanske är det ur just den föreningen som sanningen destilleras fram. Med denna spökhistoria vill jag nu sluta för idag. | „ |
| – Werner von Heidenstam | ||
