Niulakita (tuvaluanskaNiulakita) är en ö iTuvalu i sydvästraStilla havet.
Niulakita ligger cirka 190 km söder omFunafuti. Ön är avvulkaniskt ursprung och har en areal om ca 0,42 km² med en längd på cirka 1 km och är ca 0,5 km bred[1]. Ön omges av ett korallrev och är det sydligaste område i Tuvalu.
Den högsta höjden är på endast några m ö.h. På öns norra del finns några små saltvattensjöar.
Befolkningen uppgår till ca 35 invånare[2] där alla bor i huvudortenNiulakita på öns sydvästra del. Förvaltningsmässigt utgör ön ett eget "Island council" (distrikt).
Ön kan endast nås med fartyg då den saknar flygplats.
Tuvaluöarna beboddes av polynesier sedan1000-talet f.Kr. medan Niulakita troligen alltid varit obebodd.
Den spanskeupptäcktsresandenÁlvaro de Mendaña de Neira blev den29 augusti1595 den försteeuropé att besöka Niulakita som han då namngav[3]La Solitaria.
1821 återupptäckte amerikanskeGeorge Bennett ön och döpte den då tillIndependence.
Senare köptes ön av amerikanskeHarry J. Moors (vars dotter gifte sig med svenskättadeOlaf Frederick Nelson) som ville utvinna önsguanofyndigheter. År 1914 såldes ön till det samoanska bolaget "Samoa Shipping and Trading Company" för att 1916 säljas vidare till det australiensiska bolaget "Burns Philp and Co".
1944 köptes ön av förvaltaren för detBrittiska Västra Stillahavsterritoriet och 1949 bosatte sig emigranter från den överbefolkadeNiutaoön på den då obebodda ön.
Den 7 februari 1979 slöts ett vänskapsfördrag med USA[3] som då erkände Tuvalus anspråk på öarna Funafuti, Nukefetau, Nukulaelae och Nurakita (Niulakita) som del av Tuvalu.