Niob upptäcktes första gången 1801 avCharles Hatchett, genom framställning av niob(V)oxid ur det niobrika mineraletcolumbit. Han kallade det nyupptäckta ämnetcolumbium, efter upptäcktens anknytning till Amerika.[5]John Winthrop hade sänt en samlingmineral tillHans Sloane i England. Vid Sloanes död 1753 tillföll samlingenBritish Museum, där Hatchett nästan 50 år senare fick i uppdrag att identifiera och katalogisera mineralerna.[6][7]
Namnetniob kommer avNiobe, Tantalus dotter i den antikagrekiska mytologin, och gavs på grund av ämnets likhet med tantal.[11] Namnet niob (Nb) accepterades på den europeiska kontinenten, men iUSA fortsatte man länge att kalla metallen columbium (Cb). IStorbritannien användes båda namnen. Först 1949 beslötInternational Union of Pure and Applied Chemistry att niob skulle gälla för hela världen.[12]
Flera niobhaltiga mineral innehåller förutom grundämnet niob även en varierande halt av grundämnettantal. Dessa två grundämnen är kemiskt mycket lika och därmed svåra att separera. De kan dock skiljas åt med olika metoder. Traditionellt har framför allt två metoder använts. Den första bygger på att man överför niob och tantal till klorid-form (NbCl5 respektive TaCl5) varefter de skiljs och renas genomdestillation. Den andra metoden bygger på fraktioneradkristallisation där metallerna överförs till fluoridform medfluorvätesyra ochkaliumfluorid. Tantal bildar kaliumfluorotantalat (K2TaF7) som kristalliseras ut medan niob bildar ett oxifluoroniobat med högrelöslighet som inte kristalliserar förrän pH ändras. Denna metod kom dock i mitten av 1900-talet att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Det kan t.ex. ske genom att mineral med de båda ämnena löses i till exempelfluorvätesyra, extraheras över till en organisk fas av t.ex.metylisobutylketon,tributylfosfat eller1-oktanol, och därefter selektivt extraheras tillbaka till en vattenfas och sedan fälls ut t.ex. med hjälp avkaliumfluorid ellerammoniak. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.[13][14][15]
Columbit är en viktig niobmalm. I denna är niob ofta förenat medjärn (Fe) ochmangan (Mn), utöversyre (O): (Fe,Mn)Nb2O6. Föreningen med järn kallasferrocolumbit (järncolumbit),niobit ellercolumbit-(Fe),[16] med manganmanganocolumbit ellercolumbit-(Mn).[17]
Järncolumbit finns tillsammans medkryolit, påGrönland och iNorge, liksom tillsammans medgranit på flera platser i såväl Europa som Nordamerika. Järnkolumbit bildar svarta, rombiska kristaller.
En columbitrik malm ärcoltan (columbit-tantalit), där columbiten bildat en fast lösning med det likartadetantal-rika mineralettantalit ((Fe,Mn)Ta2O6).
Ytterligare ett mineral med niobinnehåll ärSövit. Det bröts på 1950-talet i Norge fram till 1963 för att framställa niob för USA:s militära kärnvapen- och raketutvecklingsprogram.
Enghag, Per (1998). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmettaler. Stockholm: Industrilitteatur AB. sid. 127–135.ISBN 91-7548-511-7
