Undermellankrigstiden arbetade han sig upp inompartihierarkin. Bland annat var han partichef iUkrainska SSR och därefter detsamma i Moskva. Enligt referenserna iMontefioresStalin – den röde tsaren och hans hov både stödde och deltog han aktivt iNKVD:s terror. Han föreslog till exempel massavrättningar av 55 741 offentliganställda och partifunktionärer vid en utrensningsvåg i Moskva. En stor del av dokumentationen om övergreppen förstördes när han kommit till makten.
Dentjugonde partikongressen den 24 februari 1956 blev epokgörande för sovjetkommunismen. Då tog Chrusjtjov i ettberömt tal avstånd frånpersonkulten efter Stalin och talade dessutom om Stalins terror mot de sovjetiska folken, något som starkt bidrog till brytningen medKina ochAlbanien i början av1960-talet. Chrusjtjov möttes av två revoltförsök mot det sovjetkontrollerade kommunistiska styret år 1956 – iPolen ochUngern. I Polen lyckadesWładysław Gomułka förhandla sig till en fredlig lösning och vissliberalisering efter arbetarupproret iPoznań, som krävde 74 liv. I Ungern ledde liknande oroligheter den 23 oktober 1956 tillUngernrevolten som blodigt slogs ner avRöda armén.
Chrusjtjov tog avstånd från Stalins terror och sovjetinvånarna fick uppleva viss normalisering av vardagslivet. Trots detta fortsatte förföljelsen av oliktänkande och andra obekväma grupper medavrättningar ochdeporteringar tillGulag, även om det nu skedde i mycket mindre omfattning.[3]
Under Chrusjtjovs styre släpptes 624 000[4] människor som dömts förpolitiska brott från Gulag.
Chrusjtjovs tal om Stalins brott, i samverkan med den påbörjade liberaliseringen av landet, ledde till ettkuppförsök mot honom under hans resa iFinland år 1957.Molotov,Malenkov ochKaganovitj, tillsammans med nykomlingen (i Centralkommitténs presidium)Sjepilov, gjorde upp en plan för att avsätta honom. Chrusjtjov lyckades dock, med stöd av försvarsministern, marskalkGeorgij Zjukov, avvärja kuppen. Chrusjtjov utnämnde därefter Malenkov till chef för ettkraftverk, Kaganovitj till chef för encementfabrik och förre utrikesministern Molotov tillambassadör iMongoliet.[5]
I och med talet om Stalins förbrytelser öppnades det politiska klimatet upp. Det blev lättare att kritisera särskilt det tidigare ledarskapet under Stalin. Perioden har med anledning av det mildare klimatet kommit att kallas för "tövädret" i rysk/sovjetisk historieskrivning. Mot bakgrund av den relativt friare politiken publicerades 1962 novellenEn dag i Ivan Denisovitjs liv avAleksandr Solzjenitsyn[6].
Chrusjtjov var Sovjetunionens ledare underKubakrisen, då det var mycket nära att ettkärnvapenkrig medUSA bröt ut. Efter misslyckandet under Kubakrisen och inte minst det fiasko Chrusjtjovsjordbrukspolitik medfört för den sovjetiska matförsörjningen, blev han i oktober 1964 avsatt och ersattes avBrezjnev.
Den tid som återstod av livet fick Chrusjtjov tillbringa under bevakning: hans säkerhetsvakter rapporterade alla besök tillKGB. Centralkommittén gav Chrusjtjov en bil och endacha där han kom att spendera mycket av sin tid. Chrusjtjov ska ha fallit i en svår depression under denna tid och när ett av hans barnbarn tillfrågades vad han gjorde under sin pension skall pojken ha svarat "Farfar gråter". Vid denna tid skrev han även sina memoarer vilka smugglades ut ur Sovjet av hans son Sergej[7]. Chrusjtjov avled den 11 september 1971 avhjärtinfarkt. Han ärbegravd påNovodevitjekyrkogården, sedan han nekatsstatsbegravning och att begravas iKremlmuren.
^Anne Applebaum.Gulag: de sovjetiska lägrens historia s.525: 7 000 personer rehabiliterades under tre år före Chrusjtjovs "hemliga tal" och 617 000 inom nio månader efter det.