| Newt Gingrich | |
_(cropped).jpg) Newt Gingrich 2011. | |
| Tid i befattningen 4 januari1995–3 januari1999 | |
| President | Bill Clinton |
|---|---|
| Företrädare | Tom Foley |
| Efterträdare | Dennis Hastert |
Ledamot iUSA:s representanthus | |
| Tid i befattningen 20 mars1979–3 januari1999 | |
| Född | Newton Leroy McPherson 17 juni1943 (82 år)  Harrisburg,Pennsylvania |
| Politiskt parti | Republikanska partiet |
| Alma mater | Emory University(B.A.) Tulane University(M.A.,PhD) |
| Yrke | Politiker,docent ochförfattare |
| Religion | Katolik |
| Maka | Jackie Battley(1962–1981) Marianne Ginther(1981–2000) Callista Bisek(2000–) |
| Barn | 2 |
| Namnteckning |  |
| Webbplats | gingrich360.com |
Newton Leroy ”Newt” Gingrich[ˈnuːt ˈɡɪŋɡrɪtʃ], ursprungligenMcPherson, född17 juni1943 iHarrisburg iPennsylvania, är enamerikanskpolitiker (republikan),historiker ochförfattare.
Gingrich varkongressledamot iUSA:s representanthus mellan åren 1979–1999, inklusivetalman från 1995 till sin avgång.[1] Gingrich utsågs tillPerson of the Year avTime 1995 för att ha lyckas åstadkomma majoritet för Republikanerna i representanthuset i mellanårsvalet 1994 för första gången på 40 år liksom politiska framgångar och reformer därefter.[2] Han kandiderade i republikanernasprimärval införpresidentvalet 2012, men förlorade tillMitt Romney.[3]
Newt Gingrich föddes iHarrisburg iPennsylvania 1943 av två tonårsföräldrar och tillbringade de flesta av sina barndomsår påmilitärbaser iEuropa ochUSA. Han avladekandidatexamen ihistoria vidEmory University 1965. Därefter fortsatte han att studera historia påavancerad nivå och disputerade senare ieuropeisk historia vidTulane University 1971.[1] I samband med författandet av sinavhandlingBelgian Education Policy in the Congo 1945–1960 tillbringade han åren 1969–1970 iBryssel för forskning.[4] Under resten av1970-talet var han verksam somdocent ihistoria och vidWest Georgia College.[1]
Gingrich uppfostrades somlutheran och blev senarebaptist under tiden vid universitetet. Han konverterade därefter officiellt tillkatolicismen[5][6] efter att ha settpåveBenedictus XVI under ett besök i USA.[7]
Gingrich gjorde två misslyckade försök att blikongressledamot 1974 och 1976, innan han 1978 lyckades bli invald iUSA:s representanthus som representant för delstatenGeorgia. I kongressen deltog han i grundandet avConservative Opportunity Society, en mindre grupp av ungarepublikaner som förespråkade en skarpt konfrontationell linje gentemot den demokratiska majoriteten. Conservative Opportunity Societys medlemmar specialiserade sig på att hålla ideologiskt laddade tal i representanthuset riktade till de nyinflyttade TV-kamerorna.
Gingrich blev känd när han 1987 anklagade dendemokratiskatalmannenJim Wright för oetiskt agerande och på så sätt skapade den våg av protester som skulle tvinga honom att avgå. Gingrichs stil gjorde honom ännu mer populär bland de yngre republikanerna, som 1989 utsåg honom tillminority whip, ungefär biträdandegruppledare.
Inför valet 1994 författade Gingrich tillsammans medDick Armey kampanjbokenA Contract with America, som summerade derepublikanska tankarna och utlovade att inom 100 dagar efter ett republikanskt övertagande avrepresentanthuset driva igenom tio republikanska nyckelfrågor. Kampanjboken innehåller bland annat stora delar avRonald Reagans tal tillUSA:s samlade kongress 1985.[8] Kampanjen medA Contract with America gav republikanerna majoriteten i representanthuset för första gången på 40 år, och Gringrich utsågs tillrepresentanthusets talman. Detta samtidigt somBob Dole blev gruppledare för den republikanska senatorsmajoriteten. Detta ledde till stora svårigheter förUSA:s dåvarande presidentBill Clinton (demokrat), då hans budgetförslag inte blev godkända i någon av kamrarna. Clinton kunde å sin sida lägga in veto mot republikanernas utlovade motioner om omfattande skattesänkningar, en av de tyngsta nyckelpunkterna i Gingrichs program, vilket anses ha bidragit till att Dole misslyckades vinna presidentposten ipresidentvalet 1996. Gingrich utsågs tillPerson of the Year avTime 1995 för sin roll i att bryta demokraternas dominans i representanthuset.[2]
1998 valde Gringrich att lämna både posten som talman och sin stol i representanthuset efter en våg av republikanska förluster i kongressvalet samma år. Han efterträddes avDennis Hastert. Republikanerna skulle emellertid inte förlora den majoritet de vunnit 1994 förrän i kongressvalen 2006, då demokraterna återtog både senaten och representanthuset.
Under 2000-talet har Gingrich bland annat arbetat som politisk analytiker på tv-kanalenFOX News Channel, ärVD för sinPR-firma Gingrich Group samt är ansluten somdocent ihistoria vidAmerican Enterprise Institution ochHoover Institution vidStanford University.
Gingrich fördes även fram som möjligrepublikanskpresidentkandidat 2008, efter att hans bokWinning the Future – A 21st Century Contract with America fick ett gott mottagande bland republikaner. Den 29 september 2007 meddelade dock hans talesman att Gingrich bestämt sig för att inte kandidera.[9]
Efter detrepublikanska nederlaget ipresidentvalet 2008 nämndes Gingrich återigen som potentiell republikansk utmanare tillUSA:s dåvarande presidentBarack Obama ipresidentvalet 2012. Den 11 maj 2011 offentliggjorde Gingrich sin kandidatur, trots sin relativt höga ålder och långa frånvaro från den aktiva politiken. Även om talmansposten har betydande prestige hade ingen kongressledamot, eller före detta som inte senare varitsenator ellerguvernör, vunnit presidentposten sedanJames Garfield (som nyss valts till, men inte tillträtt som senator) 1880.
Trots att han allmänt betraktades som en moderat orienterad republikan på det sociala området, har han profilerat sig som tydligtkonservativ i ett flertal frågor. Bland annat har han tydligt tagit avstånd från homosexuella äktenskap och partnerskap, medan hans yngre syster är öppetlesbisk och leder en av USA:s största intresseorganisationer förHBT-personer. I ekonomiska frågor är han tydligt högerinriktad och var drivande i frågan om stora skattesänkningar under tiden som talman. Han har, till skillnad från republikaner somGeorge W. Bush ochJohn McCain, motsatt sig det federala räddningspaketet om 700 miljarderdollar. Han har i en av sina många böcker beskrivitillegal invandring som ett av USA:s fem största problem. Gingrich är positiv till atttron ska spela en roll i det offentliga rummet och anser att USA har blivit alltförsekulariserat.[10]
Efter förlust iprimärvalet iDelaware avslutade Gingrich sin presidentkampanj den 2 maj 2012. Gingrich gav i samband med detta också sitt officiella stöd till kandidatenMitt Romney, som senare vannprimärvalen och blev republikanernaspresidentkandidat.[3]
Under slutet avrepublikanernasprimärval, och senare ipresidentvalet 2016 stöttade Gingrich kandidatenDonald Trump.[11] Gingrich ska ha varit en av topp tre bland Trumps val avvicepresident.[12] Trumps slutliga val föll dock påMike Pence.[13] Efter att Trump senare vann presidentvalet spekulerades det om huruvida Gingrich skulle få en plats iTrumps kabinett. Gingrich beslutade dock att han inte ville ha en plats i kabinetten.[14]
Gingrich är förutom på det politiska området även en brett utgivenförfattare av ett flertal historiska romaner, som han i huvudsak författat sedan1995 tillsammans medWilliam R. Forstchen. Huvudtema i ett flertal av böckerna ärandra världskriget,kalla kriget ochnordamerikanska inbördeskriget, ett flertal av dem skrivna somhistorisk fiktion med ändrat händelseförlopp.
Gingrich har även varit en aktiv amatörrecensent av böcker förAmazon.com, särskilt inommilitärhistoria och spionromaner.
Wikimedia Commons har media som rörNewt Gingrich.| Företrädare: Tom Foley | Talman i USA:s representanthus 1995–1999 | Efterträdare: Dennis Hastert |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
