Nestorianism är en riktning inomkristendomen.
Patriarken avKonstantinopel,Nestorius (cirka 381–451), som tillhörde denantiokenska skolan, gjorde en skarp åtskillnad mellanKristigudomliga och mänskliga natur, och menade att dessa hade existerat skilda från varandra i honom.
Jungfru Maria skulle därmed inte varaGudaföderska (grekiskaTheotokos) utan enbartKristusföderska (grekiskaChristotokos). Denna lära fördömdes påkonciliet i Efesos431 och Nestorios slutade sina dagar i egyptisk exil.
En stor del av hans många anhängare begav sig till perserriket, och östra Syrien. GenomKonciliet i Chalkedon 451, som inte accepterades bland dessa anhängare uppkom en klyfta mellan nestorianerna och den påvliga religionen. Klyftan vidgades ytterligare genom en nationell motsättning mellan grekiskt språk och kultur gentemot nestorianernas assyriska. Sedan kejsaren stängt nestorianernas teologiska skola iEdessa 499 grundade de en ny skola iNisibis, där de konstituerade den självständiga nestorianska kyrkan under patriarken i detsasanidiskaSeleukia, senare flyttad tillBagdad.[1]
Nestorianerna blev grunden tillÖsterns syriska kyrka, som kom att bedriva mission i Arabien, Indien, Östturkestan och Kina, om än med begränsad framgång ur ett längre historiskt perspektiv.[1]
Nestorianska kristna nådde höga statsbefattningar på många håll iCentralasien under denna tid. Undermongolerna förföljdes nestorianerna kraftigt, men ett litet antal tog sin tillflykt till norra Irak och lyckades överleva. Deras antal uppgår idag till några hundra tusen personer, som går under benämningen assyriska kristna.[2]
