Den heliga mässan firas enligt den extraordinarie formen av den latinska riten.
Nattvarden, äveneukaristi,kommunionen elleraltarets sakrament, är den mest särpräglade ritualen i denkristna religionen. I nattvarden förtärs rituellt små mängder bröd och/eller vin, som på olika sätt anses vara eller representeraJesu Kristi kropp och blod.
Åminnelsen avJesu sista måltid kallas inom delutherska kyrkorna för nattvard, mässa eller altarets sakrament. Ifrikyrkorna kallas den för nattvard eller brödsbrytelse. I denromersk-katolska kyrkan används ordeneukaristin,kommunionen, det allraheligaste sakramentet eller altarets allraheligaste sakrament. Inom den ekumeniska rörelsen används också ordet eukaristin. Tillfället då nattvarden firas kallas nattvardsgudstjänst, nattvardsfirande ellermässa. Den del av förberedelserna för nattvard där prästen med orden "Kom! Nu är allting tillrett" bjuder in församlingen till nattvard kallas föradmission.[1]
En del kyrkosamfund betraktar ritualen som ettsakrament, medan den enligt andra kyrkor är ett symboliskt firande av Jesu lidande och död.
Nattvarden hänvisar till den sista kvällsmåltid (Den sista måltiden) somJesus delade med sinaapostlar påtorsdagsaftonen före sitt lidande och åtföljandekorsfästelse.
De allra flesta kristnateologiska riktningar är ense om att Jesus vid denna måltid gav brödet och vinet ny innebörd – likt brödet som bröts sönder skulle hans kropp brytas sönder och likt vinet som utgöts skulle hansblod utgjutas. Han instruerade sina lärjungar att "göra detta" till hans åminnelse.
I östkyrkliga, romersk-katolska och gammalkatolska eukaristiböner ingår ävenförböner för levande och döda. Redan i de flestatidigkristnaliturgier ingår mässansinstiftelseord i eukaristibönen (några fåtaliga kända undantag är den assyriskaAddai och Maris liturgi samt papyrus Strassbourg Gr. 254). I västerländska liturgier förläggs konsekrationsmomentet till instiftelseorden; i östliga liturgier anses konsekrationen ske underepiklesen, en bön med åkallan avden Helige Ande.
Nattvarden har givits olika innebörd inom olikakyrkor ochsamfund, och frågan om nattvarden och mässan var en av de stora kontroversfrågorna underreformationen.
Gemensamt för de protestantiska kyrkorna är att nattvarden ses som ettsakrament. Gemensamt är också att de fysiska nattvardselementen är nödvändiga. Utöver detta går åsikterna isär om det invigda brödets och vinets natur.
I den teologi som idag tillämpas ilutherska kyrkor finns flera varierande modeller för läran omrealpresens.
Realpresensen iMartin Luthers teologi formuleras som att nattvardselementen verkligen är Kristi kropp och blod. I likhet medAugustinus teologi betonas att detta sker genom ordet. Inom den lutherska ortodoxin på 1600-talet utvecklades synsättet att Kristi kropps och blods substanser genom ordet förbinder sig med nattvardselementens substanser, utan att brödet och vinet förändrar sina yttre accidenser, och Kristi kropps och blods substans existerar tillsammans med nattvardselementens substanser. Detta brukar kallaskonsubstantationsläran. Tyska och svenska lutheraner var inte eniga om den sakramentala närvarons varaktighet.Philip Melanchthon och hans anhängare (de s.k. filippisterna) hävdar att närvaron upphör sedan högmässan tagit slut, medan Den Svenska Kyrkoordningen 1572 och 1686 års kyrkolag hävdade att det överblivna sakramentet skulle förvaras "i sitt bekvämliga rum" i syfte att delas ut vid nästa nattvardsgång.
Vad gällerSvenska kyrkans bekännelseskrifter konstaterar denAugsburgska bekännelsen enbart att nattvardselementen är Kristi kropp och blod och delas ut till alla som tar emot dem, utan att närmare ingå på läromässiga detaljer. Den Augsburgska Bekännelsens Apologi ansluter sin teologi till de östligt ortodoxa kyrkornas teologi, och lär att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, givetvis utan att användatranssubstantiationsläran som förklaringsmodell.Konkordieformeln hävdarimpanationsläran, det vill säga att Kristi mänskliga kropp och blod i kraft av Jesu gudomliga natur kan vara närvarande överallt, inklusive i nattvardselementen, där de skänker välsignelse i enlighet med Jesu ord och löfte.
Inom 1800-talets nykonfessionalism och det tidiga 1900-talets lutherrenässans utvecklades den teologiska modellen om sakramental förening, som på grundval av enskilda luthercitat beskriver Kristi kroppsliga närvaro som något som sker "i, med och under" brödet och vinet.
InomSvenska kyrkan av idag ryms en stor teologisk bredd. Filippister och pietister har varit benägna att, till skillnad från Luther och de lutherskt ortodoxa, inte betrakta instiftelseorden som tidpunkten för närvarons inträde, utan istället betona tidpunkten för kommunionstillfället. Under inflytande av svensk 1500-talsteologi och de anglikanska systerkyrkorna inomBorgågemenskapen används numera sakramentsskåp i somliga av Svenska Kyrkans kyrkorum.
De ekumeniska samtal som har ägt rum mellanLutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkans enhetssekretariat sedan 1965-1967 har lett till dialograpporter som visat en långtgående samsyn vad gäller de båda trossamfundens nattvardsteologi, exempelvis i dokumentetNattvarden - Herrens måltid.
I zwingliansk teologi, som kommit att bli den dominerande ireformerta kyrkor på denna punkt, är nattvarden en symbolisk måltid som firas på Jesu uppdrag "till min åminnelse" (Lukasevangeliet 22:19). Måltiden sätter fokus dels på Jesu frälsande död på korset, dels på församlingens nuvarande gemenskap med honom och därmed varandra, dels på den framtida himmelska måltiden iGuds rike. Brödet och vinet ses som konkreta tecken för dessa tre verkligheter och har ingen kraft i sig själv utan får sin kraft från ordet.[2] Måltiden är en tacksägelse för det somGud iJesus Kristus har gjort, gör nu och kommer att göra.
Till skillnad frånZwingli hävdadeJean Calvin att denutkorade som tar emot nattvardselementen på jorden simultant själsligen tar emot Kristi verkliga kropp och blod i himlen. Från den troende calvinske kommunikantens perspektiv är därför närvaron lika verklig som för kommunikanter med östligt ortodox, evangelisk-luthersk eller romersk-katolsk teologi, även om ingen förändring anses ske med nattvardselementen på de senare kyrkofamiljernas sätt.
Calvins nattvardssyn har fått kraftigare genomslag utanför hans egen kyrkofamilj än inom, därför attmetodister delar Calvins nattvardssyn. Den förekommer även inom denevangelikala flygeln blandanglikaner, trots att de flesta anglikaner står lutheranerna eller den romersk-katolska kyrkan närmare på denna punkt. Inom reformerta miljöer har Calvins nattvardssyn influerat Mercersburg-teologin ochTaizékommuniteten.
Prästen lägger brödet själv i deltagarnas mun, utan att de vidrör den.
I Katolska kyrkan tillämpasslutet nattvardsbord, vilket innebär att bara de som är medlemmar i Katolska kyrkan får ta emot nattvarden. I Romersk-katolska kyrkan används ordeteukaristi som dels ett av flera namn påmässan ellermässoffret, och dels namnet på det imässankonsekrerade brödet (i regel benämnd somhostia) och vinet. En vanligsynonym för det konsekrerade brödet är(den heliga)kommunionen. I denna bön tackar mässcelebranten (biskopen ellerprästen) förGuds gärningar, särskilt genomKristus, och förvandlar (konsekrerar) brödet och vinet till att varaKristi kropp och blod.
I den katolska kyrkan kan endast giltigt vigda präster och biskopar celebrera mässan, varvid prästen eller biskopen med rättsakramentsformel bokstavligen förvandlar mässans bröd och vin till Kristi kropp och blod (transsubstantiationsläran). I ett särskilt, förstärkt skåp med lås, ett så kallattabernakel, förvaras de konsekreradespecierna (vanligtvis endast brödet) efter förrättadmässa.
Om en katolik har begått en svårsynd, måste han eller hon enligt den katolska läran förstbikta sig innan han eller hon ånyo kan ta emot eukaristinssakrament eftersom synden gör att den enskilda individen befinner sig i ett tillstånd av brytning med Gud och kyrkan. Skulle den som syndat svårt inte bikta sig före kommunion begår denne etthelgerån. Under den katolska nattvarden delar prästen ut brödet, och oftast endast brödet. Vinet dricks vanligtvis endast av prästen, men kan även delas ut till lekfolket. SedanAndra Vatikankonciliet är det upp till varje kommunikant om vederbörande vill ta emot brödet i handen eller på tungan.[3]
Deortodoxa kyrkorna lär på samma sätt som den katolska att endast giltigt vigda präster och biskopar kan förrätta mässan, varvid prästen eller biskopen med rättsakramentsformel bokstavligen förvandlar mässans bröd och vin till Kristi kropp och blod (transsubstantiationsläran). Eukaristin är här intimt förbunden med mässan och läran om mässoffret. I ett särskilt, förstärkt skåp med lås, ett så kallattabernakel förvaras de konsekreradespecierna (vanligtvis endast brödet) efter förrättadmässa. Detta för att man vid behov skall kunna ge kommunionen till döende och sjuka. Ivästkyrkan förvaras tabernaklet synligt så att de troende kan tillbe Jesus Kristus som enligt katolsk tro är helt och fullt närvarande i nattvardselementen.
InomJehovas Vittnen benämns nattvarden vanligenHerrens kvällsmåltid, Herrens måltid ellerminneshögtiden. Minneshögtiden firas en gång om året, den 14nisan enligt denjudiska kalendern. Det sker till minne av den måltid Jesus inbjöd till vid denjudiska påsken.[4] Minneshögtiden sammanfaller därför inte nödvändigtvis med det kristna påskfirandet, som följer degregorianska ellerjulianska kalendrarna.
I minneshögtiden används osyrat bröd och okryddat rött vin, som anses vara symboler för Jesus kropp och blod. Detta är konsekvent med Jehovas Vittnes teologi om att blodet är heligt, och att människan ska avhålla sig från blod.[4][5]
Endast en begränsad krets tar del av brödet och vinet, nämligen till de personer som "har ett himmelskt hopp”. Det innebär att de hoppas tillhöra de 144 000 personer som efter att ha avslutat jordelivet kommer till himlen för att där regeramed men under Jesus. Samfundet förklarar detta med stöd iLukasevangeliet 22:28–30 ochUppenbarelseboken 5:9–10; 14:1 och 3).[4] Konkret innebär det att ytterst få personer tar del av brödet och vinet, år 2023 var det ca 22 000 personer runt hela jorden som tog del av dessa symboler.[källa behövs] Vittnen som inte har ”himmelskt hopp” deltar dock också i minneshögtiden, men utan att ta del av bröd och vin.[4]
Inom den katolska kyrkan, liksom i vissaprotestantiska kyrkor (till exempelSvenska kyrkan) används ett särskilt bröd som kallashostia (katolskt) elleroblat (protestantiskt), som skall motsvaramatza, det osyrade judiska bröd som Jesus och lärjungarna åt eftersom detta skedde under den judiskapåsken. I deortodoxa kyrkorna används jäst bröd.
