Nasaler är samlingsnamnet påkonsonanter som produceras genom att vägen tillnäshålan öppnas. Nasaler är av naturen nästan alltidtonande, men det finns språk därtonlösa nasaler såsom [m̥], [n̥] och [ŋ̊] etc. förekommer. Nasaler är relativt klangrika och kan därför ibland fungera somstavelsekärnor[1], bland annat ijapanskan.
Isvenskan används allmänt tre nasaler; [m], [n] och [ŋ]:
- bilabial: [m]. Såsom m:et i "min pappa".
- alveolar: [n]. Såsom n:et i "nål".
- velar: [ŋ]. Såsom n:et i "min katt".
Men genomkoartikulation uppstår åtminstone ett par till, varav den retroflexa bara används irikssvenskan och de flesta svenskadialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen):
- retroflex: [ɳ]. Såsom n:et i "en sked".
- labiodental: [ɱ]. Såsom n:et i "en fisk", eller m:et i "emfas" och "komfort".
- palatal: [ɲ] Såsom n:et i "min kjol". Denna nasal är ovanlig i rikssvenskan.
- ^Engstrand, Olle (2004).Fonetikens grunder, s. 137
- Engstrand, Olle (2004).Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur
