Namibia, formelltRepubliken Namibia, är en stat i sydvästraAfrika, vidAtlanten. Landet gränsar tillAngola,Botswana,Sydafrika ochZambia. Längs kusten finnsNamiböknen och i österKalahariöknen. Namibia blev självständigt frånSydafrika år1990, en händelse som brukar ses som slutpunkten på södra Afrikas avkoloniseringsprocess. Dessförinnan hade landet varit en tysk koloni 1884–1915, och 1915–1990 styrdes landet av Sydafrika. Landet räknas som ett av de rikare i Afrika, men fattigdomen är ändå utbredd vilket sammanhänger med de mycket stora ekonomiska klyftorna. Hälsosituationen är allvarlig, framförallt gällandeaids. Ett annat stort problem är vattenbristen. Ekonomiskt ligger tonvikten på gruvnäringen som svarar för omkring 20 procent av BNP. Omkring hälften av befolkningen lever på jordbruk, framförallt småjordbruk. Landets huvudstad och största stad ärWindhoek. Namibia är det glesast befolkade landet i Afrika.
Tyska Sydvästafrika var mellan1884 och1915 entyskkoloni där tyskarna upptäcktdiamanter. Den motsvarade dagens Namibia. Den tyska koloniseringen av Namibia började dåAdolf Lüderitz gav i uppdrag att köpa upp bukten Angra Pequena, dagens Lüderitzbucht frånnamahövdingen Josef Frederick för kostnaden av 100 engelska pund och 200 gevär. 1884 ställdes området under detTyska rikets beskydd. Den första officiella flagghissningen ägde rum 7 augusti 1884.
Den12 januari1904 restehererofolket, under ledning avSamuel Maharero, sig i uppror mot det tyska kolonialstyret. I augusti lyckades den tyska generalenLothar von Trotha slutgiltigt besegra dem islaget vid Waterberg, varefter han lät driva ut dem i Omahekeöknen, där de flesta törstade ihjäl. I oktober samma år gjorde ävenNamaquafolket revolt mot tyskarna, och behandlades på samma sätt. Sammanlagt dödades 65 000 (80 procent av hela folkgruppen) Herero och 10 000 Namaqua (50 procent av hela folkgruppen). Svältdöd och förgiftande av vattnet i brunnarna var karaktäristiskt förfolkmordet. Först 2021 erkände Tyskland dessa händelser som ett folkmord.
Den 27 oktober 1966 förändrades det internationella läget dramatiskt, då FN:s generalförsamling röstade igenom resolution 2145 som formellt avslutade NF-mandatet för Sydvästafrika.[4] Samma år påbörjadeSWAPO en storskalig väpnad kamp för territoriets självständighet i vad som kom att kallassydafrikanska gränskriget. 1968 röstade Generalförsamlingen igenom en officiell namnändring på territoriet till Namibia genom resolution 2372.[5] Istället för att släppa taget påbörjade desydafrikanska nationalisterna en implementering av Odendaalkommissionens förslag: Att införabantustaner även i Sydvästafrika, något som mötte kraftigt fördömande runtom i världen. År 1971 fastslog Internationella domstolen i Haag att all fortsatt sydafrikansk närvaro i Sydvästafrika var olaglig, att Sydafrika hade en skyldighet att omedelbart dra sig ut ur Sydvästafrika och attFN:s medlemsstater inte skulle erkänna några handlingar som Sydafrika utförde å Sydvästafrikas vägnar.[6] År 1976 erhöll SWAPO observatörsstatus i FN:s generalförsamling som den enda rättmätiga representanten för det namibiska folket vilket ytterligare underminerade sydafrikanska anspråk på territoriet.[7]
Först 1988 erkändes självständigheten av Sydafrika. Två år senare, den21 mars1990, blev landet formellt självständigt och därpå följde demokratiska val.[förtydliga] SWAPO:s partiledareSam Nujoma blev i mars 1990 Namibias första president. StadenWalvis Bay var enexklav tillSydafrika och var officiellt en del avKapprovinsen. Walvis Bay överfördes till Namibia den1 mars1994.
I Namibia råderökenklimat vilket innebär att det är hett och torrt. Regnväder förekommer sporadiskt och sparsamt. Ibland är torrperioderna mycket långvariga.
Några av landets miljöproblem är mycket begränsade vattentillgångar, att öknen breder ut sig och tjuvjakt på de vilda djuren. Namibia var det första landet i världen som införde miljöskydd i konstitutionen. Omkring 14% av landets yta är skyddade områden, bland annat nästan hela kusten vidNamiböknen.
Hifikepunye Pohamba, president 2005–2015Hage Geingob 2011
PremiärministernHage Geingob vann presidentvalet i november 2014, och installerades som president 21 mars 2015. Han efterträdde dåHifikepunye Pohamba, som varit landets president sedan 2005.Saara Kuugongelwa-Amadhila efterträdde samma dag Geinob på posten som premiärminister.
Pohamba har tilldelats 2014 årsMo Ibrahim-priset för afrikanskt ledarskap. Mo Ibrahim-stiftelsens placerar Namibia på sjätte plats i sitt årliga index som rankar afrikanska stater efter rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och mänsklig utveckling.[8]
Även om Namibia räknas till Afrikas rikare länder rådde 2005 utbredd fattigdom på grund av hög arbetslöshet och stora inkomstskillnader. Landetsgini-koefficient (ett mått där 1 motsvarar total ojämlikhet och 0 inga inkomstskillnader alls) är 0,7, en av de högsta i världen. Inkomstskillnaderna följer hudfärg. Bland annat äger vita över 90 % av all användbar jordbruksmark. Det pågår en för närvarande relativt långsam jordreform, där 1,2 miljoner av total 36 miljoner hektar har överförts.[9] Den köpkraftsjusteradeBNP:n var 2006 7 000 dollar/år och invånare. Den ekonomiska tillväxten var 2005 på 3,5 procent.[10]
Under 2000-talet (fram till 2014) har Namibia haft en gynnsam ekonomisk utveckling. Kombinationen fred, liten befolkning och en stor mängd råvaror har inneburit att landet utvecklats från ett låginkomst- till ett medelinkomstland. En rad länder, däriblandSverige, har också avslutat det bilaterala samarbetet.[11]
Ekonomin är starkt beroende av utvinning och bearbetning av mineraler för export, Gruvdriften svarar för 20 % av BNP. De viktigaste produkterna är uran och diamanter, därutöver utvinns även bly, zink, tenn, silver och wolfram. Ungefär hälften av befolkningen lever på jordbruk, framför allt småjordbruk. Jordbruket står för ungefär 10 procent av landets BNP, tillsammans med binäringar 25 procent, industri för 20 procent och tjänster för 33 procent.[9]Därutöver får även fisket och turismen en allt ökande betydelse. Tillverkningsindustrin är däremot svagt utvecklad.
Landet har en rikedom av naturtillgångar, bland annat diamant, koppar, silver, uran, guld, bly, tenn, litium, kadmium, zink och vanadin. Dessutom finns betydande resurser av naturgas, vattenkraft, fisk och salt.[källa behövs]
Namibia har nära ekonomiska relationer med Sydafrika, som svarar för största delen av importen. En stor del av exporten utgörs av råvaror som förutom till Sydafrika även går till Storbritannien och andra i-länder.
Staten har tillsammans med det sydafrikanska gruvföretagetDe Beers ett gemensamt ägt företagNamDeb.[9]
Ungefär 25 procent av statsbudgeten går till utbildning och över 90 procent av befolkningen inom berörda åldersgrupper går i skolan. På högre nivå finnsNamibias universitet (University of Namibia, UNAM) ochNamibias tekniska universitet (Polytechnic of Namibia, POLYTECH).[9]
År 2015 beräknades 18,1 % av den vuxna befolkningen vara analfabeter.[1]
Befolkningsstatistiken präglas fortfarande av de undersökningar och tvångsåtgärder som genomfördes inom ramen förOdendaalplanen under apartheidtiden, som syftade till att geografiskt och etniskt hålla isär folkgrupper.[1]
Ungefär hälften av befolkningen tillhörovambo-folk, det vill säga talar någotoshiwambo-språk. Ungefär 9 % hör till någotkavango-folk. De olika folkslagen iCapriviremsan brukar sammanfattningsvis kallas caprivi. Damara- och nama-folken talar samma språk,nama-damara. Andra folkslag ärherero,san (bushmän), ochtswana. Rehoboth-baster, "färgade" och många vita harafrikaans som modersmål.Tyska talas av många vita.Tysknamibier (tyskaDeutschnamibier) är personer i Namibia som är ättlingar till de tyskar som koloniserade Namibia (Tyska Sydvästafrika).[källa behövs]
Engelska ärofficiellt språk, trots att det bara är modersmål för en liten del av den vita befolkningen i landet. Att man vid självständigheten valde att ersätta afrikaans med just engelska som officiellt språk var politiskt, det sågs som neutralt. Tyska var mellan1984 och1990 tillsammans medengelska ochafrikaans ett officiellt språk. Tyskan utgör enspråkö i Namibia, den endatyskspråkiga språkön utanför Europa.
Ett av de största hälsoproblemen äraids. Enligt 2014-års uppskattning var 16 % av den vuxna befolkningen smittad.[1]
Enligt beräkningar från år 2014 led 16,8 % av den vuxna befolkningen av fetma.[1] År 2013 beräknades andelen underviktiga barn under fem år till 13,2 %.[1]
Rugby och fotboll är de mest populära idrotterna i Namibia. Rugbylandslaget är det mest framgångsrika med deltagande i fem VM-turneringar. Cricket är också populärt, landslaget deltog i VM i cricket 2003. Fotbollslandslaget har inte deltagit i ett VM-slutspel men i Afrikanska mästerskapen 2008. Namibia har även en internationellt framgångsrik fotbollsspelare,Collin Benjamin.
Frankie Fredericks är en före detta namibisk sprinter som vann VM-guld och flera OS-silver och VM-silver.
.jpg)
