Myrmalm kallas ensedimentär bergart som bildas vid utfällning avjärnoxider ochjärnoxyhydroxider och är en form av hårdlimonit.[1] Myrmalm bildas främst i norraNordamerika ochSkandinavien.[2] Myrmalm förekommer som större eller mindre klumpar eller skikt i fuktiga miljöer.Kornstorleken är upp till 0,1mm. Färgen är gul till brun, rödbrun till nästan svart. Myrmalm kan innehålla gamla växtdelar ellerlera. Upp emot 70% av myrmalmen kan bestå av Fe2O3, vilket gjorde att den förr ofta användes för järnframställning.[2][3]
Upptäckten av hur man kunde framställa järn ur myr- och sjömalm skedde på 500-talet f.Kr. och blev inledningen tilljärnåldern i Sydskandinavien.[3] Järnet utvinns genomblästbruk (blästjärnmetoden). Vid övergången tillmedeltiden ersattes myrmalm allt mer av malmbrytning i järngruvor och utvinning medmasugnar.
Den sista kommersiella framställningen av myrmalm iSverige utfördes1871 avNornäsbor i Fännjästblästan, belägen strax norr omBjörnåns utlopp iRansi. Den närstående produktensjömalm användes dock för tackjärnsproduktion vidHuseby bruk fram till 1930. I senare tider har myrmalm utvunnits som kulturhistoriskt projekt, seblästbruk#Blästbruk att se.
Sjömalm (och troligen myrmalm) innehåller ofta förhöjda halter av fosfor vilket är en nackdel vid framställning av smidesjärn och stål (som blir spröda) men kan vara en fördel vid gjutning eftersom det förbättrar gjutjärnets flytbarhet.
