 | Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2018-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
Myanmarshistoria är lång och komplex. Många olika folkslag har bott i regionen varavmon är det äldsta. Under800-talet immigreradebamarfolket från området runt den dåvarandekinesisk-tibetanska gränsen till området runt flodenIrrawaddy. Detta folkslag utgör nu Burmas etniska majoritetsbefolkning. Burma delar till stor del sin historia med grannländernaKina,Indien,Bangladesh,Laos ochThailand.
Människor bebodde det område som nu är Burma för så länge som 11 000 år sedan men den förstacivilisation man kan identifiera tillhördemonfolket. Detta folk började förmodligen invandra till regionen omkring3000 f.Kr. Enligt muntlig tradition ska de ha fått kontakt medbuddhismen så tidigt som200-talet f.Kr. genom sjöfarare, men på100-talet f.Kr. hade buddhismen definitivt nått dem genommunkar frånAshoka. Mycket av monfolkets skrivna källor har gått förlorade genom krig. De blandade sin egen kultur med inslag från Indien och skapade en hybrid av de två civilisationerna.
Pyufolket nådde Burma under det sista århundradet före Kristus och etablerade kungariken kring städernaBinnaka,Mongamo,Sri Ksetra,Peikthanomyo ochHalingyi. Under den tiden var Burma en del av handelsvägen mellan Indien och Kina. Kinesiska källor hävdar att Pyu kontrollerade 18 kungariken och beskriver dem som "ett vänligt och fredligt folk".Krig var så gott som okänt bland Pyu och konflikter avgjordes ofta genomenvig eller genom byggnadstävlingar. De avstod till och med från att bärasiden för att undvika att dödasilkesmaskar.Brott bestraffades medspöstraff och det fanns ingafängelser, även om allvarliga brott kunde medföradödsstraff. Pyu praktiseradetheravadabuddhism och alla barn levde somnoviser itemplen mellan sju och tjugo års ålder.
Pyufolketsstadsstater förenades aldrig i ett enatkungarike men de större städerna dominerade ofta och begärdetribut från de mindre. Den mäktigaste stadsstaten varSri Ksetra somarkeologiska undersökningar antyder var den största stad som byggts i Burma. Exakt när den grundades är okänt men det bör vara före ett skifte avdynastier år94 som omtalas i pyufolketskrönikor. Staden övergavs uppenbarligen656 till förmån för en mer nordlig huvudstad vars exakta placering är okänd. Vissa historiker tror att det var Halingyi. Var den nya staden än var placerad plundrades den av kungariketNanzhao i mitten av 800-talet varefter pyufolkets dominans avtog.
I norr hade ett annat folk,bamar, också börjat bosätta sig. År849 hade de grundat ett mäktigt rike kring stadenPagan (idag stavad "Bagan") och fyllt det tomrum Pyu lämnat. Kungariket växte i relativ isolation fram till regeringstiden för kungAnawrahta (1044-1077) som enade Burma genom att besegra Mon-staden Thaton1057. Riket befästes vidare under de efterföljande kungarnaKyanzittha (1084-1113) ochAlaungsithu (1112-1167) så att vid mitten av1100-talet var större delen avSydostasien kontrollerat av antingen Pagan-riket ellerkhmerriket. Pagan-riket genomgick en nedgång när alltmer land och resurser togs över av den mäktiga buddhistiska rörelsensangha samtidigt sommongolerna hotade norrifrån. Den siste sanne kungen av Pagan,Narathihapate (1254-1287) var säker på sin förmåga att motstå mongolerna och gick norrut in iYunnan1277 för att föra krig mot dem. Han genomled ett totalt nederlag islaget vid Ngasaunggyan och därefter föll Pagan-rikets motstånd samman. Kungen mördades av sin son. Mongolerna erövrade det mesta av riket och satte en marionett på tronen1289. 1298 bildades kungariketMyinsaing
Efter Pagans kollaps splittrades Burma. En burmesisk avadynasti uppstod i stadenAva1364. En kultur återuppstod i Pagan och en storhetstid för burmesisklitteratur följde. Kungariket saknade lätt försvarbara gränser och det föll förshanfolket1527.
I södra Burma etablerade sig en mondynasti, först i stadenMartaban och sedan iPegu. Under kungRajadhirats regeringstid (1383-1421) låg Ava och Pegu i ständigt krig. DrottningBaña Thaus fredliga regeringstid1453-1472 slutade med att hon valde munkenDhammazedi (1472-1492) som sin efterträdare. Under honom blev Pegu ett centrum för handel och theravadabuddhism.
Ava låg i ständigt krig medtaifurstar (shanfurstar) i norr vid gränsen mot Yunnan. Huvudstaden Ava utsattes för upprepade tairäder och Ava sände trupper norrut för att anfallavasallstater till tai, somMong Mao.Mingdynastin i Kina försökte flera gånger mäkla fred med traditionell kinesiskdiplomati. Tidvis drogs Ava in i strider mellan Tai och Ming i Yunnan.
KungMingyinyo grundade den första Toungoodynastin (1486–1599) iToungoo, söder om Ava, mot slutet av Avadynastin. Efter att Ava fallit för en invasion av Shan-folket1527 flyttade många burmeser från Ava till Toungoo, vilken blev ett nytt maktcentrum i Burma. Mingyinyos sonTabinshwehti (1531-1550) enade det mesta av Burma. Vid den tiden hade den geo-politiska situationen i Sydostasien förändrats dramatiskt. Shanfolkets makt växte i norr i kungariketAyutthaya medanportugiserna anlänt i söder och erövratMalacka. Med ankomsten aveuropeiska handelsmän blev Burma åter ett viktigt handelscentrum och Tabinshwehti flyttade sin huvudstad till Pegu på grund av dess strategiska läge som handelsstad. Han lyckades även ta kontroll över södra Burma men hans kampanjer norrut mot Arakan, Ayutthaya och Ava var inte framgångsrika.
NärBayinnaung (1551-1581), Tabinshwehtis svåger, besteg tronen inledde han en serie erövringskrig och invaderade flera stater, bland annatManipur1560 och Ayutthaya1569. Hans krig pressade emellertid Burma till det yttersta och de återvann snart sin självständighet.
Med uppror i flera städer och förnyade portugisiska intrång drog sig Toungdoo-monarkerna tillbaka från södra Burma och grundade en ny dynasti i Ava. Bayinnaungs sonson,Anaukpetlun, enade åter Burma1613 och satte stopp för portugisiska försök att erövra landet. Hans efterträdare,Thalun återinförde principerna för det gamla Pagan-riket men koncentrerade sig på religiösa förtjänster och ägnade den södra landsänden lite uppmärksamhet. Uppmuntrade avfransmännen i Indien gjorde Pegu uppror mot Ava vilket ytterligare försvagade staten, som föll1752.
Det tog inte lång tid innan en ny dynasti, Konbaung, trädde fram och förde Burma till sin främsta höjdpunkt dittills. En populär burmesisk ledare vid namnAlaungpaya drev ut Pegustyrkorna ur norra Burma1753 och hade1759 erövrat Pegu med total underkastelse av monfolket, och södra Burma som följd, samt återtagande av kontrollen över Manipur. Han placerade för en kort tid sin huvudstad i Dagon, som han döpte om tillYangon. Han marscherade motAyutthaya men insjuknade och var tvungen att avsluta invasionen och dog på väg hem. Hans näst äldste sonHsinbyushin (1763-1776) återvände till Ayutthaya och erövrade landet1767. Till och med Kina började frukta den burmesiska expansionen i söder och sände trupper men Hsinbyushin slog tillbaka fyr kinesiska invasionsförsök mellan1766 och1769. En annan av Alaungpayas söner,Bodawpaya (1781–1819), förlorade Ayutthaya men erövradeArakan ochTenasserim. I januari1824, under kungBagyidaws regeringstid (1819-1837), lyckades en burmesiskgeneral vid namnMahabandoola erövraAssam vilket gjorde att Burma hamnade ansikte mot ansikte med brittiska intressen i Indien.
Burmas expansion fick konsekvenser längs hela dess gränser. Allteftersom gränserna flyttades närmare brittiska Indien uppstod problem med att såväl flyktingar som militär korsade dåligt definierade gränser. Som ett svar på burmesisk expansion och även direkta attacker gjorde britterna och Siam gemensam sak mot Burma1824. Kriget slutade med en brittisk seger1826 och Burma förlorade tidigare erövrade områden i Assam, Manipur och Arakan. Britterna tog även kontroll över Tenasserim med avsikten att använda provinsen i framtida förhandlingar med antingen Burma eller Siam. Britterna kom allt mer att åtrå Burmas resurser och hamn under en period då detbrittiska imperiet expanderade mycket snabbt. År1852 sände britterna en representant till Burma för att diskutera ett antal punkter kring det tidigare fredsavtalet. Burmeserna gick omedelbart med på flera eftergifter, bland annat avskedandet av den guvernör som britterna tagit för sittcasus belli. Den brittiske representanten Lambert lyckades så småningom provocera fram den flottkonfrontation som blev upphovet till det andra kriget mellan britterna och Burma. Detta krig slutade med att britterna annekterade Peguprovinsen och döpte om den till Nedre Burma. Kriget resulterade även i enpalatsrevolt i Burma där kungenPagan Min (1846–1852) ersattes av sin brorMindon Min (1853-1878). Kung Mindon försökte modernisera Burmas ekonomi och förvaltning för att stå emot britterna och han anlade en ny huvudstad,Mandalay, som han fortsatte att befästa. Detta räckte emellertid inte för att stoppa britterna, som hävdade att Mindons sonThibaw Min (1878–1885) var en tyrann som tänkte ställa sig på fransmännens sida, att han förlorat kontrollen över sitt land och tillåtit oroligheter att sprida sig över gränserna och att han gjorde avsteg från ett avtal hans far undertecknat. Britterna förklarade åter krig1885 och erövrade återstoden av landet.
Burma var sedan en brittisk koloni fram till självständigheten1948.
Storbritannien gjorde Burma till en provins i Indien1886 medRangoon som huvudstad. Det traditionella burmesiska samhället förändrades drastiskt med monarkins fall och separationen av stat och religion. Även om kriget officiellt tog slut efter bara några veckor fortsatte motståndet mot britterna i de norra delarna fram till1890. Till slut blev britterna tvungna att ödelägga hela byar och utse nya lokala tjänstemän för att få stopp pågerillaaktiviteterna. Samhällets ekonomiska struktur förändrades också dramatiskt. NärSuezkanalen öppnades ökade efterfrågan på burmesisktris drastiskt och nya landområden öppnades för odling. För att kunna öppna nya marker var emellertid bönderna tvungna att låna pengar av indier (kalladechettiar). Räntorna var höga och ofta tvingades bönderna sälja boskap och land och till och med flytta när de inte klarade av att betala av lånen. En stor del av arbetstillfällena gick till indisk arbetskraft och hela byar blev laglösa när de blevstråtrövare. När den burmesiska ekonomin växte förblev makten och inkomsterna i händerna på ett fåtal brittiska bolag och inflyttad arbetskraft från Indien. Tjänstemän var i stor utsträckning indier och burmeser var även förhindrade att tjänstgöra i armén. Även om landet blomstrade fick folket inte del av de nya tillgångarna.
Vid sekelskiftet hade ennationalistisk rörelse börjat ta form iYoung Men's Buddhist Associations (YMBA), efter förebildenKFUM, eftersom det koloniala styret tillät religiösa organisationer. De efterföljdes senare avGeneral Council of Burmese Associations (GCBA) som var sammanbundna medWunthanu athin eller "nationella föreningar" som växte fram i byar runt om Burma. En ny generation burmesiska ledare kom fram under början av1900-talet bland de burmeser som tilläts resa till England för att studerajuridik. De kom tillbaka med övertygelsen att Burmas situation kunde förbättras genom reformer. Progressiva konstitutionella reformer i början av1920-talet ledde fram till ettparlament med begränsad makt, ettuniversitet och ökad autonomi inom den indiska administrationen. Man började även arbeta för att öka andelen burmeser bland de offentliganställda tjänstemännen. I vissa kretsar ansåg man dock att reformerna inte var tillräckliga och att förändringarna inte skedde snabbt nog.
Underandra världskriget växte den burmesiska frihetsrörelsen i styrka, särskilt sedanjapanerna efter erövringen av Burma 1943 erkänt Burmas självständighet. Val till en konstituerande församling ägde rum 1947. År 1948 blev Burma en självständig republik, sedan Storbritanniens parlament godkänt oavhängighetslagen för Burma.[1]GeneralNe Win genomförde1962 enmilitärkupp och upprättade ett militärt revolutionsråd som landets regering. Ne Win utvecklade enbuddhistisk socialism under sträng isolering från omvärlden. Landets federala uppbyggnad behölls, men kompletterades med en hierarki av arbetar- och bonderåd. Ett nytt parti under namnetMyanmars socialistiska programparti grundades och fick status som enda tillåtna parti. Näringslivet förstatligades eftersovjetiskt mönster.
På1980-talet skedde en försiktig liberalisering, men läget skärptes åter1988 när massdemonstrationer med krav på demokrati slogs ned med våld. Oppositionen segrade i flerpartival men en övergång till civilt styre förhindrades. Det folkliga motståndets samlande symbol,Aung San Suu Kyi (dotter till frihetskämpenAung San), sattes i husarrest och kriget mot minoriteterna fortsatte. Den internationella kritiken var hård, särskilt efter regimens övergrepp mot muslimerna1992 där flera hundra tusen flydde till det muslimska grannlandetBangladesh. Aung San Suu Kyi, som fickNobels fredspris1991, släpptes1995 och återtog ledningen för oppositionspartietNLD. Trots samtal mellan regimen och oppositionen har inte repressionen upphört. Flera gerillagrupper har dock lagt ned vapnen eller tvingats lämna landet.
ASEAN-ländernas beslut1997 att acceptera Burma som medlem har lett till internationell kritik.[2]
Wikimedia Commons har media som rörBurmas historia.
| ||||||||
