Morer var ursprungligen en benämning som användes avromarna på deberber som bebodde det som romarna kalladeMauretania, och som styrdes av en klan som romarna kallademauriklanen.
Morer kallades sedan demuslimer som under denislamiska expansionen intog och beboddeIberiska halvön från 700-talet ända till slutet av 1400-talet och grundadeal-Andalus. De flesta av dessa var inte araber utan kom tillIberiska halvön från den angränsande västra delen av Nordafrika.
Begreppet morer har på svenska framförallt använts löst som en beteckning på muslimer eller om muslimska minoriteter, och småningom omsvarta folkgrupper i allmänhet.[1][2] Ordet finns kvar imorisk, för att beskriva arkitektur, konst och kläde som skapats under eller påverkats av den islamiska expansionen speciellt på Iberiska halvön men även iNordafrika och påSicilien.
Även om morerna från och med tidig medeltid kom att sammankopplas med muslimer finns benämningen före islam. Det kommer från det lillanumidiska kungariketMaure från 200-talet f.Kr. i nuvarande norra centrala och västra delarna avAlgeriet och delar av norraMarocko.[3]. Namnet kom snart att användas på befolkningen från hela regionen. Den grekiske historikern och geografenStrabon skrev i sitt verk Geographica: "de kalladesMaurisi avgrekerna ochMauri avromarna" första årtiondena e.Kr.[4]
Under den tiden var maurerna, sedermera morerna, handelspartner medKarthago, den självständiga stadsstaten grundad avfenicierna. Iandra puniska kriget, 218–202 f.Kr. mellan Karthago och Rom, intog de moriska kungarnaSyfax ochMasinissa var sin sida. Den förstnämnde, Syfax, stred med karthagerna och Masinissa med romarna, vilket tydliggjordes vidslaget vid Zama. Efter det kunde morerna ingå avtal med romarna. Under kungJugurtha drabbades romerska handelsmän indirekt av våldet under interna strider vilket ledde till konflikter med Rom, medanJuba II, en senare kung, höll fred med Rom. Så småningom inkorporerades området med romerska riket som provinsernaMauretania Caesariensis ochMauretania Tingitana medan området runt Karthago redan var en provins,Africa. Romerskt styre var tillräckligt fördelaktigt och effektivt för att provinserna fullständigt skulle inlemmas i romerska riket.
Varken vandalerna eller Bysans utövade något effektivt styre och inlandet var under morisk-berbisk kontroll.[5] Under den islamiska expansionen stod berberna emot de arabiska arméerna i över 50 år. År 92 efter denmuslimska kalendern, det vill säga år 710, bredde den islamiska expansionen ut sig över hela Nordafrika.[6].
Samtidigt hade den islamiska erövringen även pågått österut, genomIndien ochSydostasien.[7][8] NärFilippinerna annekterades av spanjorerna på 1500-talet kallades de muslimska invånarnamoros.
År 711 räknas som det år de nu muslimska morerna erövrade detvisigotiska kristnaHispania, Iberiska halvön. Under generalenTariq ibn-Ziyad kom större delen av Iberiska halvön under islamiskt styre under en åttaårig kampanj. De fortsatte nordost överPyreneerna men besegrades avfrankerna ochKarl Martellvid Poitiers år 732.
På 750-talet härjades det unga muslimska riket av interna konflikter vilket drabbade al-Andalus närabbasiderna ersatteUmayyaderna, men de senare skapadekalifatet Córdoba på Iberiska halvön och fortsatte regera i området i århundraden. Även om antalet morer som tog sig in på europeiska fastlandet var litet, konverterade många infödda till islam. Vid 1200-talets början bekände sig hela 5,6 miljoner av Iberiska halvöns 7 miljoner invånare till islam.[9] Nykonverterade kallades förmuladi, ett ord som även användes på personer vars föräldrar kom från europeisk och arabiskt ursprung eller berbiskt och arabiskt ursprung, och från vilket ordetmulatt härleds.
Efter en nedgångsperiod delades al-Andalus upp i flera små muslimska stadsstater,taifastater, delvis förenade med kalifatet Córdoba.
Detbaskiska kungadömetAsturia initierade återerövringen, som kom att kallasReconquista, strax efter den islamiska erövringen på 700-talet. De kristna kungarikena i norr och väst, exempelvis kungadömenaNavarra,Galicien,León,Katalonien,Kastilien,Portugal, ochAragonien, började efter att ha säkrat sina gränser långsamt trycka på söderut.
På 1200-talet lyckades de kristna kungarna inta de centrala delarna och Portugal.Emiratet Granada i dagensspanska regionAndalusien fortsatte blomstra i ytterligare tre sekel. Idag är palatsområdetAlhambra ett världsarv. Den 2 januari 1492 kapitulerade det sista muslimska fästet i Granada till en kristen armé under ett nyligen enat Spanien, där de aragoniska och kastilianska förenats genom giftermål.
Efter det kristna erövrandet tvingades judar och muslimer i landsflykt eller tillkonvertering. Konvertiterna kalladesmorisco om de varit muslimer ochmarrano om de varit judar. Eftersom kungaparetIsabella ochFerdinand II misstänkte att konvertiterna fortsatte praktisera sina tidigare religioner hade den spanskainkvisitionen skapats år 1478.
Filip III utvisade i början av 1600-talet de sista morer som inte ville omvända sig till kristendomen. De flesta bosatte sig i Osmanska riket, främst i Nordafrika.[10]
Det finns en tydlig skillnad mellan den arabiska arkitekturen i södra Spanien och den moriska arkitekturen i södra Portugal. De morer som slog sig ner i Portugal blev aldrig bortkörda, till skillnad från den muslimska befolkningen i Spanien.
Estevanico cirka 1503–1539, även känd sommoren Stefan, upptäcktsresande i dagens sydvästra USA i spanjorernas tjänst
Abram Gannibal,Абрам Петро́вич Ганниба́л, 1696—1781, eritreansk fursteson, sedermera militär, som år 1704 hamnade i Moskva och adopterades av Peter den store. Poeten Alexander Pusjkins anfader.
PåSardiniens vapen och flagga avbildas fyra mörkhyade huvuden med huvudbindel, och den kallasDe fyra morernas flagga. Till en början föreställde huvudbindeln en ögonbindel och huvudena var tydligt avhuggna från sina kroppar. Även påKorsikas vapen och flagga kallas det avbildade huvudet för moriskt. Fyra moriska huvuden avbildas också påAragoniens vapensköld från åtminstonePeter III:s av Aragonien tid. Den ska sedan ha kommit till Sardinien.
^Nationalencyklopedin,på internet, 3 november 2009, uppslagsord:morer
^Encyclopædia Britannica,på internet, 3 november 2009, uppslagsordmoor
^Michael Brett och Elizabeth Fentress,The Berbers s. 25 & 77; Gabriel Camps,Les Berberes (Edisud 1996) s. 20–21, 25
^Strabon,Geographica (c.17 CE.) XVIII,3,ii (citerad av Rene Basset iMoorish Literature (N.Y., Collier 1901), s. iii.
^Jamil M. Abun-Nasr,A History of the Maghrib (Cambridge Univ., 1971) s. 27, 38 & 43; Michael Brett och Elizabeth Fentress,The Berbers (Blackwell 1996) s. 14, 24, 41–54; Henri Terrasse,History of Morocco (Casablanca: Atlantides 1952) s. 39–49, särskilt 43–44; Serge Lancel,Carthage (Librairie Artheme Fayard 1992, Blackwell 1995) s. 396–401; Glenn Markoe,The Phoenicians (Univ.of California 2000) s. 54–56.
^"The Conquest of North Africa and Berber Resistance" iGeneral History of Africa
.png)