Mongoliska talas av runt 2,5 miljoner i Mongoliet samt av ytterligare 2,7 miljoner eller mer i Inre Mongoliet. Det finns även betydande grupper iBurjatien i södraRyssland och iManchuriet (provinsernaHeilongjiang,Jilin ochLiaoning) i nordöstra Kina, samt mindre grupper vidYsyk-Köl iKirgizistan och i till Mongoliet närliggande områden i Ryssland och Kina samt ett område i Ryssland långt från Mongoliet,Kalmuckien.
De mongoliska språken kan delas in i tre grupper: östmongoliskan eller mongoliskan i inskränkt och vanlig bemärkelse, västmongoliskan ellerkalmuckiskan, samtburjatiskan, den sistnämnda står dock mongoliskan väldigt nära.
Den mest betydande dialekten är den östmongoliskakhalkha, som talas av 2,3 miljoner och är standardspråk i yttre Mongoliet; Khalkha har en nordlig och en sydlig variant, där den nordliga är den som talas iUlan Bator. Övriga dialekter (som har störst spridning i Inre Mongoliet eftersom khalkhan fått stort genomslag som standarddialekt i Yttre Mongoliet) innefattar dialekter från dialektgrupper talade iSjilijn Gol,Ulaantsav,Dzjirem,Dzjuu Uda ochDzjosotu.
Nomen, som saknargenus ochartikel, bildarplural med ändelsen-nar eller-s (i burjatiskan även-nut) vid vokaliskt och-ut (-od) vid konsonantiskt stamslut, till exempellama-nar ellerlama-nut, "präster".
Personliga och demonstrativapronomina böjs med samma kasusändelser som nomen. Possessiva pronomina uttrycks i mongoliska med genitiv av personliga pronomina. Relativa pronomina saknas och ersätts avparticip.
Verbet, vars rena stam uppträder iimperativ, till exempelab, "tag!", har som imanchu och nusvenskan ingen personalböjning, utan denna uttryckes blott genom subjektet. Dock har kalmuckiska och burjatiska börjat utbilda personaländelser genom suffigerade pronomina.Tempora och fleramodi (imperativ, optativ, voluntativ etc.) bildas genom suffix, till exempelbi abu-mui "jag tar",bi abu-bai, "jag tog",bi abu-mui (ja), "jag ska taga". Dessutom finns flera particip och gerundia. Av härledda stammar bildaspassiv,kausativ ochkomitativ. För övrigt är denominativa i mongoliskan synnerligen vanliga.
Den regelbundnasyntaktiska ordföljden är: tidspartikel,subjekt,objekt, verb, men alla närmare bestämningar och därför även allabisatser föregår det ord de bestämmer. I bisatser står verbet alltid iparticip med postpositioner, motsvarande vårakonjunktioner; blotthuvudsatsens verb står ifinit form och intar sista platsen i den ofta mycket långa satsen som är typiskt på klassisk mongoliska.
Konsonantfonem inom parentes förekommer endast i lånord eller delvis i onomatopoetikarna. I ordslut realiseras /n/ som [ŋ] förutom då den historiskt har följts av en vokal.
Mongoliskan har även fyradiftonger: /ui/,/ʊi/,/ɔi/ och /ai/. Korta /o/ är fonetiskt [ɵ].
Det mongoliskavokalsystemet omfattar de hårdaa,o,u, de däremot svarande mjukaä (oftast skrivete),ö,ü, samt det neutralai, vidare diftongernaai,oi,ui,äi,öi,üi, men saknar deturkiska språkens hårdai. En viktig fonologisk process är det inbördes beroendet av hårda och mjuka vokaler,vokalharmonien.
Avkonsonantfonem finns de flesta svenska, men inte alla som /f/ och /h/ och /ɕ/,/ɧ/ och /v/ och de flesta tonande klusilerna till exempel (/h/ återfinns dock i burjatiskan). Därutöver finns frikativorna /z/ (tonande s), tonlösa /x/ (ch; tyskt ach-ljud) och dess tonande motsvarighet /ɣ/ (gh), samt affrikatorna /tʃ/ (tj,č), /dʒ/ (dzj,ǰ), /ts/ och /dz/. Skillnaden emellan öst- och västmongoliskan är huvudsakligen av fonetisk art, men härvid är att märka, att denna skillnad rör egentligen endast den litterära östmongoliskan.
Det nuvarande östmongoliska samtalsspråket står nämligen kalmuckiskan ganska nära, men skriftspråket som vanligen ensamt åsyftas med uttrycket mongoliska språket (och även ensamt avses i den följande beskrivningen), har bibehållit mycket äldre former, så att skrift- och talspråk skiljer sig lika mycket som forn- och nysvenskan.
Den traditionellamongoliska skriften utvecklades ur denuiguriska skriften på1200-talet och är således av semitiskt (syriskt) ursprung; det löper i lodräta rader uppifrån nedåt. Raderna och sidorna följer varandra från vänster till höger. Till en början ägde den mongoliska för den klassiska litteraturen använda skriften blott 14 tecken, och för de varandra nära stående ljuden, såsomk ochg,t ochd,u ocho fanns blott ett tecken, men den utvecklades efter hand till det nuvarande antalet av 7 vokaler och 17 konsonanter. De förra anses dock ej som i och för sig självständiga tecken, utan konsonanterna uppförs i det mongoliska alfabetet alltid i förening med vokaler och därför i fyra former: meda (ä),o (u),ü (ö) ochi.
1269 skapade den tibetanska lamanDrogön Chögyal Phagpa, som tjänstgjorde iKublai khans hov, ett nytt alfabet för mongoliskan, som kallas förDörbelǰin üsüg eller'phags-pa-skriften och var ombildat från dettibetanska och därför avsanskritiskt ursprung. Skriften lyckades dock aldrig ersätta den äldre mongoliska skriften och används bara för de heliga böckerna.
Under tryck frånSovjetunionen ersattes det traditionella alfabetet av detlatinska 1931 och sedan detmongoliska alfabetet som bygger på detkyrilliska 1937. År 1941 avskaffades det traditionella alfabetet i lag, men tilläts igen 1994 och sedan det har staten uppmuntrat människor att studera det traditionella skriftsystemet för t.ex. kalligrafiens skull.[1] Mongoliskan i Kina har dock fortsatt använda det traditionella alfabetet.[2][3]
I mars 2020 annonserade regeringen att det traditionella skriftsystemet ska ersätta det kyrilliska senast2025. Motiveringen till beslut är att ta avstånd tillRyssland.Median kommer att använda båda skriftsystem parallellt till2024.[4].
Uttal och transkribering av det modifierade kyrilliska alfabetet för mongoliska:
1Ibland transkriberat w. 2Ibland återgivet med latinska V v eller Ї ї på grund av underlättad teckenåtkomst. 3Oftast utelämnat i svensk transkribering. 4Ibland återgivet med Є є på grund av underlättad teckenåtkomst.
Den äldre litteraturen består huvudsakligen av översättningar dels fråntibetanskan och därigenom indirekt frånsanskritoriginal, dels i mindre grad frånkinesiskan, av religiöst, historiskt, filosofiskt, astronomiskt och medicinskt innehåll. En översikt av den äldre mongoliska litteraturens viktigaste alster är Laufers "Skizze der mongolischen Literatur" (Keleti szemle VIII, Budapest 1907).
Av religiösa arbeten må nämnasAltan gäräl (Guld-glans) och i synnerhetÜligärun dalai ("Liknelsehav," utgiven avIsaak Jakob Schmidt på tibetanska och tyska under titelnDer Weise und der Thor, Petersburg 1843).
Historiskt viktig är den mongoliska fursten Sanang-Setsens krönika (från 1600-talet), vilken innehåller mongolernas äldsta historiska traditioner, som är sammanvävda med långt senare buddhistiska fabler (utgiven av Schmidt, på mongoliska och tyska,Geschichte der ostmongolen etc., 1829), ochAltan tobci (Guldknapp, utgiven på mongoliska och ryska av "laman" Gombojev, 1858).
Till det inte obetydliga förrådet av intressanta folksägner hör legenden om Geser-chan (utgiven av Schmidt, mongolisk text, 1836; tysk översättning 1839), den från sanskrit lånade sagosamlingenSiddhi-kür (Jülg, "Die märchen des Siddhi-Kür", kalmuckiska och tyska, med kalmuckisk-tysk ordlista, 1866) och de poetiska legender, som kallasDjanggar (kalmuckisk text av Golstunski, 1864; rysk översättning av Bobrovnikov, 1854). Det nuvarande mongoliska samtalsspråket har behandlats i Pozdnjejevs värdefulla samling av mongolisk folkpoesi (med rysk översättning, 1880).
Bosson, James E. (1964) (på engelska). Modern Mongolian: a primer and reader. Indiana university publications. Uralic and Altaic series, 0445-8486 ; 38. Bloomington.Libris705186
Grønbech, Kaare; Krueger John R. (1993) (på engelska). An introduction to classical (literary) Mongolian: introduction, grammar, reader, glossary (3., corr. ed.). Wiesbaden: Harrassowitz.Libris5264034.ISBN 3-447-03298-7 (kart.)
