Mongoliet (mongoliska: Монгол улс) är enstat belägen i det inre avAsien, mellanRyssland i norr ochKina i söder. Landet är indelat i 21 provinser (aimag) samt stadsområdet runt huvudstadenUlan Bator. Mongoliet har också varit känt som ”Yttre Mongoliet” för att skilja det frånInre Mongoliet som är ettautonomt område i Kina.
Landet har milsvida öknar och stäpper, ett klimat med stora temperaturskillnader och en glest utspridd befolkning som fortfarande till viss del består avnomadiska boskapsherdar. På 1200-talet enadeDjingis khan (1162–1227) de mongoliska folkstammarna och grundade världshistoriens största rike, som sträckte sig frånÖsteuropa tillStilla havet och i söder ned till den norra delen av denindiska subkontinenten. Det mongoliska riket föll samman 1368, då Mongoliet kom underkinesiskt herravälde. Efter revolutionen och inbördeskriget iRyssland (1918–1922) fördrevs kineserna från landet och 1924 utropades Mongoliet till en folkrepublik eftersovjetiskt mönster. År 1961 blev landet medlem avFörenta nationerna. I dag, efter drygt 70 års kommunistiskt styre i skuggan av Sovjetunionen, försöker landet etablera endemokratisk regeringsform.
Geografiskt sett kan Mongoliet indelas i två huvudregioner. Den nordvästra delen domineras av MongoliskaAltaj (Mongol Altajn Nuruu), Changaj (Changajn Nuruu) och Gobi Altaj (Govi Altajn Nuruu). Här växlar landskapet mellan höga bergskedjor (som reser sig över 4 000 meter över havet) och vidsträckta områden med talrikasaltsjöar. Stora grässtäpper används till betesmarker åt väldiga hjordar avnötkreatur ochfår, och här odlas ävenvete. I Altajs högländer i nordväst är bergssluttningarna täckta avbarrskogar. Den andra huvudregionen omfattar landets södra delar. Den består av vågighalvöken ochstäpp, som genomkorsas av sänkor med saltsjöar och saltträsk; i söder omfattar regionen även stora delar av den stenigaGobiöknen.
Även om fler invånare numera bor i städer ellertätorter än på landsbygden kan man ännu träffa på månganomader. Kreatursuppfödning (getter,får,jakar,kameler ochhästar) är fortfarande stommen i det traditionella näringslivet. Det är också orsaken till att Mongoliet har flest antal kreatur per invånare i världen. Boskapsskötseln står för mer än två tredjedelar av landets totala produktion. Under den socialistiska perioden vidareutveckladestextil- ochlivsmedelsindustrin, och i samarbete medSovjetunionen ochComecon/SEV (”Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd”) satsade man på exploateringen av mineraltillgångar somkoppar,molybden ochkol. Mongoliet är dessutom världens största leverantör avflusspat.
Numera har man stiftat nya lagar som ska reglera mineralutvinning,turism och ekonomisk planering. Mongoliet är fortfarande beroende av finansiellt bistånd från utlandet, eftersom bortfallet av det tidigare stödet frånSovjetunionen är mycket kännbart. Hittills har man dock inte lyckats hitta några finansiärer för att kunna påbörja utvinningen av de storaolje- ochnaturgasreserverna.
Mongoliet befolkades avhomo erectus för cirka 850 000 år sedan.[5] Moderna människor kom till området först för ca 40 000 år sedan, undersenpaleolitikum. Bofasta invånare kan ha föregått nomadkulturen men den senare kom att bli dominerande i området.
I början av 1200-talet erövrademongolerna underDjingis khan och hans efterföljare stora delar avCentralasien,Persien ochKina.Mongolväldet var under sin blomstringstid historiens största imperium efter det brittiska imperiet. Det var dock relativt kortlivat som stormakt och splittrades snabbt. I det kinesiska högstadiets läroplan tonas mongolernas invasion av Kina ner, och perioden beskrivs mer som ett förenande mellan Mongoliet och Kina än som en erövring.[6]
Mongoliet blev kinesiskt på 1600-talet men återfick sin självständighet i samband med denkinesiska revolutionen år 1911. Kineserna gick återigen in i landet år 1919, men de drevs ut avtsartrognaryska styrkor 1921. Dessa drevs i sin tur ut av mongoliskakommunister understödda av den sovjetiskaRöda armén samma år ochMongoliska folkrepubliken utropades år 1924. Ett vänskapsavtal mellan Mongoliet ochSovjetunionen skrevs under år 1936 och de redan existerande nära banden formaliserades. Under lång tid hadeSovjetunionen ett avgörande inflytande över landet och Mongoliet följde Sovjet i splittringen mellan den ryska och den kinesiska kommunismen runt år 1960. Dåkalla kriget gick mot sitt slut upprättades dock diplomatiska förbindelser först medKina 1986 och 1987 upprättades diplomatiska förbindelser även medUSA.
Under 1990-talet ledde diplomatiska förhandlingar mellanFolkrepubliken Kina ochRyssland till en överenskommelse om att Ryssland skulle dra tillbaka samtliga av sina trupper från Mongoliet.
I samband med den större öppenheten i Sovjetunionen under slutet av 1980-talet och efter omfattande demonstrationer av den mongoliska oppositionen i slutet av 1989 gickMongoliets kommunistparti år 1990 med på att tillåta konkurrerande partier och 1992 infördes endemokratisk grundlag. I valen samma år vann kommunistpartiet (nu med namnetMongoliska folkets revolutionära parti, MFRP) en jordskredsseger. Oppositionen,Demokratiska partiet, vann parlamentsvalet 1996, men efter fyra år av korruption, instabilitet och missväxt (en svår torka sommaren 1999 följdes av den kallaste vintern på 30 år) segrade MFRP i parlamentsvalet år 2000 där partiet fick hela 95 % av mandaten i parlamentet. Efter det senaste valet, den 27 juni 2004, tvingades kommunistpartiet bilda koalitionsregering med den demokratiska alliansen. MFRP lämnade dock koalitionen den 11 januari 2006 och den demokratiske premiärministernTsachiagijn Elbegdordzj ersattes efter regeringskris av kommunistiskeMijeegombyn Enchbold som senare ersattes som premiärminister den 22 november 2007 av sin efterträdare som partiledare för MFRP,Sandzjaagijn Bajar.
Mongoliet är världens näst största inlandsstat och består till det mesta av stäpplandskap. Det är ett av de högsta belägna länderna i världen och hälften av landytan ligger över 1400 meter över havet. Den högsta punkten ligger i de snötäckta mongoliska Altabergen och är 4374 meter över havet. Landets sydliga del täcks av Gobiöknen, där man under någon meter har funnit stora vattenreserver.
Mongoliet har ett torrt, kontinentalt klimat med stora temperaturskillnader och liten nederbördsmängd. Landet har en varm sommar och en mycket kall vinter då medeltemperaturen kan vara så låg som -30 °C. Det regnar på sommaren åtminstone i norr och är mycket låg nederbörd på vintern. Det kan komma 500 mm per år i norr och mindre än 100 mm i söder (Gobiöknen).
Landets miljöproblem är förorening och erosion. En bristfällig miljövänlig industri och användningen av kolkraft har förorenat mycket av huvudstadens omgivning. Den okontrollerade gruvverksamheten använder ibland giftigt kvicksilver som också förorenar. Mongoliets vattenreserver är mycket begränsade och därför är vattenförorening ett allvarligt problem. Ökenspridning är också ett stort miljöproblem. Regeringen har börjat satsa på energisektorn för att landet inte ska vara beroende av rysk energi.
Mongoliet är enrepublik med enpresident som väljs för upp till två fyraårsperioder.Parlamentet (Statens stora Khural) har en kammare med 76 ledamöter som väljs vart fjärde år.
De två största partierna ärMongoliska folkets revolutionära parti (MFRP), det gamla kommunistpartiet, som behållit makten sedan demokratiseringen 1990 fram till 1996, och detdemokratiska partiet som hade regeringsmakten1996–2000 och ingick efter valet 2004 tillsammans med två mindre partier i den demokratiska alliansen i koalition med MFRP.
Den 11 januari 2006 lämnade MFRP koalitionen och regeringen underTsachiagijn Elbegdordzj upplöstes. Den 25 januari 2006 lyckades MFRP bilda koalition med flera mindre partier och fåMijeegombyn Enchbold vald till regeringschef.
Mongoliets utländska relationer har traditionellt fokuserat på sina två stora grannar,Ryssland ochKina.[7] Mongoliet är ekonomiskt beroende av dessa länder; Kina tar emot 90 procent av Mongoliets export efter värde och står för 60 procent av sin utrikeshandel medan Ryssland levererar 90 procent av Mongoliets energibehov.[8] Mongoliet har börjat söka positiva relationer med ett större antal andra nationer speciellt i kulturella och ekonomiska frågor, med inriktning på att uppmuntra utländska investeringar och handel.[9] Landet är sedan 1997 medlem iVärldshandelsorganisationen (WTO).
Fram till 1990 var jordbruket och boskapsskötsel kollektiviserat, men efter övergången tillmarknadsekonomi privatiserades det mesta av boskapen. Boskapsskötseln och åkerbruket utgör en viktig del av sysselsättningen i Mongoliet, men är mycket beroende av väderförhållanden och kan fluktuera kraftigt. Boskapen varierade mellan 24 och 40 miljoner djur under 2000-talet, och efterfrågan påkashmirull har lett till en ökning av antalet getter. Åkerbruket har också påverkats negativt av övergången till marknadsekonomi, med kraftiga nedgångar i produktionen, och Mongoliet måste i början på 2020-talet importeraspannmål.[10]
Landet är beroende avfossila bränslen för elproduktion, särskilt från kolkraftverk i större städer och dieselgeneratorer på landsbygden. Olja utvinns i liten skala, och en majoritet av olja och el importeras från Ryssland.
Mongoliets ekonomiska tillväxt är starkt kopplad till gruvsektorn, som svarar för en stor del av exporten och utländska investeringar. De viktigaste råvarorna inkluderarkoppar,molybden,guld,volfram ochkol, med stora kopparfyndigheter iErdenet. Mongoliet har också storaurantillgångar, och internationella företag söker investeringsmöjligheter för gruvdrift i dessa områden.[10]
Under 1990-talet minskade industriproduktionen kraftigt, men tillverkningen av kläder och textilvaror har haft viss tillväxt. I början av 2020-talet vartillverkningsindustrin underutvecklad och mötte stora utmaningar, inklusive en outbildad arbetskraft, svag infrastruktur och begränsade investeringar. Industriproduktionen var i huvudsak baserad på inhemska råvaror från boskapsskötsel och åkerbruk. Viktiga industriella sektorer inkluderade produktion av matvaror, drycker, byggvaror, textil- och läderprodukter, samt en betydande kashmirullproduktion. Mongoliet var då en av världens största producenter av kashmirull och denna industri stod för en stor del av exportinkomsterna.[10]
Före 1990 var Mongoliets utrikeshandel nästan helt inriktad på socialistiska länder, därSovjetunionen spelade en ledande roll. Efter Sovjetunionens upplösning började landet diversifiera sina handelsförbindelser, medKina som den mest framträdande nya handelspartnern. Mongoliets import bestod huvudsakligen av bränslen, maskiner, transportutrustning, industrivaror och livsmedel, medan industriråvaror var av liten betydelse. Majoriteten av exporten går till Kina, och Ryssland är det näst största exportlandet. Från omkring 2005 började exportvärdet att öka avsevärt, drivet av de stigande kopparpriserna på världsmarknaden. Koppar, guld och andra mineraler utgör största delen av exporten. Även om exporten av industrivaror är relativt liten, har den ökat något varje år, särskilt för läder- och textilprodukter samt garn från landets boskapsuppfödning. Handelsbalansen har ofta varit negativ, och landets utlandsskuld har ökat kraftigt.[10]
Mongoliet har begränsad infrastruktur, och dåliga vägar gör det svårt att transportera varor, särskilt på landsbygden. Försörjningen av kött och andra animaliska produkter kan därför ofta behöva ske genom självhushållning. Transportsektorn påverkas även av de stora avstånden och den svaga vägnätet.[10]
Under denkommunistiska perioden gjordes betydande ansträngningar för att förbättra läskunnigheten, vilket underlättades av att många herdefamiljer bosatte sig i byar med tillgång till skolor. År 1995 var 83 procent av befolkningen över 15 år läskunnig, och år 2000 hade denna andel ökat till nästan 98 procent.
Skolplikten i landet omfattar 11 år, och ett ytterligare skolår är på väg att införas. Grund- och yrkesutbildningen är statligt styrd, men det finns även några privata yrkesskolor. För högre utbildning finns både statliga och privata institutioner. En del ungdomar väljer också att studera utomlands, särskilt i Ryssland. Det finns ett universitet och en teknisk högskola iUlaanbaatar, båda med filialer i de största städerna i landets olika regioner.[10]
År 1578 införde mongolledarenAltan Khan, av politiska skäl,tibetansk buddhism som officiell religion i landet. Han gav deras ledare titelnDalai Lama och inbjöd munkar urgelugorden att sprida sin lära i landet. Den mongoliskaaristokratin fortsatte, efter Khans död, att bygga munkkloster och fördrivashamanerna.
All religion förbjöds under kommunisttiden 1921–1990. Tusentals munkar slogs ihjäl och de flestaklostren raserades.[17] Under 1990-talet öppnades buddhistklostren igen och många människor sökte sig till religionen.
Sanders, Alan J. K. (2013) (på engelska). Historical dictionary of Mongolia. Historical dictionaries of Asia, Oceania, and the Middle East ; 74 (3. ed.). Lanham, Maryland: Scarecrow Press.Libris13980552.ISBN 9780810861916
.svg)
.jpg)
