| Sveriges konung | |
 | |
| Kungliga Hovstaterna | |
| Titel | Sveriges konung |
|---|---|
| Residens | Stockholms slott Drottningholms slott |
| Säte | Stockholm |
| Utses av | Ärftligt ämbete enligtsuccessionsordningen |
| Mandatperiod | Livstid |
| Förste innehavare | Erik Segersäll (historiskt belagd) |
| Inrättat | Omtvistat Ärftligt från 1544 |
| Efterträdare | Kronprinsessan Victoria Tronföljare |
| Ställföreträdare | Riksföreståndaren |
| Webbplats | www.kungahuset.se |
Sverige är enkonstitutionell monarki med enkung eller regerandedrottning som landetsstatschef. SedanVästerås arvförening år 1544 är Sverige enarvmonarki. Tronföljden regleras isuccessionsordningen, som är en avSveriges grundlagar. Nuvarande successionsordning antogs 1810 och innebar ursprungligen att tronen skulle ärvas av manliga ättlingar till den utvaldekronprinsen, sedermera kungKarl XIV Johan. I successionsordningens gällande lydelse sedan 1980 ärvs tronen av såväl manliga som kvinnliga ättlingar tillCarl XVI Gustaf.[1] Äldre syskon och deras ättlingar har företräde framför yngre syskon och deras ättlingar.
Under nuvaranderegeringsform är statschefsämbetet avceremoniell och representativ art. Denverkställande makten i Sverige tillkommerregeringen och Sveriges statschef har sedan den 1 januari 1975 inga befogenheter vad beträffar riksstyrelsen. Innehavaren av Sveriges tron har två roller; Sveriges statschef och överhuvud för detkungliga huset. Organisationen som biträder statschefen heterKungliga Hovstaterna, med dess chefriksmarskalken.
Av de i dag existerandemonarkierna i världen är monarkin i Sverige en av de äldsta.[2] Under det första århundradet skrev historikernCornelius Tacitus att svionerna (namnet är besläktat medsvear) hade en kung.[3] Vilken makt han hade, och vilken form av rike denne kung härskade över, är okänt. Fram till dehistoriska svenska kungarna (Erik Segersäll och framåt) är historien föga känd utöver vad som redovisas isagalitteraturen, vilka anses vara otillförlitliga som historisk källa (seSvenska sagokungar). Antaletmonarker har från 1000-talet uppgått till fler än 70 personer som kan anges vid namn.[2] EnligtAdam av Bremen så hade kungarna under 1000-talet en roll i samhället som påminde om de romerskakonsulerna ellerdiktatorerna.
Undermedeltiden valdes svenska kungar avstormännen. MedUpplandslagen 1296 författades den första svenskaKonungabalken med stadganden om Sveriges regent och monarki. ISvealand skedde valen vidMora stenar. På 1330-talet skrevs de flesta svenskalandskapslagarna ner, med lagar som hade med monarkin och lydnaden inför kungen att göra, men de har uppstått under en äldre tid. Sveriges monark ingick personalunion under flera perioder, främst underMagnus Eriksson, som också författadestadslagen ochlandslagen genom vilka han styrde riket. 1397 ingick Sverige iKalmarunionen, varunder de ingående länderna hade nationellariksråd men styrdes av en gemensam monark. Från denna tid finns de äldsta bevarade beläggen förregale, i synnerhetbergsregale med olikabergsprivilegium utfärdade.
När Kalmarunionen upplöstes valdesGustav Vasa till Sveriges kung. Han införde arvkungadöme medagnatisk tronföljd, vilket innebär att den förstfödde sonen får ärva tronen. Detta infördes genom ett riksdagsbeslut iVästerås 1544. Under Gustav Vasas efterträdare kom makten att delas mellanriksdagen,riksrådet och monarken, fram till 1680, då kungKarl XI gjorde sigenväldig.
EfterKarl XII:s död följde den så kalladefrihetstiden, då det kungliga enväldet upphävdes i lag och makten för första gången låg helt hos riksdagen som var uppdelad i olikapolitiska partier (men utan folkval eller demokrati i modern mening) såsomhattarna ochmössorna. Monarkernas ställning var svag och landet styrdes till stor del av riksdagen. Perioden avslutades med attGustav III genomförde sinstatsvälvning 1772, vilket på nytt delar makten mellan kungen och riksdagen. I och med införandet avförenings- och säkerhetsakten underRiksdagen 1789 utökades kungens makt betydligt, även om riksdagen hade befogenhet att godkännaskatter. Denna ordning kvarstod fram tillGustav IV Adolfs avsättning år 1809.1809 års regeringsform avslutade alltså detta kungliga envälde, och sedan dess har den svenske monarkens makt minskat och monarkin konstant varit konstitutionell. Kungen hade kvar några politiska befogenheter fram tillparlamentarismens genombrott vid tiden förförsta världskriget. Kungens personliga hantering avborggårdskrisen (1914) anses vara det sista reella försöket till en mer betydelsefull maktutövning från Sveriges tron.
Formellt sett hade kungen maktbefogenheter ända fram till 1975, då nyaregeringsformen trädde i kraft. Sedan dess har kungahuset huvudsakligen tjänstgjort i ceremoniella uppdrag. 1980, tre år efterprinsessan Victorias födelse (1977), ändradessuccessionsordningen så att Sverige tillämpar fullkognatisk tronföljd. Förarbetet till lagen påbörjades emellertid redan 1976 och första omröstningen ägde rum 1979, före Carl Philips födelse. Victoria blev därmedkronprinsessa och Sverige det första landet i världen att införa lika rätt till tronen för både kvinnliga och manliga tronföljare.[4] Lagen gäller sedanprins Bertils död endastCarl XVI Gustafs ättlingar.Prins Carl Philip, som redan hade fötts som kronprins 1979, flyttades för den nya ordningens skull ned till andra plats i tronföljden.
Författaren och historikernErik Gustaf Geijer konstaterade att ”Sveriges historia är dess konungars”. Det kända citatet är dock inte är helt korrekt återgivet utan han skrev följande:
Nationen, i sig sjelv svår att röra, utom till omedelbart sjelvförsvar, har, ovillig och beundrande, motsträfig och elskande, liksom genom våldsam hänförelse, följt sina Gustafer och Karlar till seger, till ära, till undergångens brant. Det är hvarken beröm eller tadel. Men så är det. Och då jag skrifver svenska folkets historia, känner jag bättre än någon, att det är dess konungars.[5]
Monarkens uppgifter regleras ytterst avgrundlagarna. Med1974 års regeringsform, som trädde i kraft den 1 januari 1975, fråntogs den svenske monarken nästan alla de tidigare grundlagsenliga befogenheterna enligt1809 års regeringsform som, åtminstone i teorin, var mycket omfattande eftersom de gav kungen allverkställande makt (villkorat attstatsrådet hördes och deltog i beslut),[6]krigsmaktenshögste befälhavare,[7] och deladlagstiftningsmakt medRiksdagen.[8] I takt med attparlamentarismen etablerades under 1900-talet så var den gamla regeringsformens bestämmelser i många avseenden att likna med en död bokstav eftersom det hade vuxit fram andra styrande normer vid sidan av den dåvarande regeringsformen. Många av monarkens tidigare politiska uppgifter fördes över påriksdagens talman,statsministern ellerregeringen kollektivt.[9]Lagar ochförordningar i Sverige efter 1975promulgeras av statsministern eller ettstatsråd ”på regeringens vägnar” helt utan statschefens medverkan.[10]
| ” | Det har ankommit påberedningen att ange statschefens ställning i en modern grundlag. Efter ingående överläggningar nådde beredningens ledamöter fram till en gemensam ståndpunkt i de väsentliga frågorna rörande statschefens ställning. I den allmänna debatten har denna uppgörelse kommit att kallas "Torekovskompromissen". Huvudpunkterna i uppgörelsen är följande. Den monarkiska statsformen behålls. Statschefen får emellertid endast representativa och ceremoniella uppgifter. Han kommer att sakna all politisk makt, och riksstyrelsen förs inte längre i hans namn. Statschefen sammanträder med regeringen i kvartalskonselj som har en rent informativ karaktär. Han är ordförande i utrikesnämnden. Han förklarar riksmötet öppnat och deltar i konselj, vid vilken regeringsskifte äger rum. Han är däremot inte närvarande vid regeringens beslutssammanträden och undertecknar inte några expeditioner av regeringsbeslut. Statschefens hittillsvarande uppgifter vid regeringsbildning övertas närmast av riksdagens talman. Statschefen utfärdar inte heller några expeditioner angående statsrådens tillsättande och entledigande. Han har inte längre ställning som högste befälhavare förkrigsmakten. | „ |
| –JustitieministerLennart Geijer iKungl Maj:tsproposition 1973:90, sid. 171 | ||
| ” | Statschefens uppgifter blir av representativ och ceremoniell art. Hans person och hans namn knyts inte till beslut och åtgärder inom statslivet med politisk innebörd. I detta ser jag något positivt. Även en rent formell medverkan från statschefens sida vid tillkomsten av politiska beslut kan i vissa lägen tänkas bli en belastning för den symbolställning som statschefen bör inta. Vidare ligger det ett demokratiskt värde i att de yttre formerna i den politiska beslutsprocessen så nära som möjligt avspeglar den verkliga ansvarsfördelningen. Bestämmelser om formell medverkan från statschefens sida i ett politiskt skeende, utan att denna medverkan har något faktiskt underlag, får ofrånkomligen en fiktiv prägel som måste anses otillfredsställande från lagteknisk synpunkt och leder till att författningen blir bristfällig från informativ synpunkt. Under remissbehandlingen har en instans erinrat om nuvarande regler i RF om nyvalsförordnande och om entledigande av statsråd. Enligt dessa meddelar konungen vissa beslut, om statsministern begär det. En sådan lagteknisk utformning kunde godtas när det gällde att bringa nuvarande RF i överensstämmelse med parlamentarismens principer. Att i en ny författning använda en sådan innehållslös konstruktion är enligt min åsikt otillfredsställande. | „ |
| –JustitieministerLennart Geijer iKungl Maj:tsproposition 1973:90, sid. 172–173 | ||
Statschefen har emellertid några få uppgifter kvar med koppling till de politiska organen, såsom att vara ordförande iUtrikesnämnden. Enligtregeringsformen,riksdagsordningen ochsedvänja har konungen följande uppgifter:[4]
Statsbesök som Sveriges statschef avlägger i andra länder anses ha stor betydelse för Sveriges förhållanden till omvärlden, liksom utländska statschefers besök i Sverige som statschefen är värd för.
Under utlandsvistelser eller i händelse av sjukdom, ersätts kungen av en tillfälligriksföreståndare. Såsom sådan fungerar i första hand en medlem av kungahuset som fyllt 18 år och är arvsberättigad till tronen.[4] Om inte någon arvsberättigad medlem av kungahuset kan tjänstgöra, utses en tillfällig riksföreståndare av riksdagen. Om inte någon annan behörig kan tjänstgöra som riksföreståndare, fungerar riksdagens talman som tillfällig riksföreståndare.
Kungen har allmänåtalsimmunitet:
| ” | Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef. Lag 2010:1408 | „ |
| –Regeringsformen 5 kap 8 §. | ||
En svensk monark kan följaktligen inte åtalas för sina gärningar. Monarken kan dock fortfarande ställas inför rätta icivilrättsliga frågor.[20] Förändringar av statschefens ställning kan endast ske genom en grundlagsändring, det vill säga genom två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.
| ” | Om gärning som avses i 3–5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, må dömas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst fyra år. Lag (1974:565). | „ |
| –Brottsbalken 18 kap 2 §. | ||
Förgripelse mot konungen och medlemmar konungahuset enligtBrottsbalkens kapitel 3 (om brott mot liv och hälsa), kapitel 4 (om brott mot frihet och frid) samt kapitel 5 (omärekränkning) ges en särställning i svensk straffrätt. Allmän åklagare får dock enligt 8 § i samma kapitel inte inleda åtal utanregeringens förordnande såvida någon inte avlidit till följd av gärningen. Detta strider, beträffande ärekränkningsbrotten, mot den allmänna regeln om att sådana brott kan åtalas avmålsägande.
Kungahuset finansieras med anslag som beslutas avriksdagen och som härrör från skattemedel. Anslagen tillKungliga hovstaterna kallas förapanage. Anslagen – exklusive de som avser drift och underhåll av dekungliga slotten som går på separat budget – uppgick år 2005 till 48 miljoner kronor, och år 2018 till 125 miljoner kronor.[4]
Kungen är numera skyldig att betala skatt och i likhet med andra svenskar har kungen och hans familjrösträtt; av hävd och som en konsekvens av den opolitiska hållningen brukar de emellertid avstå från att använda denna rätt. Det finns visserligen ingen regel om att kungen inte får uttala sig i politiska frågor, men en väletablerad och okodifieradnorm inomsvensk politik (Torekovskompromissen) innebär att han inte offentligt tar ställning i samhällsfrågor med partipolitisk laddning. När kungen eller drottningen (hans maka) har gjort uttalanden i samhällsfrågor har detta ofta lett till negativ kritik i media, dock utan någon större effekt på deras popularitet, enligt mätningar som har gjorts vid dessa tillfällen.
 |  | |
Konungens flagga med detstora riksvapnet, kungens vapen, i mitten. Proportioner: 1:2. |
De främsta symbolerna för den kungliga värdigheten ärregalierna. Den svenske monarkens fem riksregalier har sedan Erik XIV:s kröning 1561 varit:[21]
Regalier för övriga medlemmar av kungahuset inkluderardrottningkronan,tronföljarkronan samt ett antalprins- och prinsesskronor. Dessa nationalskatter, och många andra föremål som tidigare använts som regalier, förvaras iSkattkammaren på Stockholms slott. De tas fram vid viktiga kungliga ceremonier somdop,bröllop ochbegravningar.[22]
Utöver regalierna utgör även denKungliga manteln ipurpur ett värdighetstecken. Detsamma gäller för prinsar och prinsessor som harfurstliga mantlar i blått.
Ett flertal olika tronstolar har använts av svenska monarker, varav ett litet antal ännu finns i behåll. Den tronstol som sedan år 1651 oftast använts, såväl under officiella ceremonier på slott, som vidkröningar, ärDrottning Kristinas silvertron.
Sveriges stora riksvapen är även monarkens personliga vapen.[23] Andra medlemmar av kungahuset bär modifierade versioner av det stora riksvapnet.[24]Hjärtskölden i det stora riksvapnet är denkungliga ättenBernadottes vapen. I ingifta medlemmars vapen byts denna ut mot det egna vapnet. Både monarken och drottningsgemålen använder den heraldiska kungakronan somrangkrona, och har somvapenmantel denkungliga manteln ipurpur.
Prinsar och prinsessor har som vapenmantel istället denfurstliga manteln i blått.
En förenklad titel som tidvis användes i mindre formella sammanhang varRex Sveciae eller Sveriges konung. Den traditionella, fullständiga titeln för den svenska monarken har varit:med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung eller, översatt tilllatin:Dei Gratia Suecorum, Gothorum et Vandalorumque Rex.Rex Suecorum betydde "svears konung" och avsågsvenskar (svear), inte Sverige. Det kan jämföras medbelgarnas konung idag, liksom med den historiska titeln "fransmännens konung" använd av kungLudvig Filip I i Frankrike på 1800-talet. Det fanns olika varianter avSuecorum som användes i titeln vid olika tillfällen. De var:”Svionum”,”Sveonum” eller"Sveorum".
Denna traditionella fullständiga titel hade använts sedan etablerandet av det svenska arvkungadömet år 1544. Exempelvis började titelnVendes konung användas då. TitelnGötes konung går tillbaka tillMagnus Ladulås ochErik den helige och även titelnSvea konung ("svears konung") härrör sig från den tidsperioden. Den senare titeln ändrades på 1500-talet tillSveriges konung, och ofta användes enbart den titeln som en förkortad titel. Kung Carl XVI Gustaf valde vid sitt tillträde år 1973 att formellt byta till denna förkortade och enkla titel och avslutade därmed den gamla traditionen med ”Guds Nåde” och ”Götes” och ”Vendes”.[25] Detta var i analogi med vaddrottning Margrethe II gjorde vid sitt trontillträde året före i Danmark.
Under denPfalziska ätten ingick följande i den svenske kungatitulaturen:Storfurste tillFinland,Hertig uti Skåne,Estland,Livland,Karelen,Bremen,Verden,Stettin,Pommern,Kassuben ochWenden,Furste tillRügen, Herre överIngermanland ochWismar; så ockPfalzgreve vidRhen, iBayern, tillJülich,Kleve ochBerg Hertig.[26]
UnderHolstein-Gottorpska ätten användes följande titlar:Storfurste tillFinland, Arvinge till Norge,Hertig tillSchleswig-Holstein,Stormarn ochDithmarschen, Greve tillOldenburg ochDelmenhorst, etc.etc.[26]
När Norge efterNapoleonkrigen kom att ingå i enpersonalunion med Sverige ladesNorges konung till i kungatiteln. I äldre svensk stavning var titeln då ”Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung”.Norges konung försvann i och medunionsupplösningen 1905.
.jpg)
Den svenska grundlagen anses vara skriven på ett sådant sätt attrepublik kan införas ”genom ett penndrag”.[27] Med det menas att kungamakten skulle kunna avskaffas utan att några större förändringar i Sveriges statsskick skulle behöva göras, exempelvis genom att kungens formella uppgifter tas över av riksdagens talman.[källa behövs]
Det finns tre riksdagspartier,Socialdemokraterna,Miljöpartiet ochVänsterpartiet, som vill att Sverige blir en republik. En majoritet för ett sådant förslag finns dock inte i Sveriges riksdag, då merparten av ledamöterna och partierna vill bevara monarkin. Vänsterpartiet är det enda parti som återkommande lägger motioner i riksdagen om att avskaffa monarkin. Socialdemokraterna avstår från att driva införandet av republik på grund av dels att frågan ses som mindre viktig, dels den klara majoritet som enligt fleraopinionsundersökningar vill behålla monarkin som statsskick.[28] 2010 uppmärksammade dock Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier (FSI) hur stödet för kungahuset och monarkin försvagats kontinuerligt sedan 1996.[29] En annan organisation som vill avskaffa monarkin i Sverige ärRepublikanska föreningen. 2014 tog Hotell- och restaurangfacket som första fackförbund i Sverige ett beslut att verka för monarkins avskaffande och införandet av republik.
Det finns även några monarkistiska organisationer, såsomRojalistiska föreningen.
Grunddragen i meningsskiljaktigheterna är å ena sidan, att ärftligheten som enda grundval för tillsättning av befattningen som statschef är alldeles oförenlig meddemokrati, och å andra sidan, att personer som uppfostras för att fylla befattningen är lämpligast, samt att statsskicket ter sig demokratiskt så länge det har folkets stöd i tillförlitliga opinionsmätningar.
I en opinionsundersökning frånSifo strax efter det uppmärksammadestatsbesöket iBrunei 2004 ville 72 procent av de tillfrågade behålla monarkin, medan 16 procent ville införa republik.
Successionsordningen reglerar tronföljden som är den turordning i vilken det kungliga ämbetet skall föras vidare när företrädaren avlider, avsätts ellerabdikerar (avgår). Till skillnad från 1809 års regeringsform – den som gällde fram till 1975 – behöver riksdagen inte utse ett nytt kungahus, om ätten Bernadotte skulle dö ut. Om kungahuset utslocknar måste riksdagen utse enriksföreståndare och en vice riksföreståndare så att riksdagen kan fårådrum för att ta ställning till den framtida statsformen, om det ska vara ett nytt kungahus eller en annan typ av statsskick.[30]
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
_(cropped).jpg)