Mimesis (grekiska:miʹmēsis ’härmning’, avmimeʹomai ’härma’)[1] är enestetisk term som betecknar det som visas:avbild,imitation, ellerreproduktion,[2] underförstått avverkligheten ellernaturen.[3] Syftet kan vara attgestalta verkligheten för "att skapa sinnligt konkreta föreställningar hos mottagaren".[4] Denna medvetna imitation kan sedan leda tillförändring i ett samhälle.[5][2]
Mimesis anses inom klassisk estetik varakonstens väsen, och används kanske med störst betoning inomrealismen.[6] I naturen motsvaras det avmimikry.[7] Mimesis har också kommit att bli ett psykologiskt begrepp inomfamiljeterapi.[8] Ordet har funnits i svenskan sedan 1912.[4]
Förplatonska tankar kring imitation inom konsten fokuserade på hur imitation var ett sätt attrepresentera eller föreställa något, genom att en sak delade egenskaper med ett annat.[7]
Mimesis är medPlatons terminologi att framställaberättelsen ("diegesis") på ett mimetiskt sätt (dià miméseos). Platon menade att de mimetiska konsterna var underlägsna naturen.[7] Exempelvis presenterar han iStaten en dialog mellanSokrates och hans lärjungar där Sokrates jämför ensäng med en dikt om en säng, och hur den senare aldrig kan fånga den verkliga sängens egenskaper.[9] Eftersom sängen i sin tur är en kopia, blir dikten om sängen en tredjehandskopia.[9] (Se ävenPlatons grotta.[3])
Aristoteles å andra sidan argumenterade iPoetiken att det ligger i människans natur att skapa konst, vilket förutom att härma också omfattar att lägga tillsymbolik ochstruktur för att läsaren ska få enbetydelsefull upplevelse.[9][2][7] Luckan mellan verkligheten och imitationen är, i Aristoteles syn, något positivt, eftersom det blandar igenkänning och distans.[9]
Både Platon och Aristoteles skilde på "diegesis", där en berättare förklarar händelseförloppet och rollfigurernas tankar utifrån, medan mimesis framställer händelseförloppet såsom det äger rum.[9] Platon menade att den dåtidatragedin ochkomedin var mimetiska, medandityramb-sångerna var diegetiska ochepiken var en blandning av diegesis och mimesis.[9] Detta har i 1900-talsform kommit att kallas "show, don't tell".[10][11][12][13]
Shakespeare låterHamlet förklara att "Ty all öfverdrift strider emot skådespelets art och afsigt, hvars ändamål från början varit och ännu är att hålla fram likasom enspegel för naturen" (Akt III, Scen II,Carl August Hagbergs översättning)[14][3]
Med början på1600-talet började filosofer och författare somRousseau ochLessing betona förhållandet mellan mimesis och personliga upplevelser och känslor, till skillnad från den objektiva verkligheten eller naturen.[2][7]
1953 komErich Auerbachs banbrytandelitteraturhistoriska översikt,Mimesis, som försökte visa hur kulturen förändrats genom hurlitteraturen representerat olika saker.[2][15]
Senare filosofer somWalter Benjamin ochTheodore Adorno har menat att mimesis är en nödvändig del av den mänskliga naturen och föregårspråk men trycks ner eller förvanskas av samhället.[2][7] Det här har föranlett en större diskussion kring begreppet.[16]
Inom modernnarratologi beskrivs ofta dessa termer medontologisk terminologi, så till exempel avJacques Derrida, där mimesis motsvaras av repetitionen som ett konstverk utgörs av.[2][7]
Den fransk-belgiska feministenLuce Irigaray har använt begreppet om den form av könskamp som kvinnor gör när de erövrar manliga stereotyper eller attribut, exempelvis bärandet avbyxor. Syftet är att underminera och förringa stereotypens makt; inte att förändra stereotypen. Strategin kan även benämnasstrategisk essentialism.
