Martin Bucer (ellerButzer), född11 november1491 iSchlettstadt iElsass, död28 februari1551 iCambridge, var en sydtyskreformator.
Bucer var son till fattiga föräldrar och gick1506 motvilligt in idominikanorden, då han såg det som enda utvägen att få ägna sig åt studier. Hanshumanistiska sympatier, som grundlagts redan under skoltiden och befästs understudietiden (från1517) vidHeidelbergs universitet, där han avlade deakademiska examina, ledde tidigt till en konflikt med orden.
Sedan han avLuther, redan vid dennes första uppträdande, vunnits förreformationens idéer, skärptes konflikten ytterligare och medförde att han1520 utträdde ur orden. Sedan han därefter under kortare tider verkat på olika platser, begav han sig1523 tillStrassburg, där han på olika, allt inflytelserikare poster blev den främsta drivande kraften i ett vittomfattande reformationsarbete. Han stannade i Strassburg ända till1549, då han på grund av oenighet med rådet om detaugsburger-interim, som han kraftigt motsatte sig, entledigades från sina befattningar.
Han antog nu, liksom medarbetarenFagius, en kallelse tillEngland. ÄrkebiskopenCranmer hade redan flera gånger bjudit in honom, då han som överhuvud hörde till de från olika håll mest rådfrågade och mest internationellt verksamma av reformationstidens män. Hans vistelse där blev kort, men han hann dock utveckla en synnerligen betydelsefull verksamhet, framför allt som lärare viduniversitetet i Cambridge, där han också är begraven.
Strax före sin död hade han i det omfångsrika och betydande arbetet,De regno Christi, skrivet på uppmaning av kungEdvard VI, givit en samlad framställning av sin åskådning. Bucer är mest bekant såsom reformationstidens ivrigaste och outtröttligasteunionskämpe och kompromissarius, en "endräktens fanatiker". Få har så länge som han bibehållit tron på och så ivrigt deltagit i olika unionsförhandlingar mellanprotestanter ochkatoliker.
Framför allt strävade han att få en förståelse till stånd mellan dentyska och denschweiziska protestantismen, varvid den sydtyska, av Bucers inflytande präglade, lutherdomen skulle utgöra förmedlingslänken. Den stora tvistefrågan varnattvardsläran, och Bucer gjorde år efter år allt för att finna en formel, som alla kunde acceptera.1536, då han lyckats vinna såväl Luthers som sydtyskarnas bifall till den av honom ochMelanchthon författadeWittenbergska konkordin, verkade han vara nära målet, då allt åter strandade på schweizarnas bestämda vägran att ansluta sig till denna i själva verket väsentligen rent lutherska bekännelse.
Bucers unionssträvanden utgick utan tvivel från övertygelse och ärligt uppsåt. Han använde sig dock av obestämda och ofta rent tvetydiga formler, samt även av intriger, vilket till slut fick motsatt verkan. Han ådrog sig misstro, vilket till stor del bidragit till att även för eftervärlden fördunkla hans verkliga betydelse.
Han var inte enbart en framstående lokal reformator, utan även representant för en i viss mån självständig utgestaltning av Luthers reformatoriska tankar vid sidan av den av Melanchthon givna. Och denna butzersk-lutherska typ, inte främst denzwingliska, verkar vara den som, fördjupad och med större energi genomförd, går igen iCalvins åskådning och därigenom vunnit världshistorisk betydelse. Ett uttryck för grunddragen i Bucers lärosätt kan man finna i den av honom ochCapito författadeConfessio tetrapolitana - den särskilda bekännelse, som av Strassburg och tre andra sydtyska städer ingavs till riksdagen iAugsburg 1530.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånNordisk familjebok,Martin Butzer, 1904–1926.
Wikimedia Commons har media som rörMartin Bucer.