| Mario Bonnard | |
 Mario Bonnard i början av 1920-talet | |
| Född | 24 december1889 Rom, Italien  Italien |
|---|---|
| Död | 22 mars1965 (75 år) Rom, Italien |
| År som aktiv | 1909–1961 |
| IMDbSFDb | |
Mario Giuseppe Maria Bonnard, född24 december1889 iRom, död22 mars1965 på samma ort, var en italienskskådespelare ochfilmregissör. Som skådespelare arbetade han uteslutande understumfilmens era och då främst som protagonist av samma typ somRudolph Valentino i "kostymfilmer" där dräkterna och scenografin var minst lika väsentliga som handlingen. Han började regissera redan under stumfilmens tid men blev känd som regissör först efter ljudfilmens genombrott, främst för sina romantiska komedier och ett antal historiska så kalladePeplum-filmer.
Mario Bonnard föddes på julaftonen 1889, som den yngre av två söner till Nicola Bonnard och Ermelinda Reibaldi. Han sökte sig tidigt till teatern medan den äldre brodern Giulio valde att studera musik. Sin första filmroll fick Bonnard 1909 iMario Caserinis filmOtello och den inledde ett mångårigt samarbete med Caserini. Den första huvudrollen fick Bonnard 1912 iLuigi Maggis filmSatana som baserades dels påJohn Miltons eposDet förlorade paradiset, dels påFriedrich Gottlieb KlopstocksMessias som i sin tur var inspirerad av Miltons verk.
Bonnard lyckades väl med sin första huvudroll och Caserini valde honom till den manliga huvudrollen iMa l'amor mio non muore där hans kvinnliga motspelare blevLyda Borelli, ibland kallad den första divan i italiensk film. Samarbetet fungerade utmärkt och paret gjorde ytterligare en film tillsammans. När Caserini grundade ett eget produktionsbolag i Turin 1915 tecknade han samtidigt ett långtidskontrakt med Bonnard. Det pågående världskriget gjorde emellertid att man inte kunde genomföra planerna och Bonnard tog därför chansen när ett annat bolag, Electa film, 1917 erbjöd honom möjligheten att regissera filmenTreno di Lusso. Det blev flera filmer för Electa och Bonnard blev snabbt mer intresserad av att regissera än att själv agera. Efter 1923 gjorde han endast sporadiska inhopp som skådespelare.
Den italienska stumfilmen hamnade i ekonomisk kris redan före ljudfilmens genombrott och under en period i slutet av 1920-talet kunde Bonnard inte finansiera någon film i Italien. Han flyttade därför först till Berlin där han 1930 regisseradeDer Sohn der Weissen Berge. Därefter flyttade han till Paris och gjorde 1932Pas des femmes med en ungFernandel i huvudrollen. Det öppnade möjligheten till en fransk-italiensk samproduktion, en musikalkomedi, som gjordes i två språkversioner. Den italienska hade premiär 1933 och fick namnetTre uomini in frak, den franska fick hetaTrois hommes en habit. Den italienska versionen var enligt kritikerna medelmåttig men drog ändå mycket publik på grund av de tre huvudrollsinnehavarna operasångarenTito Schipa, och de två kända teaterkomikernaEduardo De Filippo ochGiuseppe (Peppino) De Filippo.
Bonnard flyttade hem till Italien 1935 och fortsatte sin filmkarriär där. Hans största publiksuccé under 1930-talet kom med den historiska filmenIl feroce Saladino (1937). Bland hans senare filmer kan nämnas två som båda hadeAldo Fabrizi men egentligen staden Rom i huvudrollerna,Avanti c'è posto (1942) ochCampo de' fiori (1943). I den sistnämnda gjordeAnna Magnani en av sina första betydande roller. Bonnard gjorde också några komedier medTotò ochAlberto Sordi som alla drog stor publik men inte blev några framgångar bland kritikerna. Bland hans sista filmer kan noterasGastone (1959), en ironisk tillbakablick på stumfilmens tid. Nästan samtidigt med den påbörjade han sin sista peplum-filmGli ultimi giorni di Pompei (1959) som han emellertid av hälsoskäl måste avstå från att fullborda och regisserandet övertogs avSergio Leone. Bonnard drog sig tillbaka från filmen 1961.
