Maria I av Portugal (egentligen:Maria Francisca Isabel Josefa Antónia Gertrudes Rita Juana), född17 december1734 iLissabon, död20 mars1816 iRio de Janeiro iBrasilien, var monark (drottning) avPortugal mellan1777 och1816.[1] Hon led från 1786 av psykiska problem, och hennes regeringstid upphördede facto år 1792, då hon ställdes under förmyndarskap på grund av psykisk sjukdom.
Hon var dotter tillJosef I av Portugal ochMariana Victoria av Spanien. Hon saknade bröder, och blev därför som sin fars äldsta barn hans arvinge, trots att han hade en bror.
År 1750 avled hennes farfar och efterträddes av hennes far, och Maria blev hans tronarvinge. Hon mottog därmed tronarvingens traditionella titel prins av Brasilien, dock inte hertig av Braganza.
Maria gifte sig 6 juni 1760 med sin farbror Peter. Deras relation beskrivs som lycklig.
Maria efterträdde 1777 sin far på Portugals tron. Hon blev därmed landets första erkända kvinnliga monark. Hennes make erhöll vid hennes tronbestigning erhöll titeln kungPeter III av Portugal; han blev formellt hennes medregent, men detta var endast en fråga om etikettsmässig status, och den politiska auktoriteten som monark låg på Maria ensam.
Hon avskedade år 1781 premiärministerSebastião José de Carvalho e Melo, markisen av Pombal på grund av sina reaktionära sympatier. År 1781 överlämnades Delagoa Bay till Portugal från Österrike, och i juli 1782 blev Portugal medlem i de väpnade neutralas förbund. Hon införde handelsrestriktion för Brasilien 1785.
Hon var populär i Portugal och ägnade stor del av sin tid åt socialt arbete. Hon grundade Kungliga Vetenskapsakademien i Lissabon, Hovets Allmänna Bibliotek, välgörenhetsorganisationen Casa Pia de Lisboa och Kungliga Marina Akademin. Hon gav asyl åt franska aristokrater underfranska revolutionen.
Maria led av religiösmani och depression, möjligen på grund avporfyri. Vid stöld från en kyrka tvingade hon år 1789 hela Lissabon att delta i en sorgeprocession.
År 1786 drabbades hon av ett tillfälligt psykiskt sammanbrott; hon observerades då hon fördes till sina rum i ett tillstånd avdelirium. Samma år avled maken, och hon förbjöd alla festligheter; officiella ceremonier fick nu karaktären av religiösa högtider.
Hennes mentala tillstånd förvärrades efter hennes äldsta sons död (1788) och hennes biktfaders död (1791) alltmer. Hon behandlades avJohn Willis, som dock fick avslag på sin begäran att föra henne till England.
10 februari 1792 förklarades hon sinnessjuk och inkapabel att regera, varpå hennes äldste son,Johan VI av Portugal tog över regentskapet i sin mors namn; han förklarade sig dock inte formellt som prinsregent förrän år 1799.
Då hovet 1794 flyttade till Queluz stannade hon dygnet runt på sina rum, och besökare klagade på de ekande skrik hon gav ifrån sig. Hon plågades bl.a. av föreställningen att fadern var i helvetet för att han tillåtit Pombal att förföljajesuiterna.
UnderNapoleon I:s tid vägrade Portugal att gå med på det så kalladekontinentalsystemet, som uteslöt Storbritannien från kontakt med Europa. Landet anfölls därför i början av november 1807 av en fransk här.
Den 13 november 1807 evakuerades den portugisiska kungafamiljen med ett brittiskt örlogsfartyg till kolonin Brasilien; de anlände i Salvador i januari 1808.
I september 1815 kom Brasilien att upphöjas till kungadöme i personalunion med Portugal, och Maria förklarades då som drottning av Brasilien. Portugal hade då befriats från Napoleon, men det portugisiska kungahuset kvarblev i Brasilien.
Maria I avled i ett karmelitkloster i Brasilien år 1816.
Omdömet om henne som regent var positivt fram till att hon drabbades av psykiska problem.
Maria I Franciska.
Porträtt av maria, 1753
- ^Fernandes, Isabel Alexandra (2006). Reis e Rainhas de Portugal 5ª ed. Lisboa: Texto Editores.ISBN 972-47-1792-5
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånengelskspråkiga Wikipedia,tidigare version.
Denna artikel baseras helt eller delvis på dess motsvarighet påportugisiskpråkiga Wikipedia