Mandolin (italienska:mandolino, diminutivform avmandola) är ettknäppinstrument som tillhör överfamiljenlutor. Strängarna hos den vanliga typen, denneapolitanska mandolinen,[1] ärgd1a1e2 (lägst till högst) och är åtta stycken, stämda unisont i par. Mandolinen har liktgitarrenband och spelas nästan uteslutande medplektrum. En vanligt förekommande spelteknik ärtremolo, italienska för dallring (snabb upprepning av en ton eller växling mellan två toner). Mandolinen är det vanligaste i en familj instrument med ordenmandolin ellermandola i namnet.
Mandolinen har sitt ursprung imandolan (mandoran). På 1600-talet utvecklades varianternapandurina ochmandolino milanese.[2] Mandolinen utvecklades i Italien i olika varianter, var och en med namn efter sina hemstäder.
Den mandolin som är mest känd idag är denneapolitanska mandolinen. Den definierades på 1740-talet, med metallsträngar som stämdes somviolinen. Denna "standardmandolin" är cirka 60 cm lång och är försedd med fyra dubbelsträngar av metall, stämdagd1a1e2 (lägst till högst). De spelas medplektrum och numera med den dallrandetremolo-tekniken. Resonanslådan hade ursprungligen en starkt välvd botten, men idag byggs den ofta med en sarg och flat botten ("amerikansk mandolin").[1]
Instrumentet har sitt ursprung iItalien, menParis kom cirka1750 att bli centrum för dess användning. Under 1800-talet användes mandolinen främst iWien.Romantikens viktigaste kompositör av mandolinmusik varRaffaele Calace. Under denna epok framträdde också de första orkestrarna som enbart bestod av så kallade knäppinstrument.
Det numera välbekantatremolot, en vid mandolinspel viktig spelteknik, omtalades först under1700-talet. Detta skedde i en mandolinskola av Michel Corrette1772.
Utifrån mandolinen utvecklades (med förebild iviolin-familjen) under senare hälften av 1800-talet en hel familj av besläktade instrument. Där fick de större instrumenten namnentenormandola,oktavmandola,mandocello ochmandobas.[1] Resonansbotten skiljer sig också mellan den äldre mandora/mandola/mandolin-typen med välvd botten och den nyare flatbottnade mandolin/mandola-typen som utvecklades av instrumentföretagetGibson i början av 1900-talet.[3]
Instrumentgränserna är dock flytande mellan de olika mandola-/mandolinvarianterna. Följande varianter/storlekar förekommer i mandolin-/mandolafamiljen, räknat från den minsta till den största:
Alla dessa är snarlika, och stämningen kan också variera. Stämningen ner till kontrabas kallasmandolone.[1] Varianter med fem körer (strängpar som anslås samtidigt[6]) förekommer.[5]
Mandolinen har en varierande användning. Den används dels inom konsertmusik, kammarmusikensembler och som ledande eller ackompanjerande instrument inom folkmusik. Den är också vanlig som förinstrument till violin inomskolmusiken.[1]
Mandolinen är vanligt förekommande iItalien ochKroatien, främst i olika typer avfolkmusik, men flera av de stora mästarna har komponerat för instrumentet, iNorden exempelvis danskenCarl Nielsen. Det berättas attviolinvirtuosenPaganinis första instrument var en mandolin, som han trakterade redan vid fem års ålder.
Mandolinen ingår ofta som ett instrument inombluegrass.
I särskilda mandolinorkestrar ingår olika instrument inom mandolinfamiljen samt (ofta)gitarr.[1]
