Mammutar (Mammuthus) är ett utdöttsläkteelefantdjur som härstammar frånelefanter som för cirka 3 miljoner år sedan vandrade norrut frånAfrika. Fossil av mammut är kända från Afrika, Europa, Asien och Nordamerika. Mammutarna hade vanligen långa böjda betar, och de arter som levde långt norrut hade tjock päls. Populärt brukarullhårig mammut åsyftas när begreppet används eftersom den mest motsvarar sinnebilden av en mammut.
Många kopplar ihop mammutar med europeisk istidsfauna. I själva verket levde mammutar jämsides med elefanter under mer än fyra miljoner år i tropiskaAfrika, en längre tidsperiod än deras arktiska anpassning. Även ullhårig mammut var förmodligen flexibel i såväl födoval som anpassning, och kunde teoretiskt existera även på varma breddgrader. I deras magar har man funnit vanligt gräs, vilket växer överallt.
De äldsta kändafossila fynden av mammut är frånpleistocen (1,8 miljoner–11 550 år sedan) och de sista kvarlevande medlemmarna av arten ullhårig mammut dog förmodligen ut påWrangel-öarna iSibirien för ungefär 5 000–6 000 år sedan.
Trots deras afrikanska påbrå så är mammutarna närmare släkt med den modernaasiatiska elefanten än med någon av de två arterna avafrikansk elefant. Den gemensamma förfadern till mammutar och asiatiska elefanter utvecklades ur de afrikanska elefanternas släktlinje för 6–7,3 miljoner år sedan. En halv miljon år senare (5,5–6,3 miljoner år sedan) skiljdes de asiatiska elefanterna och mammutarna åt.
Så småningom flyttade de afrikanska mammutarna norrut till Europa vilket ledde till en ny art – densydliga mammuten (Mammuthus meridionalis). Denna art spred sig så småningom över Europa och Asien och korsade den numera sjunknaBerings landbrygga över tillNordamerika.
För runt 700 000 år sedan så blev det markant kallare ochsavannerna i Europa, Asien och Nordamerika ersattes av mindre fruktbarastäpper. Den sydliga mammuten minskade som en konsekvens av detta, och blev över större delen av sitt utbredningsområde ersatt avstäppmammuten (Mammuthus trogontherii), som var bättre anpassad till kylan. Från denna utvecklades så småningom denullhåriga mammuten för runt 300 000 år sedan. De ullhåriga mammutarna klarade sig bättre underistiderna.
De ullhåriga mammutarna var en mycket framgångsrik art. Deras utbredningsområde sträckte sig frånSpanien till Nordamerika och de tros ha förekommit i mycket stora antal. Den ryske forskarenSergei Zimov uppskattar att under den senaste istiden kan de ha förekommit i en medeldensitet av 60 djur per 100 kvadratkilometer, motsvarande dagens afrikanska elefanter.[förtydliga]
De flesta mammutar dog ut i slutet av den senaste istiden. En slutgiltig förklaring till detta är forskarna ännu inte överens om.[1] Mendvärgmammutarna påWrangels ö dog inte ut förrän cirka 1700–1500 f.Kr.[2]
Om det varklimatförändringar eller för högtjakttryck som ledde till att mammutarna dog ut är omtvistat. Det finns också en teori om att mammutarna kan ha dött ut på grund av någon smittsam sjukdom.
Enligt jämförande studier gjorda på levande elefanter, vilka rapporterats avAmerican Institute of Biological Sciences[3] tycks det troligt att människans jakt på mammutar var en starkt bidragande orsak till utdöendet. Hur avgörande roll jakten spelade i längden låter sig inte avgöras. Det är känt attHomo erectus jagade och åt mammut så tidigt som för 1,8 miljoner år sedan, men intensiteten i jakten måste ha ökat starkt mot slutet av istiden och underHolocen eftersom antalet människor då var mycket högre och dessas jaktteknik hade utvecklats. Spåren av skärande och styckning på tidiga mammutben accepteras av arkeologer överlag, men den citerade studien från AIBS påpekar dock att ben av döda elefanter som har lämnats på marken och blivit trampade på av andra elefanter tenderar att uppvisa märken som liknar dem som kan uppstå vid slakt, och vilka tidigare av arkeologer (på olika vilda djur) har tolkats som indikation på att djuret har slaktats.
Dvärgmammutarnas överlevnad på Wrangels ö i Ryssland berodde på att ön är mycket otillgänglig och inte var bebodd förrän långt efter den senaste istiden. Själva ön upptäcktes inte av den moderna civilisationen förrän på 1820-talet, då amerikanska valfångare rörde sig i trakterna. En motsvarande dvärgväxt utvecklades bland mammutarna på deKaliforniska kanalöarna, men under en tidigare period. Dessa dvärgmammutar jagades sannolikt av tidigaurfolksamerikaner.
I augusti 2006 presenterade japanska forskare, under ledning av Narumi Ogonuki en plan för ett eventuellt återupplivande av den ullhåriga mammuten i form av enhybridart. De hävdar att spermier som återfunnits hos nedfrusna mammutar skulle vara livsdugliga och skulle kunna användas för att befrukta ägg av asiatisk elefant.[4]. Det har också föreslagits attklona mammutceller, byta ut arvsmassan i en elefantäggcell mot en uppsättning mammut-DNA (som kunde ha sitt ursprung i vilken välbevarad cell som helst som undgått att brytas ner) och sedan plantera tillbaka ägget i livmodern hos en asiatisk elefant. Därmed skulle man få en oblandad mammut. Omkring 85% av den ullhåriga mammutensgenom har kunnat återställas från infrusna exemplar, och eftersom stora delar av djurets genetiska kod var identisk med den asiatiska elefantens anses det finnas tänkbara möjligheter på sikt att återskapa den fullständiga koden; tekniken för att fullt ut lyckas klona djuret finns inte ännu. Att verkligen skapa en framtida stabil mammutpopulation som inte hotas av inavel, tjuvjakt eller sjukdomar är dock ett betydligt större och långvarigare projekt än att bara få fram en enda individ eller familj.
Det finns över trettio fynd av mammut i Sverige, de flesta i grustag från åsar och liknande som bildats under värmeperioder under sista istiden, när smältvatten förde med sig sediment i kanaler under isen. En del av ett överarmsben till en mammut hittades vid utfyllnaden av den inre delen av Nybroviken i centrala Stockholm 1849, när man använde fyllmassor frånBrunkebergsåsen därifrån benet tros ha kommit. Fler delar av mammut har även hittats iPilgrimstadJämtland 1975, och reliker funna hoskvarlåtenskapen efter en avliden man iUmeå 2011.[5]
^Ronald M. Nowak, red (1999). ”Woolly Mammoth” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 1004−1006.ISBN 0-8018-5789-9
^BioScience, April 2006, Vol. 56 No. 4, pp. 292–298
