Kulten av Kybele kan ha sina rötter i denneolitiska anatoliska kulturen. IHacilar ochÇatalhöyük harfiguriner från tiden 7000–5000 f.Kr. återfunnits, med stora likheter med de senare avbildningarna av Kybele. I denfrygiska kulten kallades gudinnan förMatar, modern, i denkappadokiskaMa, ibland med epitetet "Kubilieya". Detta epitet, som antas hänsyfta påberg, var kanske orsaken till det senare grekiska namnet Kybele.
Kybelekulten spreds tillGrekland och därifrån under denhellenistiska perioden runtMedelhavet. Den infördes iRom 204 f.Kr. då det ansågs att gudinnan skulle kunna vara till hjälp i kriget motKarthago. Kulten kom sedan att spridas i romarriket och bestod ända till dess riketkristnades. Kybele fick i romarriket ofta epitetet ”Gudars moder” eller "Stora modern"[2], och själva namnet latiniserades till "Cybele".
Kulten var misstrodd inom stora delar av den romerska intelligentian, huvudsakligen på grund av att den manliga delen av prästerskapet frivilligtkastrerade sig för att komma närmare gudinnan. De kvinnliga präster som också fanns i kulten,Sacerdos Matris Deum Magnae Idaeae, genomförde inga kroppsliga stympningar. Förebilden för kastreringen var en myt om att Kybeles unga partner,Attis, kastrerade sig som en självbestraffning för att han varitotrogen mot gudinnan.
Mellan den 15 och 28 mars varje år hölls festivaler i Rom för att dyrka Kybele och Attis. Det var på en av dessa dagar,Dies Sanguinis, blodets dag, den 24 mars, som det antas att de blivande manliga prästerna kastrerade sig. Dagen efter genomfördes glädjeceremonier till Kybeles och Attis ära på Roms gator.
Den siste hedniske kejsaren,Julianus Apostata, hyllade Kybelekulten som en högstående och andlig kult och försvarade också den rituella kastreringen. KyrkofadernAugustinus fördömde kulten hårt och hävdade att gudinnan inte var ”gudars moder” utan ”demoners moder”. Vid den tidpunkten var kulten redan förbjuden. På senare år har vissa nyhedniska grupper försökt återuppliva kulten av Kybele.
