Maschinenpistole 40 är en tyskkulsprutepistol som användes i stor skala avNazityskland underandra världskriget.
Ammunitionen som används till detta vapen är9 mm Parabellum, en än idag vanligt förekommande pistolammunition. Magasinkapacitet är 32 patroner men i fält fann man att ett fullt magasin oftare ledde tilleldavbrott så oftast laddades magasinen med 30 eller färre patroner (detta i likhet med de andra kulsprutepistolerna som hade samma sorts magasin vid denna tid).
Den första versionen av vapnet, MP 38, i produktion från 1938 var tänkt att vara ett vapen för de tyska fallskärmsjägarna men med tiden delades vapnet ut bland andra truppslag. MP 38 var dock dyr att framställa, och ersattes därför 1940 av MP 40 som tillverkades helt av utstansade stålplåtsdelar och med ett grepp av konstmaterial. Erfarenheter från fälttåget i Polen, där avsaknaden av säkring på MP 38 visade sig leda till många vådaskjutningar ledde till att MP 40 även försågs med säkring. Under kriget tillverkades över 1.000.000 k-pistar av modell MP 40. Magasinet i MP 40 hade plats för 32 patroner, en senare version av vapnet utvecklade en variant, MP 40II som hade två sammankopplade magasin med plats för 64 patroner. På grund av en komplicerad mekanism på vapnet och den stora vikten som gjorde vapnet otympligt blev det ingen framgång.
MP 43 togs fram som en vidareutveckling av MP 40, men detta vapen kom snarast att utvecklas till enautomatkarbin. Sedan vapnet visat sig framgångsrikt döptes senare varianter om tillSturmgewehr 44.[1]
Till en början skedde denna utdelning endast tillpluton- ochgruppchefer men efter att tyska trupper mött sovjetiska förband i strid vars huvudbeväpning bestod av kulsprutepistoler istället förgevär och stött på problem att bekämpa dem i närstrid (som i stadsterräng), skapade man förband vars huvudbeväpning var MP 40 istället förrepetergeväretKar 98k.
Ofta något felaktigt benämndSchmeisser efterHugo Schmeisser som konstrueradeMP 18. Han var dock inte inblandad i designen av MP 40. Istället var det maskinfirman ERMA:s ingenjörer som stod bakom.[1]
Algeriet
Österrike
Bosnien-Hercegovina
Bulgarien
Kroatien
Tjeckoslovakien
Frankrike
Grekland
Guatemala
Ungern
Indonesien
Israel
Nazityskland
Norge
Polen
Rumänien
Sovjetunionen
Syrien
Spanien
USA
Sydvietnam
Vietnam
Jugoslavien
Zimbabwe
- ^ [ab]Bauer, Eddy. - Mannen i ledet / förf.: Eddy Bauer ; militär rådgivare: James L. Collins Jr ; svensk bearb.: Lars Rosander ; övers.: Lars och Magnus Rosander. - 1981. -ISBN 91-7024-021-3 (inb) s 113.