Dikt avSapfo.Äldre lyrik (diktsamlingar) reas ut på ett antikvariat.
Lyrik är, tillsammans medepik ochdramatik, en avskönlitteraturens tre klassiska huvudgenrer. Ordet kommer av att man till en början framförde verken i ackompanjemang avlyra; på engelska betyder ordetlyric fortfarande låttext, medan genren kallaspoetry.Opera kallades länge i Sverige förlyrisk teater.[1]
Lyrik utgörs ofta av korta, koncentrerade,poetiska texter som försöker förmedla en bild eller en känsla. Lyrik ger ofta en känsla av privat bekännelse och riktas sällan till en större grupp.
Den äldsta lyriken skiljer sig markant från den privata bekännande moderna lyriken. Bland den äldsta lyriken återfinns den grekiska och denkinesiska lyriken. Den äldsta kinesiska lyriken är verketOdena som är en samling sångtexter - 305 dikter - som består av folkvisor, hovpoesi och något som motsvarar den grekiska körlyriken.[2]
Den antika grekiska lyriken växte fram under600-talet f.Kr., först och främst på öarna i detEgeiska havet.[3] bestod till den största delen av texter som var avsedda att sjungas, och var indelad i tre huvudsakliga genrer:[4]
egentlig lyrik (monodi) som skrevs i likformiga strofer och samma melodi genomgående. Temana var i största allmänhet centrallyriska och behandlade ämnen som liv, död och kärlek.Sapfo, som tillhörde genren, räknas som den viktigaste grekiska lyrikern.[5] Ett annat exempel ärAlkaios.[4]
jamben som oftast byggdes upp avversfoten jamb (jamb betecknar alltså både en genre och en versfot, som ofta hör samman men inte nödvändigtvis). Dessa lyriska verk saknade fasta strofiska mönster och var ofta smädande eller satiriska. En berömd företrädare för genren ärArchilochos.[4]
elegin - klagosången, som var uppbyggd av versmåttetdistikon (elegisk tvårading) därhexameter ochpentameter alternerades. Utöver klagovisor skrevs även elegisk lyrik av fosterlandförhärligande art, bland annat avTyrtaios.[4]
En gren av lyriken,körlyriken, företräddes bland annat av grekenPindaros. Den äldsta körlyrikern man känner till ärAlkman, och andra som verkade under den klassiska grekiska eran var bland andraSimonides ochBakchylides. Den består av strofer, motstrofer och efterstrofer som sjungs av olika körer.[6] Körlyriken har också den delats in i tre huvudsakliga genrer:epinikionen som skrevs som lovsånger till segrare vid idrottsevenemang,paianen som var hyllningskörer tillApollon ochdityramben som hylladeDionysos. Den senare är extatisk och friare i sitt mått än de övriga, och bland annatEsaias TegnérsSvea har liknats vid dityramben.[4]
Kunskapen om dikterna och dess författare är bristfällig, men författandet skedde huvudsakligen i aristokratiska miljöer, och jag-form till trots är det sannolikt inte bekännande poesi. Det har antagits att en del av dikterna ärrolldikter. En allmän tendens är en antiheroisk hållning, som går igenom både hosArchilochos ochAlkaios. Archilochos skrev även obscen och erotisk poesi, och Alkaios gav upphov till det alkaiska versmåttet. Alkaois skrev politiska smädedikter och sågs länge som en stor frihetsdiktare. Mest känd är han förmodligen dock för sinadryckesvisor.[7]
Inte bara hos Archilochos utan även hosSapfo var kärleken och erotiken framträdande teman, hos Sapfo med naturlyriska inslag. Många av dikterna behandlar kärlek till kvinnor, vilket har tolkats som att Sapfo varhomosexuell. Då hon verkade på önLesbos har kvinnlig homosexuell kärlek därav kommit att kallaslesbisk. Utöver Archilochos och Sapfo återfinns kärleksteman, såväl som dryckesvisor, även hosAnakreon.[8]
Det är först under romersk tid, i till exempelHoratius lyrik, denna koppling till musik försvunnit. Under de följande tvåtusen åren har den mesta lyriken skrivits utan koppling till musik.[1] Några undantag ärtrubadurer och de medeltida balladdiktarna.
Imodern lyrik finns inga regler som behandlar hur man skriver lyrik, utan skrivandet är fritt; i äldre tider var formen mer bunden och behandlades akademiskt i ämnetpoetik. Ibland sätts lyriken som motsats tillprosan, i betydelsen poetiskversdikt, men då måste det medges att det förekommer flera blandgenrer, somprosadikter. Den äldsta episka genren,eposet, samtdramat långt in till modern tid, författades emellertid påbunden vers, och prosan var förbehållen alster som saknade skönlitterära ambitioner.
