Hans forskning om sockernukleotider, kolhydratmetabolism och renalhypertoni fick internationell uppmärksamhet och ledde till betydande framsteg när det gäller att förstå, diagnostisera och behandla den medfödda sjukdomengalaktosemi.
Leloirs föräldrar, Federico Augusto Rufino Leloir Bernal och Hortensia Aguirre de Leloir, reste från Buenos Aires till Paris i mitten av 1906 med avsikt att behandla Federicos sjukdom. Federico dog dock i slutet av augusti, och en vecka senare föddes Luis i ett gammalt hus på 81 Víctor Hugo Road i Paris, några kvarter frånTriumfbågen.[20] Efter att ha återvänt till Argentina 1908 bodde Leloir tillsammans med sina åtta syskon på familjens omfattande egendomEl Tuyú som hans farföräldrar hade köpt efter sin invandring frånBaskien i norraSpanien.El Tuyú omfattar 400 km2 sandmark längs kusten frånSan Clemente del Tuyú tillMar de Ajó som sedan dess har blivit en populär turistattraktion.[21]
Under sin barndom började Leloir att med särskilt intresse observera naturfenomen, vilket gav inblick i sambanden mellannaturvetenskap ochbiologi. Hans utbildning skedde i Escuela General San Martín (grundskola), Colegio Lacordaire (gymnasium) och under några månader vid Beaumont College iEngland. Hans betyg var ospektakulära, och hans första tid på college slutade snabbt när han övergav sina arkitektoniska studier som han hade börjat i Paris École Polytechnique.[22]
Under 1920-talet uppfann Leloirsalsa golf (golfsås). Efter att ha serverats räkor med den vanliga såsen under lunchen med en grupp vänner på Ocean Club i Mar del Plata, kom Leloir med en märklig kombination avketchup ochmajonnäs för att krydda sin måltid. Med de ekonomiska svårigheter som senare plågade Leloirs laboratorier och forskning skulle han skämta:"Om jag hade patenterat den såsen skulle vi ha mycket mer pengar till forskning just nu."[23][24]
År 1943 gifte sig Leloir med Amelia Zuberbuhler och skulle senare få en dotter som också hette Amelia.
Leloir dog i Buenos Aires den 2 december 1987 av enhjärtattack strax efter att ha återvänt till sitt hem från laboratoriet och är begravd på La Recoleta-kyrkogården.
Efter att ha återvänt till Argentina fick Leloir sitt argentinska medborgarskap och började arbeta vid institutionen för medicin vid universitetet i Buenos Aires i hopp om att få sindoktorsexamen, som dock krävde fyra försök för att klaraanatomiprov.[25] Han fick slutligen sitt diplom 1932 och började en tjänst på Hospital de Clínicas och sin medicinska praktik på Ramos Mejía-sjukhuset där han bestämde sig för att ägna sig åt forskning i laboratoriet.[20]
År 1933 träffade hanBernardo Houssay, som rekommenderade Leloir att i sin doktorsavhandling undersöka suprarenalkörtlarna och kolhydratmetabolismen. Houssay skulle 1947 komma att vinnaNobelpriset i fysiologi eller medicin. De båda hade ett långvarigt samarbete och i sin föreläsning efter att ha tilldelats Nobelpriset hävdade Leloir att"hela hans forskningskarriär har påverkats av en person, professor Bernardo A. Houssay".[20][26]
Efter bara två år fick Leloir erkännande av University of Buenos Aires för att ha producerat den bästa doktorsavhandlingen. Han kände dock att hans kunskaper inom områden somfysik,matematik, kemi och biologi var svaga och fortsatte att delta i kurser vid universitetet som deltidsstudent. År 1936 reste han till England för att påbörja avancerade studier vidUniversity of Cambridge, under handledning av SirFrederick Gowland Hopkins, som hade fått Nobelpriset 1929 för sitt arbete inom fysiologi och för att ha klarlagtvitaminernas kritiska roll för att upprätthålla god hälsa. Leloirs forskning vid biokemiska laboratoriet i Cambridge koncentrerades tillenzymer, mer specifikt effekterna avcyanid ochpyrofosfat på bärnstensdehydrogenas och nu började han specialisera sig på att undersöka kolhydratmetabolism.
Leloir återvände till Buenos Aires 1937 efter sin korta vistelse i Cambridge, men hans återkomst till Argentina skedde mitt i konflikt och stridigheter. Houssay hade av militärregeringen, ledd avPedro Pablo Ramírez, avstängts från universitetet i Buenos Aires[27] för att han undertecknat en offentlig petition mot nazistregimen i Tyskland. Leloir flydde till USA, där han tillträdde somdocent vid institutionen förfarmakologi vidWashington University, St. Louis, där han samarbetade medCarl Cori ochGerty Cori och därefter med David E. Green vid College of Physicians and Surgeons,Columbia University som forskningsassistent.[28] Leloir skulle senare kreditera Green för att ha gett honom initiativet att etablera sin egen forskning i Argentina.[20]
År 1945 avslutade Leloir sin exil och återvände till Argentina för att arbeta under Houssay vid Instituto de Investigaciones Bioquímicas de la Fundación Campomar, som Leloir skulle styra från dess skapande 1947.[29] Under de sista åren av 1940-talet skulle Leloirs experiment förklara det kemiska ursprunget till sockersyntes ijäst samt oxidationen avfettsyror ilevern. Tillsammans med J.M. Muñoz producerade han ett aktivt cellfritt system inom vetenskaplig forskning. Det hade ursprungligen antagits att för att studera en cell kunde forskare inte skilja den från sin värdorganism, eftersom oxidation endast kunde ske i intakta celler.[30]
År 1947 hade han bildat ett team som undersökte och upptäckte varför en felaktignjure ochangiotensin medverkade till att orsakahögt blodtryck.[31] Samma år gjorde hans kollega Caputto, i sina undersökningar avbröstkörteln, upptäckter angående kolhydratlagring och dess efterföljande omvandling till en reservenergiform i organismer.
Kemisk struktur avgalaktos. Leloir och hans team upptäckte att patienter vid galaktosemi saknade det nödvändiga enzymet (Galaktos-1-fosfaturidylyltransferas) för att omvandla oanvändbar galaktos till användbar glukos.
I början av 1948 identifierade Leloir och hans team de sockernukleotider som var grundläggande för metabolismen av kolhydrater,[32] vilket gjorde Instituto Campomar till en biokemiinstitution som var välkänd över hela världen. Omedelbart därefter mottog Leloir Argentine Scientific Society Prize, en av de många utmärkelser han skulle få både i Argentina och internationellt. Under denna tid ägnade sig hans team åt studier av glykoproteiner, vilket belyste de primära mekanismerna för galaktosmetabolism[33][34][35] (nu kalladLeloir-vägen[36]) och bestämde orsaken till galaktosemi, en allvarlig genetisk störning som resulterar i laktosintolerans.
Året därpå nådde han en överenskommelse med Rolando García, dekanus för Faculty of Exact and Natural Sciences vid universitetet i Buenos Aires, som utsåg Leloir, Carlos Eugenio Cardini och Enrico Cabib till titulära professorer i universitetets nygrundade biokemiska institut.
Under sina senare år fortsatte Leloir att studeraglykogen[37][38]och andra aspekter av kolhydratmetabolismen.[39] År 1983 blev Leloir en av grundarna avThird World Academy of Sciences.
^”Лелуар Луис Федерико”,Большая советская энциклопедия :[в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
^"The Substance Causing Renal Hypertension"(E. Braun-Menedez, J.C. Fasciolo, L.F. Leloir, J.M. Muñoz)The Journal of Physiology(1940) no.98 pg.283-298
^Cardini, C. E.; Paladini, A. C.; Caputto, R.; Leloir, L. F. (1950). ”Uridine Diphosphate Glucose: The Coenzyme of the Galactose–Glucose Phosphate Isomerization”. Nature 165 (4188): sid. 191–192.doi:10.1038/165191a0.
^Caputto, R; Leloir, L.F.; Trucco, R.E.; Cardini, C.E.; Paladini, A C (1949). ”The enzymatic transformation of galactose into glucose derivatives”. J. Biol. Chem. 179 (1): sid. 497–498.doi:10.1016/S0021-9258(18)56863-0.PMID 18119268.
^Leloir, Luis F. (1951). ”The enzymatic transformation of uridine diphosphate glucose into a galactose derivative”. Archives of Biochemistry and Biophysics 33 (2): sid. 186–190.doi:10.1016/0003-9861(51)90096-3.PMID 14885999.
^Holton JB, Walter JH, and Tyfield LA. "Galactosemia" inThe Metabolic and Molecular Bases of Inherited Disease, 8th edition, 2001. Scriver, Beaudet, et al., McGraw-Hill, vol I, chapter 72, p.1553-1587.
