Ludwig Wittgenstein inspirerade två av 1900-talets huvudsakliga filosofiska rörelser:den logiska positivismen ochvardagsspråksfilosofin. Han publicerade bara en bokrecension, en artikel (Anmärkningar om logisk form, 1929), enordbok för barn samt den 75 sidor långaTractatus logico-philosophicus (1921) med 25 000 ord om filosofi. Boken publicerades när han fortfarande levde. Tre miljoner skrivna ord publicerades inte. Filosofiexperter har angivit hans postumt utgivnaFilosofiska undersökningar (1953) som1900-talets viktigaste filosofiska bok.[3] Wittgensteins ämnesområden var framför alltanalytisk filosofi, till exempellogik,matematikfilosofi ochspråkfilosofi.[4]Bertrand Russell beskrev honom som "det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni: passionerad, djupsinnig, intensiv och dominerande".[5]
Wittgenstein befattade sig tidigt med relationen mellan problem och världen. Målet för filosofin var att genomlogiskabstraktion rätta missförstånd om språk. Den senare Wittgenstein gav en detaljerad redogörelse över de många möjligheter som finns i det vanliga språket, som han kallar en serie av utbytbaraspråkspel där ordens betydelse kommer från deras allmänna användning. Trots dessa skillnader ser han i båda perioderna filosofi som en sorts terapi och en oro för etiska och religiösa problem.Terry Eagleton kallade honom för poeters, kompositörers, dramatikers och romanförfattares filosof.[6]
Ludwig Wittgensteins föddes den 26 april 1889 iWien i dåvarandeÖsterrike-Ungern. Hans familj var under 1800-talets sista år en av de mest välbärgade familjerna i staden. Fadern Karl var en stålindustrimagnat. Båda föräldrarna var avjudisk härkomst. Wittgenstein intresserade sig tidigt för teknik. Han läste till ingenjör och bedrev senare studier avmatematikens grundvalar. Steget var inte långt tilllogiken vilken han studerade underGottlob Frege och senareBertrand Russell. Ludwig Wittgenstein var generös som skänkte bort mycket av vad han ärvde och levde ett tämligen asketiskt liv. Han arbetade som lärare och trädgårdsmästare. Han tjänade i de främsta linjerna underförsta världskriget, för att han menade att enbart när man befann sig nära döden kunde man känna livet. Han berömdes av den österrikiska armén för sitt mod och kallblodighet. Wittgenstein varken gifte sig eller fick barn. Tre av fyra bröder begicksjälvmord, vilket även Wittgenstein och den återstående brodern övervägde. Många av de som kände honom beskrev honom som plågad och dominerande, men samtidigt genialisk och generös.Richard Rorty skrev att han tog ut sitt intensiva självhat på alla han mötte. Han uppmuntrade aldrig någon av sina studenter att gå vidare med filosofin, eftersom han ansåg att man inte kunde göra någon nytta där, och ska ha kramat om filosofenG.E. Moores fru när han fick reda på att hon arbetade i en syltfabrik, där hon i Wittgensteins ögon, gjorde något användbart.[7] Wittgenstein dog den 29 april 1951 iprostatacancer.
Ludwig Wittgenstein anses vara en av de största filosoferna under 1900-talet.[2] Han var en viktig inspirationskälla för två av det seklets främsta filosofiska rörelser:Wienkretsen ochvardagsspråksfilosofin. Vid en omröstning som gjordes bland professionella filosofer i Kanada och USA vid slutet av seklet rankades både hansTractatus Logico-Philosophicus ochFilosofiska undersökningar bland de fem viktigaste filosofiska böckerna från 1900-talet. Han har influerat i stort sett alla humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsfält. Dock finns vitt skilda tolkningar av hans tankar. Trots dessa skillnader liknar båda perioderna varandra genom att se filosofi som en sorts terapi, en oro för etiska och religiösa problem, och en litterär stil som ofta beskrivs som poetisk.[6]
Ludwig Wittgensteins verk delas ofta upp mellan hans tidiga period, som exemplifieras avTractatus, och hans senare period, som utmärks avFilosofiska undersökningar. Den tidiga delen med bokenTractatus Logico-philosophicus (1922) består av sjuaforismer och kommentarer till dessa och kommentarer till kommentarerna och så vidare. I yttersta korthet rör sig aforismerna från världen till världens beståndsdelar till medvetandet till språket till språkets delar till språkets form och slutligen till vad vi inte kan tala om. Centralt iTractatus är dess bildteori som Wittgenstein senare kom att ta avstånd från. I korthet handlar teorin om att satser och bilder är analoga; satsen är en bild av verkligheten (4.01, paragrafnummer iTractatus). Faktas logiska bild är tanken (3), där tanken ska förstås som innehåll eller mening. Bilden är ett faktum (2.141) i sig själv men är också en modell av verkligheten (2.12). I bilden finns element svarande mot föremål (2.13) analogt med hur det i satsen finns namn svarande mot ting (4.0311). Och analogt med hur en bild (tänk tavla) inte bara består av färgklickar utan inbördes struktur består inte heller satsen av namn utan inbördes struktur; satsen är alltså artikulerad (3.141). Detta innebär bland annat att satsenvisar sin mening (4.022); man måste förstå en sats innan man kan avgöra desssanningsvärde. Vad Wittgenstein söker uppnå är att dra en gräns för tankarnas uttryck, en språklig demarkationslinje mellan det meningsfulla och det icke meningsfulla; att visa att defilosofiska problemen är skenproblem vilka inte kan lösas, men väl upplösas ("Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.", som han avslutarTractatus). Han finner läsare och medhåll hosWienkretsen.
ITractatus kunde man finna influenser från Russell och Frege, i den sene Wittgensteins verk (främstPhilosophische Untersuchungen,Filosofiska undersökningar) distanserar han sig från dessa (ochTractatus). Vad som skrevs under denna tid publicerades inte under hans levnadstid (vilket dock inte innebar att verken inte lästes; vad som idag är känt som "Blå boken" och "Bruna boken" cirkulerade bland studenter). Om den tidige Wittgenstein avhandlade vetenskapliga och logiska frågor ligger vardagsspråkliga frågor den sene Wittgenstein närmare hjärtat; den tidige Wittgenstein hade varit russellsk, den sene var mooresk. Utgångspunkten är nu inte en ideal logik utan en fallerande människa. Centrala begrepp är nuspråkspel ochfamiljelikhet och dessa används för att förklara hur missförstånd kring dessas logik leder och har lett till filosofiska problem. För den sene Wittgenstein var äkta filosofi inte en upptagenhet med att skapa teorier och argumentera för dessas giltighet, utan ett terapeutiskt och klargörande arbete där fokus bör ligga på att undanröja missförstånd och undersöka språkets faktiska "grammatik".[8]
Wittgensteins gravsten i Cambridge, Storbritannien.
Wittgenstein har blivit föremål för ett antal böcker och filmatiseringar. Ray Monk skrev biografinWittgenstein – Geniets plikt, medan Bruce Daffy återberättat Wittgensteins liv i romanenThe World as I Found It (1997). Gunnar Fredriksson skrev 1993Wittgenstein. En biografi (Stockholm), och 2012 kom Sten Andersson medFilosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein (Stockholm).
Den österrikiske filmarenFerry Radax har gjort en film i två delar om filosofen:Ludwig Wittgenstein (1974–76; 2x60 minuter, dokumentär/fiktion). Den brittiskeavantgardefilmarenDerek Jarman har gjort en film med namnetWittgenstein (1993).
^Översatt från engelska: "the most perfect example I have known of genius as traditionally conceived: passionate, profound, intense, and dominating,"
^ [ab]För etiska och religiösa teman, se:Barrett, Cyril.Wittgenstein on Ethics and Religious Belief. Blackwell, 1991, s. 138.
För Wittgensteins filosofi som terapi, se: Peterman, James F.Philosophy as Therapy. SUNY Press, 1992, s. 13ff.
För den poetiska och litterära kvaliteten på hans verk, se: Perloff, Marjorie.Wittgenstein's Ladder: Poetic Language and the Strangeness of the Ordinary. University of Chicago Press, 1999; och Gibson, John and Wolfgang Huemer (eds.).The Literary Wittgenstein. Psychology Press, 2004, s 2.
För Eagleton, se: Eagleton, Terry. "My Wittgenstein" in Stephen Regan (ed.).The Eagleton Reader. Wiley-Blackwell, 1997, ss. 337–338.
För hans vilja att hans studenter inte skulle fortsätta med filosofin, se Malcolm, Norman.Ludwig Wittgenstein: A Memoir. Oxford University Press, 1958, s. 28.
För att läsa om när han slog ett skolbarn och hans arbete i Guy's, se Monk, Ray.Ludwig Wittgenstein: The Duty of Genius. Free Press, 1990, ss. 232–233, 431.
För incidenten med Dorothy Moore, se Donagan Alan och Malpas, J.E.The Philosophical Papers of Alan Donagan. University of Chicago Press, 1994, s. x.
^Lübcke, Poul (red.),Filosofilexikonet (Stockholm 2003) s. 585.
