| Lucio Fulci | |
 | |
| Född | 17 juni1927[1][2][3] Rom[4] |
|---|---|
| Död | 13 mars1996[5][1][2] (68 år) Rom[6] |
| Begravd | Cimitero Laurentino |
| Medborgare i | Italien ochKungariket Italien |
| Sysselsättning | Filmregissör,författare,sångtextförfattare[7],skådespelare,manusförfattare,filmproducent,illustratör |
| Noterbara verk | Zombi 2,City of the Living Dead ochE tu vivrai nel terrore - L'aldilà |
| Webbplats | luciofulci.fr/ |
| Redigera Wikidata | |
Lucio Fulci, född17 juni1927 iRom,Italien, död13 mars1996 i Rom (diabetes-relaterad sjukdom), var enitalienskfilmregissör, politisk aktivist, konstkritiker,manusförfattare ochskådespelare.
Lucio Fulci föddes iRom 17 juni1927 och växte upp i en siciliansk, politisk antifascistisk släkt underandra världskriget. Det var en familj med många kvinnor, hans sicilianska mors äktenskap accepterades ej av delar av övriga familjen.[8][9][10] Han var barn underMussolini och underSalòrepubliken.
I skolåren som ungdom studerade han på Liceo classico statale Giulio Cesare i Rom, under skoltiden väcktes hans intresse för konst och kultur, och främst film. Han gick även med i intellektuella cirklar medItalienska kommunistpartiet (PCI). Tillsammans med andra rebelliska kommunistvänner startade de tidningen Fabbrica.
Fulci skrev även konstkritik i "Gazzetta delle Arti" och "Il Messaggero" och var med i "il Gruppo Arte Sociale", en konstgrupp.[10]
Fulci greps av polis under en demonstration vid PCI:s högkvarter under landets allvarliga politiska kris efter att kommunisternasPalmiro Togliatti utsatts för mordförsök av en ungfascistisk student. En generalstrejk utropades och stämningen i Italien var spänd. Fulcis relation till familjen var ofta stökig och hans mor "slängde ut honom ur hemmet" en gång. Han levde då ett ganska svårt liv, men fortsatte på banan som filmentusiast, efter att ha varit i ett misslyckat förhållande ett tag, och började jobba på en biograf.[8][11]
Fulci, som först studerat medicin på sin mors önskan men hoppat av studierna, valde en karriär i film istället och blev slutligen filmregissör, och arbetade i en rad olikagenrer, bland annatspaghettivästern. Under tidigt 1970-tal bytte han tillthrillergenren och regisseradegiallofilmer som blev både kommersiellt framgångsrika och var kontroversiella i sin skildring av våld och religion.
1979 fick han sitt internationella genombrott medZombi 2, en blodigzombiefilm gjord för att utnyttja populariteten avGeorge A. RomerosDawn of the Dead från1978, som släpptes i Italien somZombi (den är inte på något meningsfullt sätt samhörig med Romeros filmer utöver titeln). Han följde upp med åtskilligaskräckfilmer, varav många skildrade zombier, och som av kritiker har beskrivits som de våldsammaste och mest bloddrypande filmer någonsin. ICity of the Living Dead (1980),The Beyond (1981),The House by the Cemetery (1981), ochThe New York Ripper förekommer extrema nivåer av blod och våld.
Flera av Fulcis filmer innehöll så mycket våld att de antingen blevcensurerade avfilmdistributören för att försäkra enR-klassificering avMotion Picture Association of America (MPAA) (exempelvisThe Beyond, som ursprungligen släpptes i nerklippt form somSeven Doors of Death), eller så släpptes de utan klassificering (och därmed intakta) för att undvikaX-klassificeringen (exempelvisZombi 2 ochThe House by the Cemetery), vilket skulle ha begränsat filmernas målpublik till endast vuxna. De oklassificerade filmerna visades ofta idrive in- ochgrindhouse-biografer till ungdomars förtjusning.
En del av Fulcis mest entusiastiska beundrare har retroaktivt hävdat att Fulcis höjdpunkt av berömmelse och popularitet gick parallellt medDario Argentos (som han samarbetade med filmenWax Mask från1997), åtminstone i Italien. Hans filmer förblev generellt ignorerade och/eller avvisade av ledande filmkritiker, som betraktade hans verk som renexploateringsfilm. Hans beundrare däremot uppfattade omedelbart hans filmer som stilfulla utövningar av extremt våld, och senare började vissa av hanssplatterfilmer (exempelvisThe Beyond ochThe House by the Cemetery) sporadiskt få positiv kritik utanför Fulcis beundrarskara, medan hans tidigare mindre kända giallofilmer (exempelvisA Lizard in a Woman's Skin (1971) ochDon't Torture a Duckling (1975)) såväl somvästernfilmenFour of the Apocalypse från 1975 hyllades allt eftersom de blev mer tillgängliga världen över.
Hans fru begick självmord på slutet av 1960-talet, något som påverkade Fulci mycket.
Perioden från mitten av 1980-talet och framåt var mycket svår för Fulci, han led av emotionella och hälsomässiga problem och sin frus självmord återhämtade han sig aldrig helt ifrån. Obekräftade källor nämner också att en av hans döttrar dog i en trafikolycka därefter. Fulci var även förbittrad, bland annat på Dario Argento vars verk han tyckte alltid blev mer hyllade. Argento har i efterhand uttryckt önskan att ha umgåtts med Fulci mer innan hans bortgång. Under 1980-talet fick han även bland annat hepatit och skrumplever, och måendet markerade en nedåtgång i kvalitén i hans verk. Argento har sagt att Fulcis "vänner" i film, såsom skådespelare, filmfotografer, med mera, övergav Fulci.
Han gick ned i vikt så mycket att Argento när de väl möttes igen reagerade på det. Argento har nämnt att han träffade Fulci på en filmfestival 1994 och att Fulci då hade rullstol och var "både mentalt och fysiskt utsliten" men att de började samtala mer frekvent därefter och att Fulci fortsatt stödde en vänsterpolitik samt att han med Argentos stöd återfann viss entusiasm för filmskapande. Under sin sista tid hade han förlorat sitt hus och flyttat till en liten lägenhet i Rom. De få pengar han hade kvar gick åt till sjukhusoperationerna.
Fulcis död den 13 mars 1996 orsakades av att han inte tog sittinsulin för att behandla sindiabetes, och han dog följande natt. Somliga har föreslagit att detta var ett medvetetsjälvmord till följd av de sista långa svåra åren.[10][9][8]