Reed har vid två tillfällen blivit invald iRock and Roll Hall of Fame. År 1996 blev han invald tillsammans med övriga medlemmar i Velvet Underground och år 2015 blev han postumt invald somsoloartist.[3][4]
Lou Reed föddes iBrooklyn men växte upp iFreeport,New York. Familjen Reed var av judisk härkomst och båda föräldrarna var yrkesverksamma somrevisorer. Han utvecklade tidigt ett intresse förrock'n'roll ochrhythm and blues och spelade i ett flertal olika band under high school-tiden. Senare studerade han vidSyracuse University och tog en examen i engelska. Han undervisades bland annat av poetenDelmore Schwartz, som blev en vän och mentor för Reed och som han senare skrivit flera låtar om. Bland annat är låtenEuropean Son tillägnad Schwartz . 1963 flyttade Reed tillNew York där han arbetade påPickwick Records som låtskrivare och studiomusiker. Han medverkade som sångare bland annat på låtarna"You're Driving Me Insane" med gruppen The Roughnecks och"Cycle Annie" med The Beachnuts, vilka båda släpptes på bolagets samlingsalbumSoundsville!.[5] Skivan utkom i början av 1965. Det var också genom arbetet på Pickwick han träffadeavantgardemusikernJohn Cale.
Reed och Cale bildade 1965rockbandetThe Velvet Underground tillsammans medSterling Morrison ochMaureen Tucker (Tucker var egentligen ersättare för originalmedlemmen Angus MacLise, som dock hoppade av innan bandets första spelning). Reed sjöng, spelade gitarr och skrev de flesta av gruppens låtar. KonstnärenAndy Warhol fattade tycke för bandet och hjälpte dem med deras debutalbum,The Velvet Underground and Nico (1967). Han blev också en form av personlig mentor för Reed. Efter gruppens andra album,White Light/White Heat 1968, hoppade Cale av, mycket på grund av slitningar mellan honom och Reed. Reed kunde därmed stärka sin roll som ledare för gruppen. Han hoppade själv av i augusti 1970, under slutförandet av albumetLoaded, för att påbörja en solokarriär.
SolodebutenLou Reed släpptes 1972 på skivbolagetRCA och innehöll nyinspelningar av överblivet material från Velvet Underground-tiden. Senare samma år släpptesTransformer, innehållande bland annat hitlåten"Walk on the Wild Side", om människor kring Warhols studioThe Factory. Det spelades in i England och producerades avDavid Bowie ochMick Ronson. Albumetsglamrock visade sig mer kommersiellt gångbar än Velvet Undergrounds experimentella rock och gjorde Lou Reed till en internationell storstjärna.Transformer följdes upp medBerlin 1973, ett allvarligare album med texter om förtvivlan och självmord. Albumet var ett av Reeds mest ambitiösa verk, men sålde till hans stora besvikelse inte speciellt bra. Därefter komSally Can't Dance 1974, återigen en lite popigare utgåva som kom att bli hans mest kommersiellt gångbara med en topp 10-placering på albumlistan i USA, hans enda hittills. Som om han vore missnöjd med framgången följde han upp detta medMetal Machine Music, ett dubbelalbum bestående av musik skapad frånakustisk rundgång. Huruvida albumet var ett seriöst försök till musikaliskt nyskapande eller ett utslag av missnöje med sitt dåvarande skivkontrakt råder det fortfarande delade meningar om. Reed själv har sagt att albumet var allvarligt menat, men också att han tog mycket droger vid tidpunkten.
Under denna tid var Reedheroinist, vilket han sjöng om i flera olika sånger, bland annat"Waiting for the Man". Hela hans image under det tidiga 1970-talet byggde mycket på dekadens och droger. Under sin tidiga solokarriär uppträdde han ofta i skinnställ, något han slutade med sedan en man i publiken vid en konsert iLos Angeles, Kalifornien rusat upp på scenen, ropat "leather, leather" och bitit Reed i låret.
PåConey Island Baby från 1976 återgick han till sin normala stil, även om musiken var lite enklare än på hans tidigare soloskivor. Efter albumet bytte han skivbolag från RCA tillArista och debuterade för det nya bolaget i november samma år medRock and Roll Heart. Detta följdes upp 1978 medStreet Hassle, vilket musikaliskt var en återgång till hans tidiga karriär, inspirerad avpunkmusiken som han i sin tur med Velvet Underground varit en viktig influens för. 1979 kom albumetThe Bells, med medverkan av jazzmusikernDon Cherry, och året därpå släppte hanGrowing Up in Public, hans sista album på Arista varpå han återvände till RCA. Han hade också en mindre roll iPaul Simons filmOne Trick Pony.
1980 gifte sig Reed med Sylvia Morales, ett äktenskap som skulle vara i ett drygt decennium. Detta inspirerade honom att under början av 80-talet skriva några av sina starkaste kärlekssånger, i synnerhet påThe Blue Mask från 1982, ett album som för övrigt tillägnades poeten Delmore Schwartz, Reeds lärare och vän från universitetstiden. Efter detta följdeLegendary Hearts 1983 ochNew Sensations 1984.
New York från 1989 blev framgångsrikt både bland kritiker och allmänheten och ansågs av många vara hans bästa album på många år. Det innehöll också den mindre hiten"Dirty Blvd.".
Lou Reed uppträder i Arlene Schinitzer Concert Hall iPortland,Oregon.
Till följd av Andy Warhols död 1987 försonades Reed med John Cale och de båda spelade tillsammans vid två minnesceremonier iSt. Ann's Church i New York. 1990 släppte de hyllningsalbumetSongs for Drella (Drella var ett av Warhols smeknamn, sammansatt av "Dracula" och "Cinderella", Askungen). 1993 återförenades The Velvet Underground för en turné i Europa, vilket också resulterade i livealbumetLive MCMXCIII. En planerad turné i Nordamerika ställdes dock in, på grund av nya motsättningar mellan Reed och Cale. 1996 valdes Velvet Underground in iRock and Roll Hall of Fame. På invigningsceremonin spelade Reed tillsammans med John Cale och Moe Tucker låten"Last Night I Said Goodbye to My Friend", tillägnad den tidigare bandmedlemmen Sterling Morrison, som avlidit i cancer föregående år.
1992 släppte hanMagic and Loss, ett mörkt album med dödlighet som tema, inspirerat av två nära vänners bortgång,Doc Pomus ochRotten Rita. I början av 1990-talet skilde sig Reed från Morales och inledde ett förhållande med musikernLaurie Anderson. Reed och Anderson gifte sig sedermera och levde tillsammans fram till Reeds död.
2000 gavs albumetEcstasy ut och fick bra kritik. Inspirerad av poetenEdgar Allan Poe skapade han sedan dubbelalbumetThe Raven baserad på dennes verk. På albumet, som gavs ut 2003, samarbetade han återigen med David Bowie, för första gången sedanTransformer. Till andra medverkande hörde skådespelarnaSteve Buscemi ochWillem Dafoe.
Reed medverkade på spåret "Tranquilize" påThe Killers albumSawdust från 2007. Han medverkade 2009 påGorillaz albumPlastic Beach, på spåret "Some Kind of Nature".
I juni 2011 tillkännagav Lou Reed och metalbandetMetallica att de inlett ett samarbete och att ett gemensamt album, kallatLulu, släpps 31 oktober.[6] I september släpptes låtlista och omslagsbild på den gemensamma sajten loureedmetallica.com.[7]
Den 27 oktober 2013 avled Reed vid en ålder av 71 år efter en leverinsufficiens orsakad av en levertransplantation i april samma år.[1]
.jpg)
.jpg)
