Ljustryck är enplantrycksteknik, för att tryckafotografier. Vanligen utgörs tryckplåten av englasplåt, men ävenaluminiumplåtar ochcelluloidfilm har använts.
Metoden är tämligen exklusiv och har varit tämligen sparsamt förekommande. Ljustrycket baserar sig på det faktum att ettkromgelatinskikt, som gradvis blir belyst under ett fotografisktnegativ, garvas alltefter belysningens styrka och varaktighet, och därmed förlorar gelatinets förmåga att suga upp vatten och svälla, och därmed när det färgas in fet färg kvarhåller den i olika grad.
Alphonse Poitevin lade 1855 fram principerna för ljustryck, men praktiska resultat nåddes först avCyprien Tessié du Motay ochCharles-Raphaël Maréchal iMetz. Det var dockJosef Albert i München som 1868 utvecklade en praktiskt användbar form för tekniken.
Alberts teknik går ut på att en tjock, plan mattslipad glasskiva övergjuts med en tunn lösning avvattenglas,kaliumbikromat ochkromalun och får torka i 55 °C under några timmar i en torkugn.
På plåten kopiera därefter fotografiska negativ, vilka satts fast på ett monteringsglas, och partier som inte skall lämna någon bild täcks med stanniol. Efter kopieringen sköljs plåten med kallt vatten, och får därefter torka.
I samband med tryckning läggs plåten i fuktvätska, bestånden av vatten,glycerin ochammoniak varpå gelatinskiktet som ej blivit garvat suger åt sig detta. Efter detta läggs plåten i pressen och valsas in med färg, och tryckningen kan börjas. Vartefter tryckningen pågår torkar dock plåten och måste med jämna mellanrum återfuktas, vilket gör att tekniken inte lämpar sig för större serier.