Ljudkonst är ett vitt begrepp som omfattar olika, ofta genreöverskridande,konstuttryck därljud ochlyssnande är i fokus. Inom detta löst definierade fält samlas olika uttryck som exempelviskonkret poesi,elektroakustisk musik,noisemusik,ljudinstallationer,videokonst,text-ljud-komposition,spoken word, avantgardistisk poesi, experimental teater och film,happenings ochperformance. På grund av begreppets inkluderande karaktär omfattarljudkonst både bildkonst, musik, teater och litteratur, och kan diskutera vilka ämnen som helst, precis som övrigsamtida konst.[1]
En del av de historiska rötterna för den västerländska ljudkonsten finns ikonstmusiken från tidigt 1900-tal exempelvis hosfuturistenLuigi Russolo med sinIntonarumori och de oljudsmaskiner som futuristerna skapade. Tidiga utövare av en mer icke-musikalisk tradition är exempelvisKurt Schwitters,Hugo Ball,Tristan Tzara, ochHenri-Martin Barzun. Många av dessa ljudkonstnärer har också funnit inspiration i en äldre muntlig berättartradition och olika folkliga uttryck som exempelvisliturgisktrecitativ sång och ramsor.
En annan tidig inspirationskälla var den framväxande stadens ljud som bland annat blev en symbol för framtidstro och utveckling. Den tidiga ljudkonstens utövare finner man främst bland futurister,dadaister,surrealister, medlemmar avWiener Gruppe,situationister och utövare inomfluxusrörelsen. Andra konstkategorier som fungerat som utgångspunkt för ljudkonst är exempelviskonceptuell konst,minimalism ochplatsspecifik konst.
