Libyska arabrepubliken som bildades 1969 leddes av översteMuammar al-Gaddafi till 2011. Hans utrikespolitik ledde ofta till konflikt medvästvärlden ochregeringar i andra afrikanska länder. Under 2000-talets första årtionde övergav emellertid Libyen officiellt sina anspråk påkärnvapenanskaffning[8], och landet började närma sig Västvärlden, både politiskt och ekonomiskt.
Från februari 2011, då ett uppror mot regimen startade, förlorade al-Gaddafi kontrollen över en allt större del av landet. Som en följd avinbördeskriget kom landet i augusti 2011 underNationella övergångsrådets kontroll, ochFörenta Nationerna (FN) erkände Nationella övergångsrådet som landets legitima företrädare. Trots val och försök att skapa en fungerande stat föll Libyen ned i politiskt kaos, och från 2014 till 2020 rådde återinbördeskrig. I oktober 2020 nåddes en överenskommelse omvapenvila,[11] men den har varit skör och fredsprocessen svår.[12]
NamnetLibyen är inhemskt (det vill sägaberbiskt), som finns belagt ifornegyptiska texter som,R'bw ’Libu’, vilket syftar på en av deberbiska stammarna som levde väster omNilen. Enligt historikernHerodotos kallades i äldre tider allt land väster om Egypten ”Libyen” och var helt omflutet av vatten.[13] Pågrekiska kallades stammenLibyes och deras land blevLibya. Iantikens Grekland hade ordet en vidare betydelse – det inbegrep hela Nordafrika väster om Egypten. Senare, vid tiden förIbn Khaldun, kallades samma stora stamLawata.[14]
Fenicierna var först med att upprätta handelsstationer i Libyen, när köpmän frånTyros (i nuvarandeLibanon) utvecklade handelsförbindelser medberberstammarna och slöt fördrag med dem för att försäkra sig om deras samarbete i utvinning av råmaterial.[17][18] Vid 400-talet f.Kr. hadeKarthago, den främsta av de feniciska kolonierna, utsträckt sin hegemoni över stora delar av Nordafrika, där det uppstod en distinkt civilisation, den så kalladepuniska. Puniska bosättningar vid Libyens kust var bland andraOea (Tripoli), Libdah (Leptis Magna) ochSabratha. Alla dessa låg i ett område som senare kalladesTripolitanien, eller "Tre städer". Libyens nuvarande huvudstad Tripoli har fått sitt namn från detta.
Grekerna erövrade östra Libyen när, enligt traditionen, emigranter från den överbefolkade önThera beordrades av oraklet iDelfi att söka sig ett nytt hem i Nordafrika. År 631 f.Kr. grundade de stadenKyrene.[19] Inom 200 år hade ytterligare fyra viktiga grekiska städer upprättats i området:Barka (Al Marj); Euhesperides (senare Berenike, dagensBenghazi),Teuchira (senare Arsinoe, dagens Tukrah) ochApollonia (Susah), Kyrenes hamnstad. Tillsammans med Kyrene var dessa kända som Pentapolis (Fem städer).
Perserna erövrade östra Libyen underKambyses II och området stod underakemenidiskt styre i 200 år.Romarna förenade båda regionerna i Libyen, och i över 400 år varTripolitania ochCyrenaica välmående romerska provinser.[20] Romerska ruiner, såsom de i Leptis Magna, vittnar om regionens vitalitet där både folkrika och små städer åtnjöt stadslivets bekvämligheter. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men Tripolitaniens städer behöll sin puniska karaktär och Cyrenaikas städer sin grekiska.
Libyen var en av detbysantinska rikets utposter fram till den arabiska invasionen på600-talet. Men det var inte förrän på1000-talet som araberna företog någon nämnvärd kolonisering och islamsk religion och kultur började vinna insteg. De första 1000 åren under islamskt styre var landet uppdelat i två regioner: Tripolitanien som styrdes från det närbelägna Tunisien, medanCyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. Någon organiserad regering fanns knappast och utanför kuststäderna var beduinstammarna nästan helt självständiga. Under de följande århundradena antog många av de inhemska folkenislam och även detarabiska språket och kulturen.Osmanska turkar erövrade landet vid mitten av1500-talet. De turkiska osmanerna delade upp landet i tre stater. Dessa kom under deras styre att kallas för "vilâyet" och fick namnen Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan (som tillsammans utgör dagens Libyen) förblev delar av deras imperium med undantag för den verkliga autonomin under Karamanlidynastin. Karamanlidynastin härskade från 1711 till 1835 och då främst i Tripolitanien, men hade vid mitten av 1700-talet även inflytande i Cyrenaika och Fezzan.[21] Detta utgjorde en första glimt i den senare historia av det förenade självständiga Libyen som skulle framträda två århundraden senare.
Återföreningen skedde dock genom en invasion (italiensk-turkiska kriget 1911–1912) och ockupationen som började 1911 närItalien samtidigt gjorde de tre regionerna till kolonier. Det italienska styret varade mellan 1911 och 1943. Efter kriget 1911–12 mellan Turkiet och Italien ockuperade italienarna Tripolitanien och Cyrenaika, men fick, i likhet med turkarna, problem medsenusierna. Först sedan senusiernas ledare Sisi Umar al-Mukhtar tagits till fånga och avrättats 1931 kunde italienarna besätta Libyen. På 1930-talet slog sig tusentals italienska bosättare ner i Tripolitanien och Cyrenaika, men andra världskrigets utbrott hejdade fortsatt kolonisation. Italien antog 1934 namnet "Libyen" som officiellt namn för kolonin (som bestod av provinsernaCyrenaika,Tripolitanien ochFezzan).Kung Idris I, Emir av Cyrenaika, ledde det libyska motståndet mot den italienska ockupationen mellan de två världskrigen.[16] Det italienska styret blev extremt brutalt och befolkning halverades genom svält, flykt eller genom att de blev dödade av kolonialmakten. UnderMussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression avfolkmordskaraktär.[22] Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.[23]
Underandra världskriget blev Libyen ett slagfält iökenkriget, när britterna försökte hindra tyskar och italienare att tränga in i Egypten och ta Suezkanalen. 1943 trängde den brittiska 8:e armen ut tyskarna och italienarna ur Libyen.[24]
Libyen blev under kriget besatt avStorbritannien ochFrankrike. Libyen hade varit skådeplats för de flesta pansarslagen under ökenkriget och det fattiga landets huvudnäring direkt efter kriget var export av metallskrot från de många utslagnapansarfordonen som lämnats kvar.[25] Från 1943 till 1951 administrerades Tripolitanien och Cyrenaika avStorbritannien, medanFrankrike kontrolleradeFezzan. Idris återvände 1944 från exil iKairo, men avböjde att bosätta sig permanent i Cyrenaika förrän vissa aspekter av utländsk kontroll avlägsnades 1947.[16] Enligt villkoren för 1947 års fredsavtal med de allierade gav Italien upp alla anspråk på Libyen.[26]
Omar Mukhtar (1858–1931) var ledaren för det libyska upproret mot den italienska ockupationen.
Upptäckten av betydandeoljereserver 1959 och den därpå följande inkomsten avpetroleumförsäljning gjorde det möjligt för en av världens fattigaste nationer att upprätta en extremt välbärgad stat. Fastän oljan drastiskt förbättrade den libyska regeringens finanser började folkligt missnöje byggas upp mot den tilltagande koncentrationen av landets rikedomar i händerna på kung Idris och landets elit. Detta missnöje fortsatte att stegras närnasserism ocharabnationalism spreds över Nordafrika ochMellanöstern.[16]
Den1 september1969 genomförde en liten grupp militärer ledda av den 27-årige arméofficerenMuammar Abu Minyar al-Gaddafi enstatskupp mot kung Idris. Vid den tidpunkten var Idris i Turkiet för att få läkarvård. Hans brorson, kronprinsSayyid Hasan ar-Rida al-Mahdi as-Sanussi, avsattes av de revolutionära arméofficerarna och sattes i husarrest. Samtidigt avskaffades monarkin och revolutionärerna utropade den nya Libyska arabrepubliken (Libyska arabiska Jamahiriya;Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya[28]). Gaddafi kallades "Broder ledare och vägvisare för revolutionen" i statliga uttalanden och i officiella medier.[16]
Gaddafi utvecklade ett eget politiskt system som han kallade "Den tredje internationella teorin"[29] som är en blandning avarabnationalism,islamism ochsocialism. Han författadeGröna boken där han sammanställde dessa idéer.
Gaddafi såg sig själv som en revolutionär ledare och under 1970- och 1980-talen använde han oljepengar för att främja sin ideologi utanför landets gränser. Libyens militära insatser misslyckades dock. Libyen varinblandat i strider i Tchad, men drevs tillbaka från norraTchad 1987. Libyen har också stöttat internationellaterroristgrupper somRöda Brigaderna ochIRA. Reaktioner från USA blev att de från 1980 inte hade någon ambassadpersonal i Libyen och stängde sin Libyenambassad 1981.[16]
USA anklagade Libyen för att ligga bakomdiskoteksbombningen i Västberlin 1986 där en civil turkiska och två amerikanska soldater dödades. Libyen hävdade å sin sida att de inte hade något med detta att göra. Som vedergällning beordrade USA:s presidentRonald Reaganflygbombning av två libyska städer[30]. I bombningarna dödades 30-100 personer (inklusive Muammar Khadaffis tvååriga adoptivdotter) och cirka 250 skadades.[30]
FN beslutade om sanktioner mot Libyen 1992. Sanktionerna avbröts i april 1999 och upphävdes slutligt i september 2003.[1] Detta efter att Gaddafi hade deklarerat att han skulle delta i kampen mot fundamentalistiska islamister som ex. rörelsenLibyan Islamic Fighting Group[31] som leds av al-Libis som började sin militära bana i Libyen och som är dödsfiende till Gaddafi.[32] Libyen var första land att utfärda en häktningsorder genomInterpol efterUsama bin Ladin 1998.[33]
Libyen tog också på sig ansvaret för en rad terrorattacker man tidigare nekat till (Lockerbieattentatet, bombningen avUTA Flight 772 och diskoteksbombningen i Västberlin 1986) och betalade ut kompensation till offren och deras överlevande som en del i normaliseringsprocessen.
Libyska tjänstemän genomförde ekonomiska reformer som ett inslag i en bredare kampanj för att återintegrera landet i den globala kapitalistiska ekonomin.[1] Denna ansträngning fick fart när FN:s sanktioner hävdes i september 2003, och då Libyen i december 2003 tillkännagav att det skulle överge planerna på att utvecklamassförstörelsevapen.[34]
Bland de marknadsinriktade reformernas inledande steg kan nämnas ansökan om medlemskap iVärldshandelsorganisationen, begränsning avsubsidier, och tillkännagivande av planer påprivatisering.[35] Den icke-oljerelaterade tillverkningssektorn och byggnadssektorn, vilka stod för omkring 20 % av BNP, utökades från att framställa mestadels jordbruksprodukter till att omfatta produktion avpetrokemiska varor,järn,stål ochaluminium.
Under premiärministrarnaShukri Ghanem och premiärministernBaghdadi Mahmudi genomgick Libyen en ekonomisk boom. Många internationella oljeföretag återvände till landet, däribland oljejättarnaShell ochExxonMobil.[36] Turismen ökade, vilket ledde till ökad efterfrågan på hotell och kapacitet på flygplatser somTripoli International. En renovering av libyska flygplatser för många miljoner dollar godkändes av regeringen för att hjälpa till att möta denna efterfrågan.[37] Landet besöktes 2004 av 100 000 personer årligen. Libyens regering hoppades kunna öka detta antal till 10 000 000 turister.[38]
USA återupprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Libyen och strök 2006 landet från sin lista över stater som påståtts stödja terrorism.<[1] Denna välvilliga inställning till Libyen och Gaddafi från västvärldens sida försvann dock under 2011.
Det första libyska inbördeskriget och Gaddafis fall 2011
Denarabiska våren 2011 innebar omfattande protester bland det libyska folket mot Gaddafis regim. Regeringen försökte slå ner dessa protester med våld. Våldsamheterna intensifierades till ett fullskaligtinbördeskrig, i vilketNATO med flera ingrep med flygstyrkor mot Gaddafi.[39] NTC intog den 20 oktober 2011 den gamla regimens sista fäste Surt där Gaddafi dödades. Tre dagar senare förklarade NTC inbördeskriget avslutat.[40]
Val till ett provisoriskt parlament hölls i juli 2012. Största parti blevNationella styrkornas allians följt avMuslimska brödraskapets politiska grenRättvise- och uppbyggnadspartiet. Men majoriteten av mandaten gick till oberoende ledamöter. NTC meddelade att en konstitution inte skulle antas av det provisoriska parlamentet utan istället skulle en ny konstitution efter nästkommande val. NTC lämnade över makten till det provisoriska parlamentet i augusti 2012.[40] Det provisoriska parlamentet hade svårt att hålla konflikten under kontroll och i september genomförde en avAl-Qaidas undergrupper,Ansar al-Sharia, en attack mot amerikanska ambassaden iBenghazi. Den amerikanska ambassadören och tre andra anställda avled i attacken. Parlamentet ifrågasattes och konflikterna mellan de väpnade grupperna eskalerade. I oktober 2013 kidnappades den sittande premiärministernAli Zeidan, han släppte dock oskadd efter en kort tid.[41]
I mitten av 2014 hade det provisoriska parlamentet splittras i flera grupper som tävlade mot varandra. I maj 2014 genomfördesOperation Dignity, en insats mot islamister i östra Libyen samt ett försök till en kupp mot parlamentetsbyggnaden iTripoli, under ledning av den självutnämnda armén LNA. I ett försök att dämpa konflikten utlystes parlamentsval i juni 2014. Valdeltagandet blev lågt, endast 20 procent av de röstberättigade deltog. De islamistiska partierna underkände valet och landets högsta domstol förklarade senare det nya parlamentet för grundlagsstridigt.[41] Men omvärlden erkände både det nya parlamentet och den nya regeringen.[40]
Islamiska staten i Libyens maximala utbredning, sommaren 2015.
Från 2014 till 2020 rådde återinbördeskrig, där de olika sidorna kämpade om makten. Ungefär en tredjedel av befolkningen hade i september 2015 flytt undan kaoset och striderna i Libyen.[50]
Islamiska staten i Libyen blev föremål för amerikanska luftangrepp, och i november 2015 dödades ledaren Abu Nabil i ett av dessa flyganfall.[51] Några månader senare lyckades militärofficerenKhalifa Haftar med franskt luftunderstöd ta delar avBenghazi som länge kontrollerats av Islamiska staten,[52] och efter att organisationen snart även tvingades ut urDerna ansågs de vara kraftigt försvagade och endast en mindre spelare i det pågående inbördeskriget.[53] I december 2016 drevs deras krigare ut från Sirte, styrkornas sista riktiga fäste i Libyen, av den libanesiska armén med amerikanskt luftunderstöd.[54] Sedan de drevs ut ur Sirte har Islamiska staten i Libyen alltjämt utfört terrordåd, men i mycket mindre skala.[55] Detta till följd av avsaknaden av finansiella muskler, rekryteringsförmåga, och propagandaresurser.
Säkerhetsläget i Libyen under inbördeskriget var allvarlig, situationen förvärrades kontinuerligt och risken för terroristattacker och kidnappningar av utländska medborgare var stor. Ökad instabilitet resulterade tidvis i intensiva strider bland annat i Tripoli och Benghazi, men även i övriga landet. ISIL kontrollerade tidigare kuststadenSirt men libyska styrkor fick från början av 2017 åter kontroll över staden. Attacker mot både libyska och utländska mål förekom. Internationella flygplatser och hamnar var också föremål för attacker. Resor landvägen tillTunisien och Libyen innebar betydande risker, om så inte skedde organiserat och under beskydd. De internationella flygplatserna, inklusive dessa i Tripoli och Benghazi, kunde öppnas och stängas med kort varsel.[56]
I oktober 2020 nåddes en överenskommelse omvapenvila, men vapenvilan har varit skör. Säkerhetsläget i Libyen är trots vapenvilan dock fortsatt komplicerat och oförutsägbart. En fredsprocess pågår, men det finns många svårigheter.[12]
Libyen sträcker sig över 1 759 540 kvadratkilometer, vilket gör det till det 17:e största landet i världen till ytan. Libyen är något mindre änIndonesien, och ungefär lika stort som den amerikanska delstatenAlaska. Det gränsar i norr tillMedelhavet, i väster tillTunisien och Algeriet, i sydväst tillNiger, i söder tillTchad, i sydöst tillSudan och i öster tillEgypten. Med 1770 kilometer är Libyens kuststräcka den längsta i något afrikanskt land med Medelhavskust.[57][58]
Huvudsakligen består Libyen avöken ochhalvöken. Vid Medelhavskustremsan ligger långsträcktaoaser och saltmarskland. Den smala kustremsan delas upp i två delar av Syrtenöknen.[59]
Libyska öknen, som täcker stora delar av östra Libyen, är en av de torraste platserna på jorden. På vissa ställen kan det gå årtionden utanregn och till och med ihögländerna regnar det bara sporadiskt, en gång vart femte till tionde år. I Uweinat var det senaste dokumenterade regnet i september 1998.[60] Det finns en stordepression,Qattarasänkan, strax söder om det nordligaste stupet, medSiwaoasen vid västligaste ytterkant. Sänkan fortsätter i grundare form västerut, till oasernaal-Jaghbub ochJalu.
På samma sätt kan temperaturen i den libyska öknen vara extrem. År 1922 uppmättes en lufttemperatur på 57,8 °C i ortenal-Aziziyya, som ligger väster omTripoli. Detta anses allmänt som den högsta uppmätta naturligt förekommande lufttemperaturen på jorden.[61]
Det finns några utspridda obebodda små oaser, som vanligen är anslutna till de större sänkorna, där det går att hitta vatten genom att gräva någon meter djupt. I väster finns en vitt utspridd grupp oaser i olänkade grunda sänkor,Kufragruppen, som består av Tazerbo, Rebiana och Kufra.[60] Förutom stupen avbryts den allmänna plattheten endast av en serieplatåer och massiv nära mitten av Libyska öknen, runt punkten där Egyptens, Sudans och Libyens gränser möts.
Några längre söderut ligger massiven Arkenu, Uweinat och Kissu. Dessagranitberg är mycket gamla och bildades långt före sandstenen runt omkring dem. Arkenu och Västra Uweinat är ringkomplex mycket lika de iAïr. Östra Uweinat (den högsta punkten i Libyska öknen) är en sandstensplatå som ligger i anslutning till granitdelen längre västerut.[60] Slätten i norra Uweinat är fläckad med eroderade vulkaniska formationer.
När olja upptäcktes på 1950-talet upptäcktes också en massivakvifär under en stor del av landet. Vattnet i denna akvifär är äldre än de senasteistiderna ochSaharaöknen själv.[62] I landet finns ocksåArkenukratrarna, dubblanedslagskratrar i öknen.
Klimatet är mestadels torrt och ökenliknande. De nordligare regionerna har dock ett mildaremedelhavsklimat som också kallas för stäppklimat.[59]
Under vår och höst blåser en het, torr, sandmättadsirocco (i Libyen kalladgibli), en sydlig vind som varar mellan en och fyra dagar.Sandstormar förekommer året runt.Oaser finns spridda runtom i Libyen. Bland de viktigaste ärGhadames ochKufra. Mer än 90 % av landets yta är öken eller halvöken. Libyens lägsta punkt ärSabkhat Ghuzayyil, 47 meter under havsnivån.
Enligt uppgifter från år 2022 var de största miljöproblemen ökenspridning, begränsade naturliga sötvattenresurser, vattenföroreningar samt att Libyens kust ochMedelhavet hotades av en kombination av avloppsvatten, oljebiprodukter och industriavfall.[64]
I syfte att komma tillrätta med problemet med avsaknad av färskvatten hade världens största vattenutvecklingsprojekt, den "stora konstgjorda floden" ellerGreat Man-Made River, påbörjats. Projektet innebär att man ska kunna pumpa vatten från stora reservoarer,akvifärer, underSahara och ut till städerna vid kusten.[64]
Under osmanernas välde var landet uppdelat i de tre delarna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Libyen var senare indelat i flera guvernement (muhafazat)[65] innan det istället uppdelades på 25 kommuner (baladiyyat).[66] 2004 indelades Libyen i trettiotvåsha'biyyat.[67] 2007 omorganiserades dessa till tjugotvå.
Det fanns två statsgrenar i Libyen. Den ”revolutionära sektorn” bestod av revolutionsledaren Gaddafi, revolutionskommittéerna och de återstående medlemmarna av det tolvhövdade Revolutionära kommandorådet, som upprättades 1969. Det historiska revolutionära ledarskapet var inte valt och kunde inte röstas bort. De innehade makten på grund av sin roll i revolutionen.
Den lagstiftande grenen av staten bestod av lokala folkkongresser i vart och ett av stadsdistrikten, 32 Sha’biyat-folkkongresser för regionerna och den nationellaAllmänna folkkongressen. Dessa lagstiftande organ representerades av motsvarandeverkställande organ (lokala folkkommittéer, Sha'biyat-folkkommittéer och den nationella allmänna folkkommittén/regeringen). Vart fjärde år valde medlemmarna av de lokala folkkongresserna sina ledare ochsekreterare till folkkommittéerna, ibland efter många debatter och en kritisk omröstning. Ledningen för den lokala folkkongressen representerade den lokala kongressen vid folkkongressen på nästa nivå. Medlemmarna av den nationella allmänna folkkongressen valde medlemmar av den nationella allmänna folkkommittén (regeringen) vid sitt förutvarande årliga möte.
Gaddafiregeringen kontrollerade både statliga och halvautonoma medier. I fall som involverade kränkning av ”vissa tabun” har den privata pressen blivit censurerad,[68] fastän artiklar som var kritiska mot politiska inriktningar har efterfrågats och avsiktligt publicerats av det revolutionära ledarskapet självt som ett sätt att inleda reformer.
Politiska partier förbjöds 1952.[69] Enligt en lag från 1971 är det tillåtet att bilda icke-statliga organisationer. Dessa måste dock rätta sig efter revolutionens mål och därför är de få jämfört med de i grannländerna.Fackföreningar finns inte,[70] men många yrkessammanslutningar är integrerade i statsstrukturen som en tredje pelare, vid sidan av folkkongresserna och folkkommittéerna. Dessa sammanslutningar har intestrejkrätt. Yrkessammanslutningar skickar delegater till allmänna folkkongressen där de har ett representativt mandat.
Libyens förra utrikesminister Abd al-Rahman Shalgam med sin amerikanska motsvarighetCondoleezza Rice. Gaddafiregmen månade om att bli av med sin pariaställning och återinträde i det internationella samfundet.
Libyens utrikespolitik har genomgått stora fluktuationer och förändringar sedan staten utropades på julaftonen 1951. Som kungarike iakttog Libyen en definitivt provästlig hållning, men uppfattades tillhöra det konservativa traditionalistiska blocket iArabförbundet, som landet blev medlem av 1953. Regeringen var nära allierad medStorbritannien ochUSA och båda dessa länder höll militärbaser i Libyen. Libyen bildade också nära band medFrankrike,Italien,Grekland, och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser medSovjetunionen 1955.[71]
Regeringen stödde den arabiska saken, inklusive självständighetsrörelserna iMarocko ochAlgeriet, men deltog inte mycket aktivt iMellanösternkonflikten eller den turbulenta interarabiska politiken på 1950- och 1960-talen. Kungariket utmärktes av sin nära koppling till västerlandet, samtidigt som det förde en konservativ politik inrikes.[72]
Efter statskuppen 1969 stängde Gaddafi amerikanska och brittiska baser ochnationaliserade delvis utländska olje- och handelsintressen i Libyen. Han spelade också en viktig roll i att förespråka oljeembargon som ett politiskt vapen för att utmana västerlandet, i förhoppningen att stigande oljepris och embargo 1973 skulle övertyga västerlandet, särskilt USA, att avbryta sitt stöd för Israel. Gaddafi förkastade bådeSovjetunionenskommunism ochUSA:skapitalism och hävdade att han styrde en medelväg för sin regering.
På 1980-talet distanserade sig Libyen mer och mer från väst, och anklagades för att begå storskaliga statsstödda terrordåd. När bevis för libysk inblandning i enbombning mot ett diskotek i Berlin 1986 som dödade två amerikanska soldater hittades svarade USA med att genomföra en luftbombningsattack mot mål nära Tripoli ochBenghazi i april 1986.[73]
År 1991 blev libyskaunderrättelsetjänstagenter åtalade av federala åklagare i USA ochSkottland för inblandning i bombning avPan Am flight 103 i december 1988. Sex andra libyer ställdes inför rätta i sin frånvaro för bombningen avUTA Flight 772 1989.FN:s säkerhetsråd krävde att Libyen skulle överlämna de misstänkta, samarbeta med utredningarna om flygplansbombningarna, betala kompensation till offrens familjer och avsluta allt stöd för terrorism. Libyens vägran att samarbeta ledde till godkännande av FN:s säkerhetsråds resolution 748 den31 mars1992, som införde sanktioner mot landet med syftet att tvinga fram åtlydnad från Libyen. Fortsatt trots från Libyen ledde till ytterligare FN-sanktioner mot Libyen i november 1993.[74]
År 2003, över tio år efter att sanktionerna hade införts, började Libyen göra dramatiska ändringar i sin politik gentemot västvärlden, med den öppna målsättningen att driva enavspänningspolitik mellan väst och Libyen. Libyens regering tillkännagav sitt beslut att överge sina program förmassförstörelsevapen och betala kompensation till familjerna till offren från Pan Am flight 103 samt UTA Flight 772.[75] Beslutet välkomnades av många västländer och sågs som ett viktigt steg för Libyen i riktning mot att återinträda i den internationella gemenskapen.[76] Sedan 2003 har landet gjort ansträngningar att normalisera sina förbindelser medEuropeiska unionen (EU) och USA och har till och med myntat begreppetLibyenmodellen, ett exempel som ska visa världen vad som kan åstadkommas genom förhandlingar istället för våld när det finns god vilja på båda sidor.
Den 15 maj 2006 tillkännagav USA:s utrikesdepartement att det skulle återuppta diplomatiska förbindelser med Libyen fullständigt om Libyen lade ned sina rustningsprogram. Utrikesdepartementet avförde också Libyen från sin lista överstatsstödd terrorism, som landet hade funnits på i 27 år.[1]
Den 16 oktober 2007 valdes Libyen till att ingå i FN:s säkerhetsråd i två år med början i januari 2008.[77]
Libyens huvudstad Tripolis infrastruktur har gynnats av landets oljerikedomar.
Libyens ekonomi är främst beroende av oljebranschen, som 2007 stod för i stort sett allaexportinkomster och ungefär 25 % avBNP.[1]Den höga BNP:n gjorde det möjligt för den libyska staten att tillhandahålla en omfattande och imponerande nivå av social välfärdspolitik, särskilt på områdena bostäder och utbildning.[78]
Tripolis gamla stad – (El-Madina El-Kadima) – som ligger i stadens centrum, är en av Medelhavets klassiska platser.
Jämfört med sina grannländer hade Libyen en ytterst låg nivå av både absolut och relativfattigdom. Klimatförhållanden och dålig jordmån begränsar starkt jordbruksproduktionen, och Libyen importerade år 2007 omkring 75 % av sin mat.[1] Vatten är också ett problem. Ungefär 28 % av befolkningen hade inte tillgång till rent dricksvatten år 2000.[79]
Benghazi-campus vid det tidigare Libyens universitet (Al-Jami'a al-Libiya), Libyens första universitet.
I Libyens befolkning finns 1,7 miljoner studerande, av vilka över 270 000 genomgår högre utbildning.[80] Utbildningen i Libyen är kostnadsfri för alla medborgare,[81] och obligatorisk upp tillgymnasienivå. Nivån på läs- och skrivkunnigheten är den högsta i Nordafrika. Över 82 % av befolkningen kan läsa och skriva.[82] Efter att Libyen blev självständigt 1951 upprättades dess första universitet i Benghazi.[83] Under läsåret 1975/76 uppskattades antalet universitetsstudenter till 13 418. År 2004 hade detta antal ökat till över 200 000, med ytterligare 70 000 enrollerade i den högre tekniska och yrkessektorn.[80] Den snabba ökningen i antal studenter i högre utbildning har motsvarats av en ökning i antalet högre utbildningsinstitutioner. Sedan 1975 har antalet universitet ökat från två till nio och efter att de infördes 1980 har antalet högre tekniska och yrkesinstitut ökat till dagens 84.[80] Den högre utbildningen i Libyen är offentligt finansierad. År 1998 utgjorde utbildningsbudgeten 38,2 % av landets totala budget.[83]
Året 1965 var Libyensjärnvägsnät 350 km långt och uppdelat i en del i Tripolitanien samt en del i Cyrenaika. Att sammanlänka dessa delar längsSidrabukten ansågs inte vara vinstbringande. Under 2000-talet ökar befolkningen betydlig och flera nya järnvägsspår har tillkommit.[84]
Libyen har liten befolkning på sitt stora territorium, med enbefolkningstäthet på omkring 3 personer per kvadratkilometer i de två nordliga regionernaTripolitanien ochCyrenaika, och mindre än en person per kvadratkilometer i övriga landet. Libyen har därmed bland de lägsta befolkningstätheterna i världen.[85] 90 % av befolkningen bor på mindre än 10 % av ytan, mestadels längs kusten. Mer än halva befolkningen bor i städer, till större del koncentrerad till de två största städerna,Tripoli ochBenghazi.[86]
Inhemska libyer är en blandning av den berbiska ursprungsbefolkningen och de senare anlända araberna.
Det finns småtuareg- (en berberbefolkning) ochtebu-stamgrupper koncentrerade i södern, som harnomadiska eller halvnomadiska livsstilar. Bland invandrarna i Libyen är de största grupperna medborgare i andra afrikanska länder, däribland nordafrikaner (främst egyptier och tunisier), och personer frånsubsahariska Afrika.[87] EnligtCIA World Factbook utgör libyska berber och araber 97 % av befolkningen och de övriga 3 % ärgreker,malteser,italienare,egyptier,pakistanier,turkar,indier ochtunisier. Befolkningens medianålder är 28,0 år och medellivslängden 76,26 år (2015).[1]
Familjelivet är viktigt för libyska familjer, av vilka de flesta bor ihöghus och andra självständiga bostadsenheter, med exakta bostadsarrangemang beroende på deras inkomst och tillgångar. De libyska araberna förde traditionellt nomadiska liv i tält, men de är nu bofasta i olika byar och städer.[89] På grund av detta bleknar deras gamla livsstilar gradvis bort. Ett okänt litet antal libyer bor fortfarande i öknen som deras familjer har gjort i århundraden. Största delen av befolkningen är anställda iindustrin ochtjänstesektorn, och en liten andel ijordbruk.[1]
Den ojämförligt mest framträdande religionen i Libyen ärislam, som 99% av befolkningen har anknytning till.[90] Det stora flertalet libyska muslimer är anhängare avsunniislam, som är både en andlig vägledning för privatpersoner och en grundval för regeringens politik, men en minoritet (mellan 5 och 10 %) ansluter sig tillibadism (en gren avkharijism), framför allt i Jebel Nefusa och staden Zuwarah.
Moské iGhadames, nära gränsen mot Tunisien och Algeriet. Omkring 97 % av libyerna är anhängare av islam.
Före 1930-talet varsenussirörelsen den främsta islamiska rörelsen i Libyen. Detta var en religiös väckelse som var anpassad till ökenlivet. Desszawaayaa (loger) återfanns i Tripolitanien och Fezzan, men sanussis inflytande var starkast i Cyrenaika. Sanussirörelsen räddade området från oroligheter och anarki och gav stambefolkningen i Cyrenaika en religiös anknytning och känslor av enighet och mening.[91] Denna islamiska rörelse, som kom att slås sönder av både den italienska invasionen och senare Gaddafis regering,[91] var mycket konservativ och skilde sig något från den islam som finns i Libyen idag. Gaddafi försäkrar att han är hängiven muslim, och hans regering tar en roll i att stödja islamiska institutioner och att sprida islam över hela världen.[92] En libysk form avsufism är också vanlig i delar av landet.[93]
Förutom den överväldigande majoriteten sunnimuslimerna finns även småkristna grupper, som nästan uteslutande består av utlänningar. Det finns en litenanglikansk gemenskap, som mestadels utgörs av afrikanska arbetskraftsinvandrare i Tripoli. Den utgör en del av Egyptens stift.[94] Det finns också uppskattningsvis 40 000katoliker i Libyen, vilka betjänas av två biskopar, en Tripoli (för den italienska gruppen) och en iBenghazi (för den maltesiska folkgruppen).
Libyen var tills nyligen hem för en av de äldsta judiska gemenskaperna i världen, som åtminstone funnits sedan 300 f.Kr.[95] En seriepogromer med början i november 1945 varade i nästan tre år och reducerade Libyens judiska befolkning drastiskt.[96] År 1948 fanns ungefär 38 000 judar kvar i landet. När Libyen hade blivit självständigt 1951 emigrerade större delen av den judiska folkgruppen. EfterSexdagarskriget 1967 tvingades alla judar att fly sånär som på ungefär 100 personer.
Enligt USA:s utrikesdepartements årliga rapport ommänskliga rättigheter för 2004 hade Libyensauktoritära regim fortfarande allvarliga brister vad gällermänskliga rättigheter. Några av de många och allvarliga övergreppen från staten var dåliga förhållanden i fängelser, godtyckliga arresteringar, fångar som hålls incommunicado, samtpolitiska fångar som hålls i många år utan anklagelse eller rättegång. Rättsväsendet kontrollerades av staten, och det fanns ingen rätt till en rättvis offentlig rättegång. Libyerna hade inte heller rätten att byta ut sin regering.Yttrandefrihet,pressfrihet,mötesfrihet ochreligionsfrihet var begränsade, och oberoende människorättsorganisationer var förbjudna. Etniska minoritetsgrupper och minoritetsstammar diskriminerades, och staten begränsade utländska arbetaresarbetsrättigheter.
Denna artikelsfaktauppgifter kan vara felaktiga på grund av föråldrad information. Hjälp gärna till attförbättra artikeln genom att uppdatera den. Sediskussionssidan för mer information.(2015-09)
Kustlinjen i Benghazi, Libyens näst största stad. Libyen har den längsta medelhavskusten bland Afrikas länder. De mestadels oförstörda stränderna är en social samlingsplats.
Libyen är kulturellt likt sina grannländer iMaghreb. Libyerna anser sig i stor utsträckning vara en del av en större arabisk gemenskap. Den libyska staten tenderar att stärka denna känsla genom att ha arabiska som det enda officiella språket och förbjuder undervisning i och till och med användning av berberspråk. Libyska araber har ett arv i de nomadiskabeduinernas traditioner och associerar sig med en viss beduinsk stam.
Liksom andra länder i arabvärlden har Libyen få teatrar eller konstgallerier.[98][99] I många år har det inte funnits några offentliga teatrar och bara ett litet antal biografer som visar utländska filmer.Folkkulturtraditionen är fortfarande levande och välmående och grupper utför musik och dans vid återkommande festivaler både i Libyen och utomlands. Det främsta innehållet i libysk TV är olika sorters traditionell libysk musik.Tuaregisk musik och dans är populära i Ghadames och i södern. Libyska TV-program är mestadels på arabiska med en halvtimmes nyhetssändning på engelska och franska varje kväll. Regeringen har sträng kontroll över alla medier. En analys utförd avCommittee to Protect Journalists har kommit på att Libyens medier är de mest hårt kontrollerade i Arabvärlden.[68] Regeringen planerar att införa privata medier.[100]
Många libyer besöker landets stränder, samt de välbevarade arkeologiska fyndorterna, särskiltLeptis Magna som allmänt anses som en av de bäst bevarade romerska platserna i världen.[101]
Landets huvudstadTripoli har många museer och arkiv. Bland dessa finns regeringens bibliotek, etnografiska museet, arkeologiska museet, riksarkivet, epigrafimuseet och islamiska museet. Jamahiriyamuseet, som byggts i samråd medUnesco, kan vara landets mest kända. Den har en av de främsta samlingarna klassisk konst i medelhavsområdet.[102]
^Set.ex., kapitletLes Loouatah iRené Basset,Le dialecte de Syouah, Paris, Leroux, 1890(pdf text online)(s. 1–14). P. 3: ”On voit que les Lebou figurent au premier rang des barbares qui menaçaient l'Egypte du côté de l'ouest ; c'est aussi dans les régions qu'ils occupaient que les auteurs arabes placent lesLoouata dont le nom correspond auxLebou des Egyptiens, auxLoubim de la Bible, auxLevathae (Λευαθαι) de Procope et auxIlaguaten de Corripus”)
^Federal Research Division of the Library of Congress, (1987),"Early History of Libya",U.S. Library of Congress, hämtad 10 december 2007
^Federal Research Division of the Library of Congress, (1987),The United Nations and Libya Library of Congress Country Studies. Hämtad 11 december 2007
^Federal Research Division of the Library of Congress, (1987),Italian Rule and Arab Resistance Library of Congress Country Studies. Hämtad 11 december 2007
^Boyne, Walter J., (mars 1999),"El Dorado Canyon"Arkiverad 14 december 2005 hämtat från theWayback Machine.,Air Force Association Journal, Vol. 82, No. 3, hämtad 11 december 2007
.svg)
![al-Jabal al-Akhdar nära Benghazi är Libyens fuktigaste region med en årsnederbörd på omkring 500 millimeter.[63]](/mt/?noimg=&dark=on&url=https%3a%2f%2fsv.wikipedia.org%2fwiki%2fFil%3aJabal_Al_Akdhar.jpg)
![[3]](/mt/?noimg=&dark=on&url=http%3a%2f%2fwww.zum.de%2fwhkmla%2fhistatlas%2fnorthafrica%2flibya19431951.gif){kind=link}