Inomastronomi betecknarlibration (från detlatinska verbetlibrare "att balansera, att svaja") en upplevdoscillerande rörelse hos roterande kroppar i förhållande till varandra. Speciellt månens rörelser i förhållande till jorden ochtrojanska asteroiders rörelser i förhållande till planeter.
På grund av variationer i månensomloppsbana går mer än 50procent avmånens yta att iaktta frånjorden över tiden. Detta trots att månens framsida ärbunden (eng. tidal locking) till att alltid vara vänd mot jorden. I förlängningen kan libration även användas till att beskriva samma fenomen för andrahimlakroppar som befinner sig i kretsbana och som vanligtvis (eng.nominally) är bundna till att visa samma sida. Då banorna upprepas syns librationen som en långsam gungning fram och tillbaka (eller upp och ner) av den sida av kroppen som befinner sig i bana, och som är vänd mot den större kroppen.
I det speciella fallet gällande månens libration tillåter denna rörelse att observatörer på jorden kan se något skiftande halvor av månens yta vid olika tidpunkter. Detta innebär att totalt 59 procent av månens yta kan observeras från jorden.
Det finns tre typer av libration:
1772 visadeJoseph-Louis Lagranges analyser att små kroppar kan dela samma bana som en planet om de håller sig nära de tvåLagrangepunkter som ligger 60° före (L4) eller efter (L5) planeten i banan. Sådanatrojanska asteroider har hittats ijordens,Mars,Jupiters,Uranus ochNeptunus banor. För jordens del rör det sig om en enda (2010 TK7) medan det i jupiters fall anses kunna finnas lika många trojaner som det finns iasteroidbältet.[1] Trojanerna librerar kring Lagrangepunkten i avlånga "grodyngelbanor".
